Frans A Scheele, von

2 von Scheele, Frans Adolf, sysslings son till S 1 (Hildebrand), f 21 okt 1795 i Byarum, Jönk, d 20 juli 1863 i Filipstad. Föräldrar: bruks- o godsägaren Adolf Fredrik v S o Henrika Christina v Knorring. Inskr vid LU 28 okt 09, kameralex 12 juni 11, bergsex där 6 juni 12, auskultant i Göta hovrätt 12, i Bergskoll 23 mars 14, geschworners titel 8 dec 14, elev i markschei-deriet, amanuens vid Bergskolks mineralogiska kabinett 19 nov 17, hoyjunkare 2 juli 18, undermarkscheider 6 nov 20, geschworner i Värmland 20 nov 21 (tjänsl ett år enl beslut 26 mars 28 o nio mån för uti resa från 1 juni 30 enl k brev 29 april 30), grundare av o ordf i styr för Filipstads bergslagers sparbank från okt 23, bergmästares titel 23 mars 24, deltog i riksdagarna 28–30, 40–41, 59–60 (led av allm besvärs- o ekonomiutsk o av förstärkta bevilln:utsk) o 62–63, kammarjunkare 21 aug 29, grundade o ledde Bergsskolan i Filipstad 30-60, bergmästare i Värmland från 7 febr 35, ordf i dir för Filipstads lasarett från 35, en av initiativtagarna till o led av styr för Värmlands brandstodsbolag från 42, sekr i Värmländska hushållmsällsk 48-60, grundare av o ordf i styr för Värmländska bergsmannafören från 49, överintendent vid hovet 16 april 60, ordf i stadsfullm i Filipstad från 62. - LPS 18, LLA 49.

G 6 april 1822 i Gävle m Maria Elisabet Lundqvist, f 29 mars 1800 i Sthlm, Klara, d

3 juli 1873 i Norrköping, Hedv, dtr dll ka-kelugnsmakareåldermannen Johan Georg L o Anna Maria Ström.

Frans v S tillhörde en adlig ätt som invandrat från Rugen/Pommern i början av 1700-talet och som rotat sig i Sverige se- dan tre generationer. Anpassningen var framgångsrik och redan S:s farfarsfar blev ägare till det stora bruket Eckersholm söder om Jönköping. S:s far ägde förutom Eckersholm flera bruk, manufakturverk och lantegendomar, bl a säteriet Prinsnäs där S föddes. Det mesta talar för att uppväxten i bruksmiljö kom att avgöra S:s val av verksamhetsfält.

Hösten 1809 antogs S till studier vid LU där han kom att tillhöra Smålands nation. Han avlade kameralexamen – med tentamina i teologi, juridik, humaniora – för att avsluta sina akademiska studier med bergsexamen 1812.1 denna ingick bl a matematik, mekanik, fysik och kemi. För S var alltså utbildningen påfallande bred och han inhämtade kunskaper från inte mindre än tre olika fakulteter.

Målet för S i Lund var troligen att bereda sig så väl som möjligt för att ta över faderns bruksverksamhet, möjligen tillsammans med den fyra år äldre brodern. Denne valde emellertid den militära banan. Omkring 1814 då S hade påbörjat sin egentliga yrkesutbildning sålde emellertid fadern bruksverksamheten. Den karriär som då kom att ligga närmast till hands för S var att som statstjänsteman verka inom bergsstaten.

S:s ganska medelmåttiga betyg från de akademiska studierna hindrade möjligen ett direkt inträde i bergsstaten. I alla händelser inledde S sin tjänstemannakarriär i Göta hovrätt som auskultant; knappt två år senare återfinns han emellertid som auskultant i Bergskollegium. Han tillhörde sedan bergsstaten resten av sitt liv och krönte sin karriär som bergmästare - en befattning han tillträdde som 39-åring 1835.

De första åren i bergsstaten kom att bestå av en varierad vidareutbildning och yrkespraktik. S vikarierade bl a som bergsvärdie – ansvarig för bl a kemisk analys av malmer – vid Sala silvergruva, tjänstgjorde som laboratorieamanuens, var notarie vid undersökningar av Andrarums alunverk och Höganäs stenkolsverk i Skåne och tjänstgjorde som markscheider, dvs utförde gruvmätningar och gruvkarteringar. Det senare kom bl a också att innefatta Falu gruva. Utnämningen 1821 till geschworner - gruvingenjör/inspektör - i Värmland avgjorde så S:s slutliga val av geografiskt verksamhetsfält.

Förutom sin fasta tjänst fick S också en del tyngre uppdrag från Bergskollegium, som inspektionsresor i Norrbotten och Lappmarken 1827–28 liksom vikariat som bergmästare. 1830–31 kunde S också genomföra en studieresa till Preussen, Ungern, Österrike och Sachsen. En sådan av allmänna medel bekostad avslutning på en utbildning var inte ovanlig inom bergsstaten men innebar att S därefter ingick i en trängre krets etablerade tjänstemän med goda befordringsmöjligheter. En sådan föll också ut bara fyra år senare då S efterträdde Christian Niclas Arfwidsson som bergmästare i Värmlands bergmästaredöme.

Med tjänsteplacering i Filipstad kom S att utveckla en energisk regional verksamhet där gruvor och bruk blev det centrala men där viktiga initiativ också skulle gälla en rad andra samhällsområden. 1823 grundade S genom ett upprop Filipstads bergslagers sparbank. Idén med sparbank, dvs en bank med profil mot småsparare, var då bara några år gammal i Sverige. Drivkraften för S, som också senare skulle färga hans livsgärning, var den sociala omsorgen om gruvarbetarfamiljer och likställda. De skulle lockas att spara en del av lönen i stället för att följa den utbredda seden att låta löneöverskott för det mesta gå till "fördärvligt" brännvin.

S:s sociala intresse avspeglade sig också i ordförandeskapet för Filipstads lasarett, initiativ till olika fondbildningar för fattiga, uppbyggliga offentliga tal och på ett mer konkret plan omfattande privat social omvårdnad av olika elever vid Bergsskolan. Detta medförde att den idealistiske och generöse S ständigt drogs med dålig ekonomi; till och med hans dödsbo var behäftat med ett betydande underskott.

Till S:s övriga intresseområden hörde bl a litteratur och kulturhistoria. Tillsammans med konstnärerna A Winqvist och F H Strömer gav han ut Wermland i teckningar 1858, där gruvkartor av hans hand avslöjar tydliga konstnärliga anlag, och han höll ett flammande tal vid avtäckning-en av minnesstenen över Erik Gustaf Geijer i Ransäter 1852. Gruvkartor av S:s hand avslöjar också tydliga konstnärliga anlag. Intresset för det agrara området, som uppenbarligen också var betydande, omsattes i skrifter, bl a om fiske och gödsellära samt i ett mångårigt sekreterarskap i länets hushållningssällskap.

S:s stora insats vid sidan om tjänstgöringen som geschworner och bergmästare i Värmland blev grundandet av Bergselementarskolan i Filipstad. S var tidigt pedagogiskt intresserad och han ville också skapa kontakter och höja bildningen hos bergshanteringens utövare. Det tog sig utryck i en rad ambitiösa försök med kalendrar, tidningar och läroböcker, där dock egentligen inga projekt ledde till större framgång. När det gällde de akademiska studierna var bergshanteringen väl försörjd via den utbildning S själv genomgått. Enligt S fanns emellertid stora behov av utbildning på en lägre och mer praktisk nivå. Detta hade också uppmärksammats på riksplanet och lösts genom inrättandet av Falu bergsskola som började sin verksamhet 1822 och där S själv medverkade som lärare i omgångar. Enligt S fanns det emellertid behov av en mer elementär skola där förkunskaperna borde ligga på en lägre nivå. Han inledde därför privatundervisning 1828-29 för att bilda Bergselementarskolan året därpå. De första 15 eleverna var en notarie i Svea hovrätt, en bruksinspektör, fem bruksbokhållare, en studerande vid UU, sex ynglingar som ämnade bli bruksbetjänter och en engelsman. Denna första mer formella kurs skulle vara i två månader och S själv stod för huvuddelen av undervisningen.

S:s initiativ väckte snabbt regionalt intresse bland värmländska bruksägare. De ställde tillsammans med Jernkontoret upp som ekonomiska garanter för skolan som efter några år i praktiken blev en förskola till Falu bergsskola med en tiomånaderskurs som hölls vartannat år. Från 1847 blev kursen årlig. Elevunderlaget innefattade efterhand inte bara värmlänningar - vilka snabbt kom i minoritet - utan också andra svenskar och en hel del utlänningar (främst norrmän och ryssar). Trots en del motsättningar med Jernkontoret, som efterhand inträdde som skolans ekonomiska huvudman, kvarstod S som skolans föreståndare till 1860.

Även om S var starkt knuten till Värmland både i sin yrkesutövning och i övrigt -i samtiden omtalas han emellanåt som "landshövding till gagnet" när det gällde att företräda Värmlands län - gjorde han också en insats i riksdagen. Där representerade han Värmland och gruv- och bruksnäringen; tonvikten kom emellertid att ligga på transportutveckling och mindre på ekonomi.

S deltog i riksdagen första gången 1828–30. Han var då inte ättens huvudman utan beredde sig tillträde genom att representera annan ätt på Riddarhuset. I sitt jungfrutal 28 dec 1828 tog S stilenligt upp transportproblem inom bergshanteringen. Han äskade 50 000 rdr banco för upprättande av en båtled mellan Filipstad och Sjöändan som skulle underlätta transporterna mellan Filipstads bergslag och Vänern, ett yrkande som emellertid avslogs. Till denna för bruksnäringen centrala fråga återvände emellertid S och andra Värmlandsföreträdare under kommande riksdagar, och riksdagen 1847–48 beviljade slutligen ett lån till projektet.

Vid riksdagen 1828–30 blev S också indragen i ett meningsutbyte om den "Lappska folkstammen". Frågan gällde en avvägning mellan same- och nybyggarintressen avseende markutnyttjande och har en direkt koppling till senare tiders konflikter. S hävdade där med kraft och vältalighet samernas intressen och kritiserade starkt den bland nybyggarna förekommande brännvinsförsäljningen till samer. Den övertygande sakkunnighet S visade i debatten hade sannolikt de samtida inspektionsresorna i Norrbotten och Lappmarken som underlag. S stod heller inte ensam på samernas sida utan fick stöd av bl a Arvid Posse (bd 29) och August v Hartmansdorff (bd 18). Posse var bl a "övertygad om nödvändigheten, att icke utrota den folkstam som kallas lappar, ty endast genom dess upprätthållande blir det möjligt att draga nytta av fjälltrakterne".

S:s stora insats på transportområdet, även om de direkta effekterna uteblev, var emellertid hans förslag till riksdagen 1840-41 om järnvägar. S deltog inte i riksdagen 1834-35 men återkom till den livliga riksdagen 1840-41 då bl a en stark opposition mot regeringens och Karl XIV Johans politik kom till uttryck. S stod uppenbarligen utanför de inre politiska nätverken och drev praktisk resultatpolitik med Värmlands och gruvnäringens bästa i åtanke och som det förefaller fri från taktiska politiska överväganden.

I febr 1840 lämnade S in fyra motioner; en gällde beskattning av järn, en behandlade bl a förundersökningar vid anläggning av vägar och kanaler, en avsåg villkor för kruttillverkning och den fjärde berördejärnvägar. Frågan om järnväg hade inte behandlats i riksdagen sedan 1829 (af Uhrs förslag) trots en stark utveckling av kommunikationsmedlet i övriga Europa och Nordamerika. S anförde att järnväg som transportteknik nu var så etablerad och hade så uppenbara fördelar för Sverige att tekniken borde jämställas med bl a vägar, kanaler och strömrensningar när det gällde villkoren för statsbidrag. Dessa beviljades som lån eller bidrag med som regel upp till hälften av total projektkostnad. Förslaget vållade inga egentliga problem i riksdagen men i utskottsbehandlingen efterlyste man konkreta projekt. Sådana kunde emellertid S inte redovisa. Landets goda ekonomi och att järnvägar 1840-41 sågs som politiskt problemfria innebar att möjligheterna att få till stånd ett statsunderstött järnvägsprojekt sannolikt hade varit mycket goda om S lagt fram ett konkret förslag. Olycklig "timing" gjorde således att Sverige fick vänta till en bit in på 1850-talet och A E v Rosens och Oscar I:s initiativ samt genomlida omfattande järnvägsdebatter innan järnväg blev en praktisk realitet.

Trots S.s blygsamma framgångar som riksdagsman, en position som han möjligen frivilligt valde bort för att helhjärtat kunna verka regionalt och lokalt, ingår han i en ledande krets av tekniker som en bit in på 1800-talet främjade och utvecklade bergsnäringen i det förindustriella Sverige och förespråkade teknisk förändring av samhället i allmänhet; en insats av avgörande betydelse när landet senare med god beredskap skulle möta den industriella revolutionen.