Torgny (T:son) Segerstedt

2 Segerstedt, Torgny , son till S 1, f 11 aug 1908 i Holm, Älvsb (kbf i Lund), d 28 jan 1999 i Uppsala, Domk. Studentex vid Gbgs h samskola 20 maj 27, inskr vid LU 13 sept 27, FK 31 maj 29, FL 15 sept 31, disp 29 maj 34, FD 31 maj 34, doc i praktisk filosofi 12 juni 34, uppehöll delar av den med professuren i praktisk filosofi förenade undervisn:skyldigheten periodvis ht 34–vt 36, tf prof i samma ämne 1 sept 37–31 dec 38, allt vid LU, tf red för Morgontidn, Gbg, 26 dec 32–15 aug 33, prof i filosofi vid UU 30 dec 38 (tilltr 1 jan 39), i sociologi 26 juli (tilltr 1 juli) 47, prof över stat i sociologi 1 juli 68, fil fak:s o humanistiska sektionens dekanus 1 juni 47–31 maj 54, univ:s rektor 1 juli 55–juni 78, allt vid UU, led av socialvetensk forskn:komm sept 45–okt 46, av styr för Gbgs handelstidn:s ab 45-69, av Bedömn:nämnden maj 46–dec 48, ordf i styr för Folkuniv 47–55, led av Statens samhällsvetensk forskn:råd 47–53, av Statens samhälls- o rättsvetensk forskn:råd 56–59, ordf i Statens råd för samhällsforskn 59–77, i Forskn:rådens samarbetsdelegation 65–77, led av 1949 års trafiknykterhetsutredn maj 49–maj 53, av 1955 års univ:utredn juni 55, ordf där nov 57–jan 63, ordf i styr för Livförsäkringsbolaget Trygg o Försäkrings ab Fylgia 56–70, i styr för Trygg 70, v ordf i styr för Trygg-Hansa 71–73, ordf i dess fullm 73–78, i styr för Statens psykologisk-pedagogiska bibi 59–86, i komm för nya utbildn:vägar vid de fil fak:erna juni 60–dec 64, led av styr för Uplands ensk bank (från 65 Uplandsbanken) 61, av programkomm för Uppsala humanistiska fak juni 62–juni 64, ordf i styr för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond 65–74, led av 1966 års Örebrokomm jan 66–aug 67, av samarbetskomm för social forskn april 69–nov 75, av organisationskomm för omlokalisering av Veterinärhögskolan o Statens veterinärmed anstalt maj 70–74, av forskn:rådsutredn maj 72–okt 77, av organisationskomm för Uppsala högskoleregion maj 75–juni 77, ordf i Samf Sverige-Israel. – LVSL 35, LHVU 39, LVSU 54, LVS 59, LIVA 62, LVA 67, jur hedersdr vid UU 31 maj 67, Hed-LVHAA 70, LSA 75, Iqml 77, LWS 77, farm hedersdr vid UU 2 juni 78, LGAA 78, hedersdr vid ett flertal uti univ.

G 20 okt 1934 i Gbg, Domk, m journalisten Marie Louise (Coco) Karling, f 28 mars 1906 där, Masth, d 7 april 2001 i Uppsala, Domk, dtr till ingenjören o journalisten Torsten Sigurd K o Beda Augusta Lundberg samt tidigare g m fabriksföreståndaren Gustav Bergvall.

Att stationssamhället Mellerud i Holm blev födelseorten när S kom till världen var något av en tillfällighet. Familjens bosättning först i Lund och från 1913 i Sthlm berodde emellertid på faderns tjänstgöring vid LU respektive StH. När denne blev chefredaktör för GHT 1917, kom S att få sin uppväxt i Gbg. Redan under denna tid visade han ledaregenskaper, och en livslång vänskap med Erik Lönnroth grundlades, när de båda var ordförande i var sin gymnasistförening. Senare skulle de tillsammans göra viktiga insatser i sv akademiskt liv som bl a kolleger vid UU, i olika forskningsråd och som ledamöter av SA.

S var näst äldste sonen i en syskonskara som också bestod av äldre brodern Albert och de yngre systrarna Ingrid och Eva. Av föräldrarna tycks modern, som var född i Norge, ha stått i ett särskilt varmt förhållande till S. Familjen drabbades av en tragedi, när Albert dog i blodförgiftning, en upplevelse som verkar ha följt S genom livet som ett traumatiskt inslag. När så småningom hans egna barn gick barfota om somrarna var det en orolig tid för honom.

S återvände till Lund som student 1927 och blev doktor och docent i praktisk filosofi där 1934. Vid sidan av egen forskning var S i böljan av 1930-talet en flitig medarbetare i studenttidningen Lundagård. Sin journalistiska bana påbörjade han emellertid redan 1929 med ett reportage i GHT om det nordiska studentmötet i norska Larvik. Som tidningsskribent lämnade han genom åren mängder med bidrag till framför allt de nämnda organen samt Morgontidningen, UNT och olika tidningar inom universitetsvärlden.

Morgontidningen fick ett avgörande inflytande över S:s liv på flera sätt. Den koncern som gav ut GHT hade hösten 1932 startat Morgontidningen, men när chefen Sten Hammarskjöld blev sjuk, engagerades S av sin far som ledarskribent och i praktiken tf huvudredaktör under åtta månader 1933. Tidningsarbetet påverkade både hans livssyn och hans sätt att analysera verkligheten, och han lärde sig inte minst att skriva snabbt. Framför allt träffade han Marie Louise Karling, sin blivande hustru, som var reporter på tidningen. Det är väl omvittnat att makarna stod varandra mycket nära livet igenom, och hustrun tog en aktiv del i S:s hela gärning. Under deras långa liv tillsammans - hustrun överlevde sin man med två år - såg man dem ofta sida vid sida, till fest som till vardags.

I S:s forskning kan man egentligen inte urskilja några skarpa gränser mellan de olika huvudområden som han ägnat sin verksamhet. Han började som filosof, blev Sveriges förste innehavare av en professur i sociologi, men redan hans filosofiska bidrag röjer hans sociologiska orientering, och som sociolog förblev han i mycket filosof. En tredje huvudinriktning kan väl sägas vara idé- och lärdomshistorien; även i sina undersökningar på detta fält har S till stor del tagit upp filosofiska och sociologiska problemställningar.

Under sin studietid fick S impulser från flera håll. Efraim Liljeqvist (bd 23) var en av de sista boströmianerna som innehade professur, Gunnar Aspelin var ung filosofi-docent och pedagogikprofessorn Axel Herrlin (bd 18), Strindbergs vän i Lund, var ännu verksam. S gjorde värnplikten i två omgångar under sommaren-hösten 1930 och 1931, vid Studentkulsprutekompaniet i Uppsala. Under dessa perioder deltog han också i Filosofiska föreningens sammanträden och kom i kontakt med Axel Hägerström och Adolf Phalén (bd 29). Vårterminen 1931 avslutades licentiatstudierna. Sedan också den andra delen av värnplikten slutförts begav sig S till Paris för studier vid Sorbonne och vidare till London. Där färdigställdes i stort sett doktorsavhandlingen Value and reality in Bradley's philosophy (1934) samt en annan besläktad studie, som egentligen var avsedd att ingå i avhandlingen men blivit för omfångsrik. Den publicerades som The problem of knowledge in Scottish philosophy (1935).

Båda dessa studier, liksom den följande, Moral sense-skolan och dess inflytande på sv filosofi (1937), ägnas åt brittiska filosofer och deras inflytande på omvärlden. Bradley var en engelsk hegelian, som inom ramen för sin idealistiska filosofi bl a behandlade problemet med fullständighet och fullkomlighet. Redan här intresserade sig S således för helheter, något som kom att följa honom som filosofiskt problem genom livet. Det kom också att prägla såväl hans vetenskapliga grundsyn som livsuppfattningen generellt. S har senare uppgivit att intresset för Storbritannien och det faktum att han skrev på engelska var ett utslag av den traditionella uppmärksamheten mot väster i hemstaden Gbg. Sv filosofer var annars mestadels tyskorienterade.

I förbigående associerade S tidigt i sina arbeten den engelske filosofen G E Moores kritik av idealismen (framför allt i Refutation of idealism, 1903) med Hägerströms av metafysiken, vilket en tid ådrog honom Hägerströms och andra Uppsalafilosofers irritation. Betydligt senare har emellertid Hägerström ånyo jämförts med Moore (t ex av Svante Nordin i Från Hägerström till Hedenius, 1984). Det är ovisst om Hägerström hade läst Moore, men kopplingen av de båda till varandra är ett tidigt exempel på S:s skarpa iakttagelseförmåga och för den tendens att vara före sin tid som han ofta visade.

S:s intresse för helheter var alldeles i linje med en stark strömning inom tidens socialpsykologiska tänkande. Hans nästa stora arbete, Verklighet och värde (1938), hade mycket riktigt underrubriken Inledning till en socialpsykologisk värdeteori. Från nya utgångspunkter anknöt S här till många av frågeställningarna i doktorsavhandlingen, så att man ibland betraktat dessa båda arbeten som två delar av i grunden samma verk. Mycket av det som behandlas har naturligt nog efterhand mist sin aktualitet men betonandet av den sociala grunden för människans verklighetsuppfattning och värdesystem pekar fram mot S:s senare teoribygge inom ramen för universitetsämnet sociologi. Symptomatisk är också S:s breda beläsenhet inom tidens mest aktuella internationella forskning på flera närbesläktade områden, t ex psykologi, sociologi, socialantropologi och språkvetenskap. Det förenande draget är det sociala perspektivet, oavsett om det är Piagets inlärningsstrategier, Malinowskis funktionalistiska kulturteori eller Ogdens och Richards semantiska idéer som diskuteras.

Från nyåret 1939 var S professor i praktisk filosofi vid UU. Filosofiprofessurerna hade en tid varit under debatt, och några vakantsattes under flera år, bland dessa även den som Hägerström hade innehaft i Uppsala. S deltog aktivt i debatten, bl a med skriftliga inlägg (t ex artikeln Attentatet mot filosofiprofessurerna, SvT 1938), och bidrog dll att de vakanta tjänsterna lystes ut. I den utredning som föregick ut-lysningen föreslogs att professuren i praktisk filosofi vid UU skulle få en sociologisk inriktning, vilket redan stämde väl med S:s vetenskapliga profilering.

Nästa steg i sitt stora vetenskapliga projekt tog S med boken Ordens makt: en studie i språkets psykologi (1944). I detta arbete visade han starkt inflytande från framför allt Malinowski, Piaget och Cassirer, vilket är naturligt, eftersom han vill förklara språkets fundamentala roll och dess sociala funktioner genom att tillmäta själva språkinlärningen avgörande betydelse. Han kom därvid att utveckla en rätt extrem behavioristisk semantiksyn, vars grundläggande element innebar att språkliga enheter på olika nivåer nära associeras med föreställningar, känslor och andra reaktionsmönster, som finns med i den situation som råder vid inlärningen. Ordens makt har jämförts med ett av den behavioristiska semantikens internationellt mest betydelsefulla arbeten, Charles Morris' Signs, language and behavior (1946), en jämförelse som för den som kan läsa svenska snarast utfaller till S:s fördel. Det kan vara lätt - efter språkvetenskapens intensiva utveckling under ett halvsekel - att nu orättvist bedöma ett arbete som Ordens makt. Det är dock alldeles klart att S på 1940-talet låg i forskningens främsta frontlinje.

I själva verket var S vid den här tiden mer mottaglig för internationell strukturalistisk språkvetenskap av då modernt snitt än vad de flesta inhemska företrädare för denna vetenskap var. Forskningen om betydelselära och språkinlärning, de centrala språkvetenskapliga områden som bildar utgångspunkt för S:s resonemang i Ordens makt och flera arbeten därefter, har senare under 1900-talet utvecklats explosionsartat. En alltmer mentalistiskt inriktad språkvetenskap, som bl a förutsätter en medfödd disposition för kognitiva strukturer hos människan, har ställt sig kallsinnig till behavioristiska försök att komma till klarhet om inlärningsprocessen specifikt, och behavioristiska idéer har generellt haft svårt att hävda sig inom språkvetenskapen efter framför allt N Chomskys spektakulära fejd med behavioristerna från 1960-talet och senare. Man kan emellertid notera att den (2002) kanske starkaste strömningen inom språkvetenskapen, åtminstone vad antalet engagerade forskare beträffar, som allmänt betecknas som samtalsanalys och som direkt utvecklats ur olika språksociologiska riktningar, uppvisar rent behavioristiska drag. Anmärkningsvärt i det sammanhanget är också att språksociologins etableringsfas ligger 20–25 år efter Ordens makt.

Vidare har exempelvis Hallidays språkteorier, som länge stod i skuggan av Chomskys och hans efterföljares, efterhand tilldragit sig alltmer intresse. Hallidays idéer vilar förvisso inte på någon särskilt behavioristisk grund, men de kan sägas vara en vidareutveckling av Firth-skolans syn på språkvetenskap, och denna var i sin tur starkt influerad av Malinowski. Återigen kan man således se hur S i sitt tänkande föregriper utvecklingen, tom på områden som inte primärt faller inom hans egna fält.

När Ordens makt kom ut i omarbetad upplaga 1968, hade underrubriken ändrats till En inledning i språkets sociologi, med utbyte således av "psykologi" mot "sociologi". Detta speglar en perspektivförskjutning hos S. Två år efter den första upplagans publicering hade S tillträtt en professur i sociologi, den första i Sverige. Under inflytande av den svensk-amerikanske sociologen George Lundberg, vars vetenskapliga inställning präglades av kvantitativ positivism, fick S:s forskning en utpräglat empirisk inriktning, dock oförändrat på teoretisk grund. Lundbergs grundtes var att sociala förhållanden skulle undersökas genom direkt iakttagelse och faktainsamling. Bakom sociologins första utveckling i Sverige ligger också de stora statliga samhällsutredningarna under 1930-talet. Även om dessa inte alltid var särskilt vetenskapligt upplagda, kompletterades de av teoretiska arbeten, t ex makarna Myrdals inlägg i befolkningsfrågan. Tillsammans med Agne Lundquist genomförde S stora arbetsplatsundersökningar, redovisade framför allt i Människan i industrisamhället (1952–55). Med utgångspunkt i en skisserad teori om det sv samhället presenteras mängder med fakta insamlade genom intervjuer vid företag i Huskvarna och Katrineholm. Som det bestående värdet med dessa undersökningar framstår numera mest de frågeställningar som formulerades.

Ett slags tidig sammanfattning av sin syn på sociologin ger S i The nature of social reality (1966). De socialpsykologiska resonemangen intar här inte längre samma framträdande plats. Han presenterar snarare ett begreppssystem, med vars hjälp man kan beskriva grupper och deras element, kommunikationsmönster, normsystem, mekanismer för belöning och bestraffning osv, olika gruppers utmärkande drag samt dynamiken inom och mellan grupperna. Språket tillmäts oförändrat en grundläggande betydelse på en rad olika plan. Att studera sociologi: en inledning till sociologiens studium (1968) är en annan sammanfattning med delvis annat syfte. Det är helt enkelt en introduktion till sociologin som universitetsämne.

S:s idéhistoriska författarskap innehåller några även bokstavligen tungt vägande bidrag. En mäktig trilogi utgör Svenska Akademien i sin samtid: en idéhistorisk studie, 1–3, varav de två första delarna förelåg till akademins 200-årsjubileum 1986, den tredje 1992. När arbetet avslutades var S alltså väl över 80 år. Detta verk motsvarar i högsta grad beteckningen "idéhistorisk studie", men på S:s speciella premisser. I inledningen till hela arbetet redovisar S några utgångspunkter som direkt anknyter till grunderna i hans sociologiska teori. Han betraktar akademin som en grupp lydande under ett normsystem, som påverkas av en normkälla, och gruppen verkar inom en gemensam symbolmiljö. S ställer sin teoretiska modell till förfogande för en ny uppdragsgivare; det är på dessa villkor läsaren ger sig ut på sin idéhistoriska resa.

Efter invalet i SA 1975 satte S ganska snart igång med att sammanställa en minnesteckning över Nils Rosén v Rosenstein (bd 30), som till slut gav ett detaljerat porträtt av denne märklige man på mer än 700 s (1981). Betecknande nog kallas v Rosenstein av S för "samhällets människa". Slankare minnesteckningar ägnades Hans Larsson (bd 22; 1984), Kristian Claéson (1993) och Henrik Schück (ovan; 1996). Inom akademin spelade S en viktig roll, både genom sina kunskaper och genom sin pondus. Han deltog flitigt i arbetet, höll direktörstal och genomförde ytterligare några studier redovisade i SAH. Han var också engagerad i akademins klassikerserie och skrev ett par inledningar. Samma omsorg visade han också flera andra lärda sällskap som kunde räkna honom som ledamot.

Nils v Rosenstein hade figurerat tidigare i S:s idéhistoriska arbeten, framför allt i Den akademiska friheten under gustaviansk tid (1974). Denna bok ingår som andra, fristående del av en svit på tre; den första är Den akademiska friheten under frihetstiden (1971), den avslutande Den akademiska friheten 1809–1832 (1976). Tillsammans bildar de tre volymerna en bred historisk rundmålning av ett fenomen som S fann mycket angeläget, både som forskare, forskningspolitiker och universitetsadministratör, nämligen det som återkommer i de tre volymernas titlar: den akademiska friheten.

Utgångspunkten för S:s undersökning bildar egentligen den sk uppfostrings-kommissionens betänkande av år 1750. Vetenskapen hade gjort betydande landvinningar och ett fritt sanningssökande framstod som ett ideal, trots att alla tryckta skrifter fram till 1776 måste genomgå censur; S behandlar för övrigt också tryckfriheten ingående. Uppfostringskommissionen ville styra in universitetsstudierna i stramare och mer målmedvetna studiegångar med sikte på specifika yrkesutbildningar. När S i inledningen betecknar alla likheter mellan situationen 1750, sådan han beskriver den, och "nu (1971) sittande universitetsutredningar" som "oavsiktliga" verkar han för en gångs skull inte riktigt trovärdig, men så hade han också en stillsam humor. Upptagenheten av de tankegångar som 1825 års uppfostringskommitté företräder, av Geijer och dennes lärare Benjamin Höijer (bd 19) avslöjar en grundläggande intresseinriktning hos S. Med förordet till en Geijer-utgåva i SA:s klassikerserie var han sysselsatt på sitt yttersta.

I trilogin om den akademiska friheten utreds frihetsbegrepp och morallära på ett sätt som griper tillbaka på S:s tidiga filosofiska arbeten. Framför allt boken om moral sense-skolan (1937), men även den om skotsk filosofi (1935), är samtidigt åtminstone delvis idéhistoriskt anlagda. Dessa tydliga beröringspunkter mellan hans tidigaste och hans senaste arbeten kan sägas manifestera den betoning av helhet och helheter som han särskilt däremellan gav ständigt återkommande uttryck för.

Under sina många år vid UU skötte S förutom professuren åtskilliga hedersuppdrag. Vald till rektor 1955 skulle han komma att omväljas sex gånger. Vid det sista omvalet 1974 krävdes regeringens dispens för en ny fyraårsperiod; hans mandat skulle enligt statuterna av åldersskäl endast ha kunnat sträcka sig till 1976. Nu bereddes den som varit rektor i särklass längst i universitetets historia möjlighet att med sin erfarenhet styra UU genom det storslagna 500-årsjubileet 1977. Som nybliven rektor fick S administrera den största tillväxten i universitetets historia. Den undervisningsreform som efter riksdagens beslut genomfördes 1958 innebar att en helt ny lärarkategori skapades, i och med att universitetslektoraten infördes. Bara inom de filosofiska fakulteterna inrättades under det följande året ett 100-tal nya lärartjänster jämte flera tiotal nya assistent- och amanuenstjänster. Därtill kom efterhand, framför allt genom 1964 års universitetsstadga, den administrativa personalen att kraftigt utökas. Även rent fysiskt-mate-riellt växte UU enormt under S:s rektorstid. Han var starkt engagerad i universitetets lokalproblem samt i de studiesociala frågorna och bidrog verksamt till att studentbostäder byggdes i stor omfattning; han var själv ordförande i Stiftelsen Uppsala studentbostäder.

Riksomfattande betydelse fick S:s insatser som forskningsadministratör och universitetspolitiker i några centrala sammanhang. Han ingick i den socialvetenskapliga forskningskommitté som 1946 lämnade förslag om inrättandet av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd, på den tiden en kontroversiell fråga. Rådet bildades genom beslut av 1947 års riksdag. På utredningens förslag inrättades särskilda forskartjänster vid råden. 1972 tillkom Forskningsrådsnämnden och 1976 genom en sammanslagning Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Under en lång period var S ordförande i forskningsrådens samarbetsdelegation, som upplöstes 1977. När Riksbankens jubileumsfond skapades 1965 blev S dess styrelses förste ordförande. Hans betydelse för forskningssamordningen i Sverige under denna tid kan knappast överskattas.

S å som S utsågs till rektor vid UU blev han också ledamot av 1955 års universitetsutredning. Direktiven för denna kom länge att påverka reformarbetet inom universitetsvärlden. En period av krafdg expansion på universitetsområdet hade redan inletts och stämningen var starkt präglad av optimistisk framtidstro. Härtill medverkade i högsta grad S som utredningens ordförande.

Länge framstod S som en besjälad reformivrare; han bidrog verksamt när riktlinjerna lades upp för universitetens utveckling, och dessa kom att gälla under lång tid framöver. Någon gång under 1960-talet övergick emellertid S:s tidigare entusiasm i skepsis inför de mer yrkesinriktade universitetsutbildningarna, och även mot universitetsfilialerna var han misstänksam, inte så mycket i deras egenskap av utbildningsinstitutioner men alldeles avgjort som lokaliseringsinstrument. Mot slutet av sin yrkesverksamma tid kom S av många att uppfattas som den mest konservativa professorsfalangens banerförare.

Man skall emellertid akta sig för att överbetona såväl S:s tidiga förmenta radikalism som hans senare konservatism. I grunden var han livet igenom närmast kulturliberal. När det gäller universitetens roll satte han alltid det fria tänkandet och ifrågasättandet främst. Med en sådan attityd fullgjorde nämligen universiteten enligt hans mening sin samhälleliga uppgift bäst. Däremot kände S naturligtvis ingen sympati för brott mot ordning på ett mera allmänt plan. I exempelvis 1968-stämning-arnas tumult var hans ställningstagande entydigt. Å andra sidan var han inte på något sätt en förespråkare för universitetens isolering från samhället i övrigt. Man kan lätt få ett felaktigt intryck på denna punkt, eftersom en del kritiker förpassade honom till ett universitärt elfenbenstorn.

I själva verket var S synnerligen upptagen av de akademiskt utbildades möjligheter att göra sig gällande på arbetsmarknaden. Inlägg som Humanisternas yrkesval (1963) och Naturvetarnas yrkesval (1964) vittnar härom. Förenklat tillträde till akademisk utbildning och fritt val av utbild-ningsväg för så många som möjligt var hans ideal, samtidigt som han värnade om universitetens uppdrag att förse samhället med välutbildat - och bildat - yrkesfolk. Det var när dessa grundläggande principer kunde tänkas råka i konflikt med möjligheterna att upprätthålla utbildningens kvalitet som S såg problem uppstå. Han ville också att forskningens och den akademiska utbildningens avgörande betydelse för samhällsutvecklingen skulle erkännas. Just kombinationen av forskning och undervisning återkom han till ständigt. Hans syn på folkbildningens vikt markerades ytterligare genom hans engagemang i Folkuniversitetet.

Det som i många av de sammanhang som här nämnts gjorde S till en stridbar person var ett djupt engagemang för bibehållen kvalitet i forskning och akademisk utbildning och för allas demokratiska rättighet att få samma chans att komma i åtnjutande därav. Även om S blev mest uppmärksammad som representant för universitetsvärlden, drev hans engagemang honom också till diskussionsinlägg i helt andra frågor. Det är betecknande att han står som redaktör eller inledare till debattböcker med titlar som Antiintellektualis- men i Sverige (1979), Tankar som styr Sverige 1980 (1980), Politikens seger och kris (1981), Välfärdsstatens psykologi (1983), 1984 - och sedan? (1984), Rättssäkerhet och demokrati (1985), Rationalitetens gränser (1987), "Det politiskt omöjliga" (1988), Den offentliga lögnen (1989) och Vittrar nationalstaten sönder? (1990).

S var en framgångsrik forskare, som drev upp ett nytt universitetsämne. De teser han formulerade i sin vetenskap blev också vägledande för honom i livet. Som forskningsadministratör och universitetspolitiker har han betytt mer än de flesta svenskar, både direkt genom sina egna insatser och indirekt genom de långtgående effekter hans arbete på detta område haft. Han var ständigt aktiv och var med och påverkade utvecklingen på ett genomgripande sätt, inte bara inom universitetsvärlden utan inom centrala sektorer av samhället i stort. S var i högsta grad en offentlig person och nådde ut till vida kretsar genom specialiserade och mer populärt hållna skrifter, genom en aldrig sinande ström av tidningsartiklar, muntligt i form av inledningar till konferenser och sammankomster, vägande inlägg i debatter och genom tal i alla tänkbara sammanhang, allvarliga och mindre allvarliga. Hans stämma hördes.