Sahlin, släkt

Sahlin, släkt, härstammande från aktuarien och notarius publicus i Marienburg (Malbork, Polen) Casparus Salinus (d trol 1621 eller 1622), som kom från Breslau (nu Wroclaw, Polen). En av hans söner, Balthazar Salinus (1587–1660), flyttade via Danzig till Sthlm 1611 som utbildad kirurg (bårdskärare). 1614 var han verksam vid Danvikens hospital, och 1633 blev han livbarberare hos drottning Kristina. 1647 kallas S k kirurg och 1654 utnämndes han även till inspektör för regementsfältskärerna i Svealand och Norrland. Han var också engagerad i Tyska församlingen i Sthlm och var under två perioder dess föreståndare. I den funktionen var han engagerad i Tyska kyrkans ombyggnad och utvidgning; kyrkorummet fick då i stort det utseende det har idag. S har betecknats som den kanske förste som bedrev kirurgi av någon betydelse i Sverige (Haeger, s 165). Han fick i förläning bl a två hemman i Sundby (nu Sundbyberg), som drevs med egen avel och som anges som säteri från början av 1630-talet.

En av S:s söner, Gustavus Salinus (f 1643, d senast 1702), var 1662–73 skrivare och bokhållare i Kammarkollegiet och utnämndes sistnämnda år till landsbokhållare (landskamrer) i Örebro (Närke-Värmlands) län. 1676 fick han avsked på grund av sjuklighet. Hans son Anders S (1665-98) blev bergsfogde i Värmland 1689 men begärde efter konflikter med bergmästaren själv avsked sex år senare. Genom sitt gifte med Agneta Bratt (1669–1742), dotter till brukspatronen Anders Andersson Bratt (bd 6, s 83), blev han medintressent i Brattfors hyttor, Brattfors, Värml, som han slutligen tillsammans med hustrun blev ägare av.

Sonsons son till Anders S var Christopher S (1760–1831), som arrenderade Haddebo bruk, Svennevad, Ör, från 1780-talet till 1798 då han flyttade till Vitlanda bruk, Tösse, V Götaland. Detta bestod av två anläggningar och därifrån skedde en stor export av bunkstål. Han hade 1791 köpt Dals bergssocietets stora brukskomplex, som omfattade 13 500 tunnland och där säterierna Henriksholm, Hängelö och Stenarsbyn (Kristinedal), Fröskog. 1796 anlade S Lisefors manufakturverk (nu Fengersfors), Fröskog, V Götaland. 1805 hade han blivit en av de största västsvenska godsägarna, och senare var han störste intressent i Gammalkroppa bruk, Kroppa, Värml; han blev 1805 LPS. S:s bror Henrik S (1765-1843), brukspatron på Vretstorp, Viby, Ör, blev stamfar för en ännu i Sverige och Nordamerika fortlevande släktgren.

Ende son till Christopher S var Mauritz Reinhold S (1790–1856). Han studerade vid LU, där han avlade hovrättsexamen 1807, varefter han tjänstgjorde på faderns brukskontor och i Gbg. 1821 bosatte han sig på Stenarsbyns herrgård, där han byggde en ny mangårdsbyggnad och 1837 anlade Kristinedals stångjärnsverk. Även säteriet fick 1840 namnet Kristinedal – efter S:s hustru Christina Svinhufvud (1797–1858). På Vitlanda återupptog han 1824 en tidigare bedriven utvinning av silvermalm, men den upphörde på grund av bristande lönsamhet 1849. S deltog aktivt i sin hemtrakts samhällsliv och tillhörde Wermlands enskilda banks och Wermlands hypoteks-förenings styrelser. På riksplanet var han som medlem av brukssocieteten en av dem vilka 1847 genom kraftfull argumentation lyckades förhindra att Jernkontoret köpte de lappländska gruvfälten av Oscar I. S var – som en av de första bruksägarna utanför städerna – ledamot av borgarstån- det vid 1834-35 års riksdag och ingick i 1846 års kommitté för nationalrepresentationens ombildning.

Mauritz Reinhold S:s äldste son brukspatronen Hjalmar Christoffer S (1822–1913) ärvde Kristinedal, och köpte Lisefors av fadern, där han på 1880-talet anlade en trämassefabrik. Christoffer S var elev vid Falu bergsskola 1843-44, landstingsman för Älvsborgs län 1863–65 och ledamot av FK 1867 och 1870–74. Hans bror prof Carl Yngve S (nedan) hade en dotter och sju söner, av vilka äldste sonen Mauritz Reinhold S (1860–1927) efter jur utriusque kand-examen vid UU 1883 fyra år senare blev sekreterare i Generalpoststyrelsen. 1894 utnämndes han till byråchef för administrativa byrån i Telegrafstyrelsen. Följande år blev Mauritz S expeditionschef i Civildepartementet och 1902 generaldirektör för Telegrafstyrelsen.

S:s tid i telegrafverket upptogs av att genomföra den omorganisation som beslutats av 1902 års riksdag. Bland andra frågor han hade att ta ställning till var samarbetet mellan verket och det enskilda telefonnätet i Sthlm, Sthlms allmänna telefon ab. Efter svåra förhandlingar, där S bl a utövade långvarig press på bolagets VD H Cedergren (bd 7), kunde man nå en preliminär överenskommelse i febr 1904, vilken dock vid riksdagsbehandlingen röstades ned. – Vid förnyandet av ett koncessionsavtal 1904 med det bolag som innehade telegrafkablarna mellan Sverige och Storbritannien lyckades S uppnå väsentliga förmåner för Telegrafverket.

I sept 1904 utnämndes S till generaldirektör för Järnvägsstyrelsen. Även där blev hans väsentligaste uppgift att se över verkets organisation, som i stort varit oförändrad sedan dess tillkomst. Han utsågs i aug 1906 till ordförande i den kommitté som skulle utreda frågan och kunde lämna betänkandet i mars föjande år. Det låg delvis till grund för den proposition som riksdagen sedan biföll. I den nya organisationen fick bl a näringslivet representanter i styrelsen. På kommitténs förslag inrättades Järnvägsrådet, som skulle yttra sig i trafikantfrågor och angående samarbetet med enskilda järnvägar. I samband med unionsupplösningen 1905 var S regeringen behjälplig med lösandet av vissa transitoproblem.

1909 utnämndes S till tf landshövding i Stockholms län. Tiden i detta ämbete sammanföll med en period då S hade det tidskrävande uppdraget att vara ordförande i departementalkommitterade 1909–12, som bl a föreslog en ny departementsorganisation och en genomgripande förändring av departementens förhållande till myndigheterna. Delar av förslaget genomfördes 1920. Som landshövding var han även ordförande i landstinget. Här verkade han för större anslag till polisens arbete, bl a för att undvika att militär skulle behöva tillkallas. På bla S:s tillskyndan inrättades också offentlig arbetsförmedling i länet 1914. Samtidigt tillkom en arbetslöshets- och hjälpkommitté. På hans initiativ engagerade sig landstinget ekonomiskt också i den folkhögskola som 1915 grundats i Västerhaninge. I samband med att S 1919 lämnade tjänsten fick han landshövdings n h o v. 1923 var han under ca ett halvår tf överståthållare.

S var intresserad av sociala frågor – han stödde aktivt t ex Sv fattigvårdsförbundets arbete – och ägnade sig särskilt åt vården av synskadade. Från 1908 var han ordförande i direktionen för Blindinstitutet å Tomteboda, 1918 blev han ledamot av Kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd för de blinda, och 1920–22 var han ordförande i blindvårdssakkunniga.

Son till Mauritz S var Georg Lennart S (1891–1948), som efter studier av humaniora vid UU skrevs in vid KI och blev ML där 1924. Lennart S intresserade sig särskilt för mentalsjukvården och sjukdomar relaterade till alkoholmissbruk. Han var bl a amanuens och e läkare vid Sthlms hospital 1920-22 och underläkare vid Katarina sjukhus i Sthlm 1926-31. Sistnämnda år blev han andre läkare vid Psykiatriska sjukhuset i Sthlm och följande år utnämndes han till förste läkare där; 1941 blev S tf överläkare och verkade som sådan till dess han 1944 tillträdde tjänsten som överläkare vid S:ta Maria sjukhus i Helsingborg. Under sin tid i Sthlm var S även bitr läkare vid polikliniken för psykiskt sjuka vid Serafimerlasarettet och läkare hos Sthlms stads nykterhetsnämnd. Han var 1928–40 redaktör för Socialmedicinsk tidskrift och 1928–41 sekreterare i Sv läkaresällskapets socialmedicinska sektion. S hyste också litterära och andra kulturella intressen, framför allt för teater, och var ledamot av Helsingborgs stadsteaters styrelse.

Bror till Lennart S var Otto Mauritz S (1892–1979), som utexaminerades från Sjökrigsskolan 1913 men lämnade aktiv tjänst 1919 och blev kapten i Flottans reserv 1924. Mauritz Svar 1919-21 chef för Bolinders argentinska avdelning i Buenos Aires och anställdes följande år vid ab Bofors krigsmaterielavdelning där han blev chefstjänsteman inom försäljningsorganisationen med ansvar för bl a internationella kontakter; han avgick med pension 1958. S var särskilt intresserad av sin släkts historia och skapade ett stort släktarkiv, nu deponerat i Värmlandsarkiv, Karlstad.

En annan bror till Lennart S var Olof Edvard S (1902–73). Olof S blev JK vid StH 1926, amanuens i Kommunikationsdepartementet följande år och tf kansliråd där 1938. 1939 utnämndes han till expeditionschef i Folkhushållningsdepartementet och 1942 till tf statssekreterare och expeditionschef i Handelsdepartementet. S å blev S VD i Sv sparbanksföreningen och 1953 även ordförande där. Denna post lämnade han 1961 och han avgick som VD 1962. Han var ordförande i kommittén angående ny organisation av vissa av Väg-och vattenbyggnadsstyrelsens avdelningar 1944–46. Utredningen föreslog i ett delbetänkande 1945 inrättandet av en ny myndighet, Luftfartsstyrelsen, vilken började sin verksamhet s å. S ingick 1948–54 i 1948 års sparbankssakkunniga, 1951-55 i kommittén angående Riksbankens sedelutgivningsrätt och var 1948–56 ordförande i 1948 års järnvägstaxekommitté. Han var även styrelseledamot i SAS.

Kusin till Lennart, Mauritz och Olof S var Bengt Ingemar S (1902–79), som skrevs in vid KTH 1921, avlade bergsingenjörsexamen 1927 och följande år anställdes som assistent vid Jernkontorets tekniska avdelning. 1930 blev Ingemar S överingenjörsassistent där, och 1938-50 var han redaktör för JKA liksom även 1972-75. S utnämndes 1951 till kommerseråd och chef för Kommerskollegiums bergsbyrå; 1964–69 var han tillika chef för industri byrån. Han var under 35 år sekreterare i Institutet för metallforskning och 1953–77 ordförande i styrelsen för Tekniska röntgencentralen. S hade expertuppdrag hos flera statliga utredningar, bl a delegationen för nordiskt ekonomiskt samarbete 1954–59, hos gruvskogsutredningen 1959–65 och hos Europakommissionen (Organization for European economic co-operation). Han medverkade med fackartiklar såväl i JKA som i Sv uppslagsbok och var under många år medarbetare i SAOB.

Bror till landshövding Mauritz S var Enar Vilhelm S (1862–1950), som skrevs in vid UU 1881, blev FL 1886 och FD 1888 på avhandlingen J G Fichtes idealism. Enar S var docent i teoretisk filosofi vid UU och samtidigt läroverkslärare i Uppsala. 1892 blev han lektor i modersmålet och filosofisk propedeutik vid H a l i Örebro. Där engagerade han sig i den kommunala verksamheten och var medlem av fattigvårdsstyrelsen. 1897-99 tillhörde han AK som politisk vilde och framlade motioner i sociala och pedagogiska frågor. Känd blev S för sin motion 1897 om en skärpning av tryckfrihetsförordningens sedlighetsparagraf, föranledd av Gustaf Frödings frikännande vid tryckfrihetsåtalet mot diktsamlingen Stänk och flikar föregående år. Lagen ändrades också enligt S:s intentioner. Han var för övrigt hela livet en aktiv och stridbar sedlighetsivrare.

1899 blev S tf rektor vid H a l i Falun. 1907 utnämndes han till lektor i modersmålet o filosofisk propedeutik vid H realläroverket å Norrmalm i Sthlm och fyra år senare tillträdde han ett lektorat i samma ämnen vid H a l å Östermalm där; han pensionerades 1928. Under de oroliga aprildagarna 1917 var S en av initiativtagarna till ett upprop om att bilda ett väp- nat privat garde, Sthlms frivilliga skyddskår. Denna skulle vid behov hjälpa polisen om arbetaroroligheter inträffade; förslaget angreps kraftfullt av vänstern i riksdagen och idén fullföljdes inte.

S har beskrivits som en skicklig och dynamisk pedagog med ett genuint intresse för sina elever och deras etiska fostran. Han var ledamot av Sv kyrkans diakonistyrelses utskott för ungdomsverksamhet 1911-22, ordförande i Sällskapet för unison sång från 1908 och redaktör för Pedagogisk tidskrift 1891-99. S betraktas som den person genom vilkens initiativ Sv humanistiska förbundet tillkom 1896. Han var också en av dem genom vilkas bistånd den blivande nobelpristagaren Nelly Sachs (ovan) lyckades få inresetillstånd från Tyskland till Sverige i maj 1940, och hon bodde under de första månaderna i familjen S:s hem. - S är författare till åtskilliga artiklar i pedagogiska ämnen, bl a om preussiska flickskolor och om tester av barns andliga individualitet, och han gav 1912 ut boken J J Rousseau, ett 200-års-minne.

Näst äldst av Enar S:s till vuxen ålder nådda åtta barn var Karl Olof S (1892–1981), som studerade vid KTH mellan 1912 och 1916, då han blev bergsingenjör. Olof S var sedan anställd vid olika privata företag, bl a vid ab Porjus smältverk, och verksam i London och i Mysore i Indien, innan han 1926 blev disponent för Björneborgs jernverks ab, Värml. 1930-38 var han också ledamot av styrelsen. Han fick överta ett rekonstruerat och skuldsatt bolag men lyckades genom en sträng hushållning lotsa det igenom 1930-talets svåra depressionsperiod. Hans försiktiga och framsynta ledning innebar bl a att ekonomin konsoliderades och att aktierna 1937 gav utdelning för första gången på lång tid. 1938-40 var S teknisk direktör vid A Johnsson & Co, Sthlm, för att sistnämnda år bli VD för Ab Motala verkstad. Där förbättrades under hans ledning kapaciteten och utrustningen vid verkstäderna så att den expanderande varvs- och dieselmotorindustrins behov kunde mötas. 1951–52 var S VD för Uddevallavarvet, som han lämnade för att ägna sig åt konsulterande verksamhet; han hade även flera styrelseuppdrag, bl a i Norrbottens järnverks ab. S var i sitt andra äktenskap gift med teaterpedagogen Elsa Olenius (bd 28). – Syster till S var adjunkten FM Anna Matilda S (1901–92), gift med biskop Torsten Bohlin (1889–1950; bd5).

Bror till Olof och Anna S var Ingvar Vilhelm S (1908–76), som 1932 blev FK vid UU och följande år TK där. Ingvar S prästvigdes 1933 och avlade året därpå musiklärar-, kantors- och organistexamen vid Musikkonservatorium i Sthlm. Efter att ha varit lärare vid Norra Ångermanlands folkhögskola i Hampnäs och samtidigt haft kortare förordnanden i olika församlingar utnämndes han till komminister i Viksta, Upps, 1937. 1944 blev S rektor för Sigtuna folkhögskola, knuten till Sigtunastiftelsen. 1952–74 var han rektor för Geijerskolan i Ransäter, Värml, som grundats bl a genom hans initiativ.

Vid folkhögskolan, som har en kristen-humanistisk inriktning, fick från början körsången under S:s ledning stor betydelse, och skolan stod från sin tillkomst via Ceciliastiftelsen, som stödde skolan, i kon- takt med den sv kör/rörelsen. Redan under 1930-talet förespråkade S en musikalisk och sånglig förnyelse i gudstjänstlivet, och han introducerade bl a Bachs kyrkokantater i gudstjänsten; impulserna kom från den tyska Singbewegung. Han gav 1950 ut Vår Herres kantor: en Bachbok. 1933-36 var han redaktör för tidskriften Kyrkosångsförbundet, där han kunde framföra sina idéer om uppförande av äldre tiders kyrkomusik. Med S som ledare framträdde Geijerskolans kör flitigt, bl a i radio och TV; varje sommar hölls en internationell sångvecka vid skolan. – S erhöll 1973 MA:s medalj För tonkonstens främjande.

Brorson till prof Carl Yngve S var Axel S (1855–1937), som avlade avgångsexamen vid Teknologiska institutets i Sthlm avdelning för maskinbyggnad och mekanisk teknologi 1877. Efter kortare elevanställningar i Sverige, bl a vid Nydqvist & Holms mekaniska verkstäder i Trollhättan, tog S tjänst i England 1879 och därefter i USA. Hans verksamhet var därefter utlandsbaserad, och från 1920 var han bosatt i Monte Carlo. S hade ledande tekniska befattningar vid stora amerikanska järnverk, bl a vid Maryland Steel co, Baltimore, och blev 1898 chef för Millom and Åskam haematite iron co:s masugnsanläggningar i Cumberland, England. Från 1903 ägnade han sig åt konsulterande verksamhet som delägare i den stora engelsk-amerikanska firman Julian Kennedy, Sahlin & co, senare ombildad till International engineering co med huvudkontor i Bryssel. 1915 blev han också delägare i International construc-tion co, London. S var en av sin dds främsta experter på koksmasugnar och tackjärnsframställning. Han var engagerad i tillkomsten av flera järnverk och masugnar i Europa, Afrika och Asien, bl a det stora Tata iron and steel works i Sachi, Indien. Genom hans förmedling kunde många unga sv ingenjörer få utlandspraktik, och hans firma hade omfattande konsultuppdrag för sv järnverk; S blev LIVA 1925. - S:s syster Axelina Kristina Emilie (Essie) S (1859–1950) var gift med prof Simon Johannes Boëthius (bd 5).