Gustaf G Reuterholm

3 Reuterholm, Gustaf Gottfrid, bror till R 2, dp 29 sept 1721 i Sthlm, Kungsh, d 5 april 1803 i Stora Rytterne, Vm. Auskultant i Bergskoll 16 juni 37, e o notarie där 18 april 46, deltog i riksdagarna 46–89 (led av urskilln:deput, allm besvärsdeput, stora särsk deput o av bevilln:deput 65–66, av fiskerideput 71–72), lagmans titel 29 juni 62, kommissarie i Riksbanken 19 maj 62–dec 65 o sept 72–26 juni 86, landsh:s titel 5 dec 94.

G 1) 12 sept 1762 i Stora Rytterne m Catharina Sundgren, f 1730 (hfl; enl Wrangel, s 107, sannolikt f i Luleå, vilket gör det möjligt att hon är identisk med Catharina Sundgren, f 1 okt 1727 där, dtr till borgaren Nils S o Helena Holm), d 15 febr 1763 i Stora Rytterne; 2) 10 sept 1767 i Säters landsförs m Gertrud Charlotta Söderhielm, f 8 nov 1728 i Norn, Kopp, d 30 nov 1789 i Stora Rytterne, dtr till överstelöjtnanten Lorens Niklas S o Altea Maria Cederberg samt tidigare g 1) m Sven Ekestubbe, 2) m Axel Fredrik Cronstedt (bd 9).

Gustaf R hade, liksom sina bröder, Johan Browallius (bd 6) och i någon mån Linné som informator. R:s dagböcker från 1750-talet ger, tillsammans med hans brev till fadern, bilden av en tidstypisk adelsman med både humanistiska och naturvetenskapliga intressen. Hedvig Charlotta Nordenflycht (bd 27), som stod R och hans bröder nära, prisade hans meriter som snillrik amatör.

R:s dåliga ekonomi tvingade honom att söka göra karriär som civil ämbetsman. Sedan uppväxtåren i Falun hade han många kontakter i bergsvetenskapliga kretsar. Han blev tidigt auskultant i Bergskollegium men hade motgångar i befordringsväg, trots att han av ständerna 1756 erhöll rekommendation på en häradshövdingetjänst med hänvisning till bl a faderns förtjänster. R befann sig således i en utsatt position när han 1762 vid riksdagen ingav ett starkt kritiskt yttrande mot en föreslagen förstärkning av Riksbankens personal. Han vägrade att dra tillbaka sitt memorial och erhöll mot löfte att inte offentliggöra det bankokommissaries ställning utan tjänstgöringsskyldighet.

Förhållandet mellan R och hans formella arbetsgivare, Riksbanken, som inte ville ha en "betjänt, som vore vidrigt sinnad", blev frostigt. När han några år senare begärde att få reella arbetsuppgifter nekades han detta. Det är förmodligen i detta sammanhang, snarare än i ett partipolitiskt, hans uppmärksammade försvar av det s k Königska växelkontoret vid riksdagen 1765 skall ses. Eftersom regeringen under längre tid stött de ansvariga så fanns det nu, menade R, ingen möjlighet att klandra dessa. I samband med denna diskussion drogs också de mindre smakliga turerna i R:s befordringsärende upp. Han fråntogs sin ställning vid banken men återfick den vid riksdagen 1771–72. Riksbanken försökte ännu 1785 att bli av med R genom att med hänvisning till hans frånvaro få honom åtalad. Året därpå erhöll han emellertid avsked.

R var visserligen mössa, men han var föga bunden av partidisciplinen. Han bevistade nära nog samtliga riksdagar från 1746 till sin död. Merparten av hans många inlägg kretsade kring ståndsrättigheter och näringspolitik. De präglas av en chosefri rättframhet. Den mest framträdande insatsen gjorde R som debattör i offentlighetsfrågor: Han stod 1760–62 bakom ett förslag om att publicera ståndets protokoll, och han var ordförande i det utskott som på 1765–66 års riksdag behandlade tryckfriheten. I denna senare fråga intog han en moderat ståndpunkt gentemot främst Anders Chydenius (bd 8) och föreslog inrättandet av en tjänst som censor ställd under ständerna och med mycket begränsade befogenheter, särskilt i moraliska och religiösa frågor. Hans inställning, som inte vann något gehör i det slutliga förslaget, kan ses som typiskt för den moderata falang som fanns inom båda partierna. R stödde dock Chydenius i andra sammanhang, som när denne angrep den förda ekonomiska politiken i skriften Rikets hjelp, genom en naturlig finance-system (1766). Här kan dock R:s ställningstagande ha dikterats av en negativ inställning till de politiker som motarbetat honom i utnämningsfrågor.

Under den gustavianska tiden fortsatte R att vara en flitig men föga framträdande politiker. En påtaglig insats gjorde han dock 1778, när han av den danske ambassadören användes för att bearbeta Axel v Fersen (bd 15) i opinionsskapande syfte. R:s starkaste engagemang gällde lanthushållningen. I debatten om tjänstehjonspolitiken 1778 manade han fram bilden av en försvunnen patriarkalisk värld och förordade ökade tvångsmedel för arbetsgivaren. Dessa tankar utvecklade han senare i ett omfattande förslag till legohjonsstadga inför lanthushållskommittén 1793. Förslaget överensstämde i huvudsak med kommitténs slutliga betänkande, som innebar en kritik av de stegrade lönerna för jordbrukets arbetare.

Genom sin utsatta ekonomiska situation kom R att dras in i åtskilliga juridiska processer. Den mest uppmärksammade gällde "bördsrättsböndernas" ställning på familjens finländska gods. Han ansåg att hemmanen inte hade skatterättsnatur utan var av ärftlig åborättskaraktär. I den långdragna domstolsprocessen, där han publicerade flera broschyrer, fick han slutligen hjälp av Matthias Calonius (bd 7), vars av flera samtida bedömare ifrågasatta utlåtande hjälpte R att vinna tvisten i högsta instans.

R var förmyndare för sina brorsöner och stod i nära kontakt med Gustaf Adolf R (R 4). Under dennes tid som ledande makthavare hade de bägge en tät korrespondens där R ofta gav råd i politiska frågor. R utvecklade sitt botaniska intresse, som möjligen var ett resultat av Linnés undervisning. På stamgården Ekeby i Rytterne gjorde han omfattande planteringar av främmande trädsorter och anlade en park. R förvaltade delar av den handskriftssamling fadern byggt upp, och hans egna efterlämnade brev och dagböcker från främst 1750-talet är en viktig källa för kännedom om periodens riksdagspolitik.

En bror till Christian R och Gustaf R var Axel Gottlieb R (1714–63). Denne verkade i första hand på politikens och det litterära livets områden men gjorde också en ämbetsmannakarriär inom Kammarkollegiet där han blev ordinarie auskultant 1743 och kammarråd 1762. Axel R deltog i riksdagarna från 1738 och utvecklade under 1740-talets andra hälft en betydande aktivitet på mössornas sida, i nära samarbete med det ryska sändebudet Panin. I den maktkamp mellan kungaparet och det styrande hattpartiet som utspelade sig efter tronskiftet 1751 kom R att stå nära den gruppering som mest uttalat understödde de k maktanspråken, det s k hovpartiet, och var en period utestängd från riddarhuset. Vid riksdagen 1760–62 framträdde han som en av mössornas mest aktiva debattörer. Han representerade då också partiet i förhandlingar om en författningsrevision. – Axel R skrev och översatte poesi men lät aldrig publicera sig. Företrädesvis under 1730-talet gjorde han omfattande och starkt självutlämnande dagboksanteckningar. Dessa har i valda delar och bearbetad form utgivits av Henrik Schück (Ur Axel R:s dagbok, 1921). De utgör också en av forskningen om tidens samhälls-och kulturliv flitigt utnyttjad källa.