Lars Roberg

Roberg, Lars, f 4 (egen uppg, se Dintler, s 14), dp 10 jan 1664 i Sthlm, Hovförs, d 21 maj (Dintler, s 113 o där ang källor), begr 30 maj 1742 i Helga Tref, Upps. Föräldrar: hovapotekaren Daniel R o Ingrid Meinich. Inskr vid UU 24 sept 75, studieresor till Tyskland, Holland, Frankrike o England 80–89 o tidigast 91–93, inskr vid univ i Wittenberg 17 maj 81, i Leiden 18 juli 84, MD där 3 juli 93, assessor vid Collegium medicum 12 febr 96, prof medicinae vid UU 1 juni 97–8 maj 40, grundade Nosocomium academicum i Uppsala sept 08, prefekt där 08–40. – Led av VS:s föregångare Collegium curiosorum 10 o Societas literaria Suecias 19, LVA 40. – Ogift.

Föga är bekant om R:s uppväxtår och tidiga studier. Familjebakgrunden bör ha gjort yrkesvalet naturligt. I sin kortfattade självbiografi berättar R att medicinprofessorn P Hoffwenius (bd 19) öppnat en kista med ett skelett "för att utforska, om jag skulle bli rädd" eller kunde fortsätta med läkarstudier. R gav sig 1680 ut på en långvarig utlandsresa, som bara fragmentariskt kan följas. Han vistades i Stettin, Wittenberg, Paris och London, men hemkallades 1689 "på inrådan av min svåger, som talade nedsättande om mina långvariga resor och ändlösa utgifter" (Dintler, s 17). Tidigast 1691 reste R ut för den medicinska doktorsgraden, vilken han erhöll i Leiden, och var därmed meriterad för en professur i Uppsala. R:s avhandling liksom senare produktion hör hemma i den iatromekaniska skolan, dvs med stark betoning av fysikens förklaringar av hälsan. I Wittenberg hade han blivit bekant med Descartes' skrifter och "började älska dem, i synnerhet hans Discours de la méthode, men med ostadigt sinne" (Dintler, s 17). Intresset var i hög grad också praktiskt inriktat. I Paris och vid La Charité koncipierade R "idéen till mitt Nosocomium", vilket emellertid inte förverkligades förrän 1708, då som en liten primitiv sjukstuga i det Oxenstiernska huset vid Riddartorget i Uppsala. Därmed var grunden lagd till vad som kom att bli Akademiska sjukhuset. Peståret 1710 gjorde R behjärtansvärda insatser för de sjuka, för vilket universitetet belönade honom.

R uttalade sig ofta drastiskt mot de enbart boklärda studierna. Angående Demokritos som med tålmodiga dissektioner undersökte gallblåsan hos alla djur kommenterade R att "detta var ej fjolligt". På samma sätt borde "en yngling vara med i Kiöket och se på när Kvinfolken rensa sin fisk, när de skålla sina höns, sticka lamm och kalvar, men före allting när Oxarna slachtas, då alt inmäte nogare besichtigas" (Dintler, s 60). R visade en för sin tid och sitt skrå ovanlig uppskattning av kirurgi.

R:s engagerade medicinarundervisning innebar att under hans presidium 31 avhandlingar av genomgående god kvalitet ventilerades. R lät sina adepter själva forska och skriva. Själv bidrog han bl a med några av de första sv figurerna gjorda på basis av mikroskopi. R var särskilt som zoolog skarpsynt och påvisade i avhandlingen om flodkräftan 1715 att trilobiterna hör till kräftdjuren. I debatten i VS på 1720-talet om mammuten visade R även klarsyn. Han lät också sina elever själva se efter i naturen och ägna sig åt dissektioner. I den nya generation begåvade studenter som sökte sig till Uppsala efter krigen, Carl v Linné, Nils Rosén v Rosenstein, Petrus Martin och Petrus Artedi, kan R:s inflytande spåras – låt vara att ingen av dessa disputerade för honom. Petrus Artedis omvittnade dragning åt alkemin kan även ha stöttats av R, som var hemmastadd i tidens mineralogi och mot slutet av 1720-talet tycks ha tillåtit även oortodoxa läror. Förhållandet till Linné förefaller ha varit till ömsesidig glädje. Denne hade upprättat ett klientförhållande till R:s medicinarkollega Olof Rudbeck d y, synligt i Lapplandsresan, men för R dikterade han sina resultat i en lång skrivelse. Senare lät Linné publicera R:s akademiska tal från 1738–40, med en inledning som uttrycker hans uppskattning, trots kommentaren om R:s stil som vägledd av en "mindre allvarlig Minerva". R hade introducerat Tourneforts botanik i Sverige men förstod finessen också i sexualsystemet när det kom. Han var dock mindre botanist än zoolog. I den skildring av en resa till Väddö (1712) som publicerats långt senare återfinns linneanska drag, en vakenhet för naturens detaljer.

Som medicinsk författare skapade R som den förste en sv anatomisk terminologi i sin lärobok Lijkrevnings tavlor (1718), som uppdelad i sex "tavlor" troligen tänkts kompletterad med ett antal planscher. Texten är egensinnig, full av fantasifulla språkliga nybildningar, som gör läsningen till ett nästan poetiskt nöje. Arbetet är ovanligt i R:s produktion eftersom R annars hade svårt att samla sig till något större arbete. Typiskt däremot är att boken återfinns i inte mindre än sex olika varianter. R:s opuslista flödar över av småskrifter, tryckta på Wernerska tryckeriet som han hade nära samarbete med – bouppteckningens restupplagor tyder på att R hade ekonomiska intressen i bokhandeln. Teman som valts är ofta speciella och är inte sällan försedda med mystifierande pseudonymer och oklara lån. Utmärkande för R:s produktion, även den otryckta, är bruket av den vetenskapliga illustrationen, men medan Rudbeck d y i sin Fogelbok avsåg att skapa ett praktfullt planschverk ville R uppnå anatomisk detalj. Hans illustrationer saknar därför inte emblematiska inslag. Som bildskapare är R lekfull; han skissar och prövar sig fram.

R:s mångsidiga intressen märks i det bibliotek om 9 000 volymer som såldes efter hans död. Auktionskatalogen vittnar om hans polyhistorideal. R:s samlarintressen framgår av ett utkast till en historik över sv läkare. Dessa "collectanea" har utnyttjats av bl a J F Sacklén i hans läkarhistoria och har alltså haft stor betydelse för sv medicinsk historiografi, men de är fragmentariska och svårtydda. Genomgående är R:s skrifter utmanande besvärliga genom sin tillfälliga karaktär, sitt egensinniga språkbruk och sin stavning som också enligt 1700-talsmått är "fri". I sin tillfällesdiktning är R:s hemvist i barockens burleska litterära ideal tydlig. I några fall – bl a gratulationsdikten i dissertationen om trollsländan, De Libella (1732) – reagerade rentav universitetscensuren.

R kan uppfattas som en övergångsgestalt mellan barockens tvära kontraster mellan liv och död och frihetstidens ljusare naturvetenskapliga intressen. Som person hörde R till sitt universitets original. En ögonblicksbild visar honom när han kommer gående med en lake han köpt till middag, alternativt är på väg till någon anatomilektion – eventuellt både och. R var kortvuxen och haltade efter en skada han ådragit sig under den första utlandsresan, gick illa klädd och umgicks med stadens enklare borgerskap. En av de sista raderna i R:s korta självbiografi lyder: "Föraktad på grund av mitt ogifta stånd". R var en cyniker i ordets filosofiska mening, som levde nära de klassiska idealen om enkla seder och brist på förställning. "Denne medicinske Diogenes" (Lindroth) uppfattades av Linné som ett ideal mot tidens förkonstling. Utan tvekan sökte R annan ära än den yttre. På G E Schröders (och P Dahlmans) porträtt av R vilar hans vänstra hand på en dödskalle i en traditionell memento mori-gest – men leendet är lätt ironiskt, huvudet saknar peruk och kravatten är oknuten, allt en kontrast till Olof Rudbeck d y:s mer magnifika porträtt (se denne). I den uppsaliensiska medicinen stod R i skuggan av Rudbeck d y. De var jämnåriga, bägge anhängare till den mekanistiska filosofin, skickliga artister och zoologiskt verksamma. Men Rudbeck, arkiater och med klangfullt namn, försummade undervisning och sin medicinska praktik. De representerar två olika, möjligen kompletterande ideal. Dock kan man tycka att R bättre förvaltade arvet från den store Rudbeck d ä än dennes egen son.