Robsahm, släkt

Robsahm (af Robsahm, Robson, af Robson), släkt, tidigare i Sverige vitt utspridd med förgreningar till Finland, Norge och USA. En gren adlad af Robsahm 1818 utdog med stiftaren själv 1860, medan en annan gren den adlade af Robson 1819 fortlever. Släktnamnet R har också ett flertal gånger upptagits på kvinnosidan.

En tradition utbildad redan i mitten av 1700-talet gör gällande att släkten skulle härstamma från Skottland och där hetat Robson (Hülphers). Det mesta tyder dock på att släkten i stället skulle ha tyskt eller möjligen holländskt (jfr Genealogica 241, RA) ursprung. Enligt traditionen skulle stamfadern under de inbördes striderna på 1500-talet ha flytt från Skottland till Sachsen och därifrån invandrat till Sverige. Han uppges först ha varit ryttare men senare slagit sig på handel. Vidare skulle det redan tidigt av släkten förda heraldiska vapnet vara sk talande, varvid Rob- skulle stå för rova och -sahm för frö; i vapenskölden återfinns en på ett berg stående blommande rova. Detta har tagits som en ytterligare intäkt på den skotska härstamningen. Tolkningen av namnet svarar emellertid ej mot engelskt språkbruk men däremot mot tyskt, där Rob- står för (die) Rübe och -sahm för (der) Samen och sålunda bildas släktnamnet Rübsam(en) eller Robsahm. Namnet Rübsa(h)m(en) förekommer på åtskilliga håll i Tyskland, och flera av dessa släkter liksom släkter med namnet Rübe bär olika varianter av vapen med rovor – i likhet med sv släkten R.

Den äldste kände stamfadern, Christian R (1613–85), var först i tjänst hos släkten Kock, adlad Cronström, och förekommer första gången som bruksskrivare vid Larsbo bruk i Söderbärke, Kopp, boende under Klockarbo 1643-46 och därefter på Larsbo. Han återfinns 1649 vid Malingsbo bruk i Söderbärke, som han snart arrenderade. Under sin tid där befäste han familjen Kocks ägande av bruket samt anlade Korslångens och Nyfors hammare i Söderbärke och Björsjö (Nyhyttan) masugn i Norrbärke, Kopp. Han flyttade omkr 1677 till Perhindersbo i Söderbärke. Enligt traditionen kallades R av lokalbefolkningen för Malingsbotysken. R:s hustru Catharina Bertels (ca 1624–94) uppges ha varit född i Tyskland. Paret hade veterligen elva barn. Av dessa blev fyra söner stamfäder för var sin släktgren. – Ett porträtt av R, sannolikt en 1700-talskopia av ett original från 1678, förvaras i UU:s samlingar.

R:s son brukspatronen Jacob R (ca 1645–1716) på Bo i Karlskoga, Ör, blev stamfar för den första grenen. Han efterträdde fadern som arrendator av Malingsbo men inköpte 1703 Bofors och Björkborns bruk i Karlskoga. Bland hans 14 barn i första äktenskapet var sönerna Herman R (1669–98), bruksinspektör på Nyfors, Peter R (1679–1751), brukspatron på Vissboda, Lerbäck, Ör, och Abraham R (1681–1732), brukspatron och störste delägare i Björkborn samt arrendator av Malingsbo. Den senare instiftade flera stipendier till UU och gjorde donationer till fattiga i Karlskoga, Lerbäck, Norrbärke och Söderbärke.

Son till Peter R var brukspatronen Johan Ludvig R (1730–96). Han blev student i Uppsala 1738, avlade bergsexamen 1751 och antogs s å som auskultant i Bergskollegium. Han blev e o notarie där 1755 och notarie 1759 men tog 1765 avsked för att helt ägna sig åt den praktiska brukshanteringen. Dessförinnan hade R 1760 företagit en studieresa till England och där inhämtat kunskap om brännstålstillverkningen, vilket skulle bli av stor betydelse för den sv järnhanteringens utveckling. Efter hemkomsten omsatte R sina kunskaper i praktiken, först vid Vissboda, där han 1762–68 tillsammans med brodern Carl Magnus var hälftenägare, och därefter vid Björkborn, där han var huvudägare.

Peter R:s yngre son brukspatronen Carl Magnus R (1735–1819) på Mårsta i Hardemo, Ör, blev student i Uppsala 1750 och avlade jur ämbetsexamen 1757. Efter en resa följande år blev han auskultant i Svea hovrätt s å och i Bergskollegium 1759. Han löste in halva Vissboda av sin mor 1762 och den andra halvan av äldre brodern Johan Ludvig 1768. Tillsammans med denne och i samarbete med Sven Rinman (s 212) lät han där 1766 uppföra en anläggning för stålbränning medelst vedeldning, den första i sitt slag i Sverige. Metoden att använda vedbränsle, som Johan Ludvig lärt i England, spreds och vann snart insteg vid bl a bruken i Österby och Älvkarleby, Upps. 1769 erhöll R privilegium för Vissboda stålverk som var i bruk till 1795. Han sålde 1803 Vissboda till sonen Carl Magnus och flyttade till Mårsta.

Son till Carl Magnus R var Carl Magnus R (1776–1840), som 1819 adlades med namnet Robson men som enligt k resolution 1822 skulle skriva sig af Robson. Han blev student i Uppsala 1788 och avlade jur ämbetsexamen 1794 för att bli auskultant i Bergskollegium 1795. Vice notarie där 1796 blev han ordinarie 1799 och erhöll protonotaries titel 1803. Dessförinnan hade han företagit resor i Bergslagen 1792 och i Norrland och Norge 1796. 1797–1800 vistades R tidvis i Norrbotten, där han för bergsrådet S G Hermelins (bd 18) räkning ledde kartläggningen av dennes brukskomplex. R blev 1800 e o notarie i Jernkontoret, 1801 notarie och kanslist, och 1803-26 var han dess sekreterare och ombudsman. I Bergskollegium blev han sekreterare 1805 och kvarstod som sådan till 1816, då han intog det säte som bergsråd till vilket han utnämnts 1814. Vid sin avgång 1833 fick R titeln vice president. Han var borgarståndets sekreterare vid de urtima riksdagarna 1815 och 1817–18 och var en av stiftarna av Svenska jägareförbundet 1831 och dess vice ordförande. R inköpte Vissboda av fadern 1803 men tvingades 1808 sälja bruket till sin blivande svärfar Olof Burenstam (bd 6, s 740). Efter dennes död 1821 återbördade R Vissboda. Genom sonen i detta äktenskap Olof Albert Robson (1821–92), disponent på Aspa i Hammar, Ör, och ledamot av riksdagens FK 1879–84, fortlever ätten af Robson. Hans son Olof August Rutger Robson (1854–1936), disponent och landstingsman, var far bl a till majoren Carl af Robson (1900–87), som 1980 blev ättens huvudman och adelsman. Förutom den adliga linjen fortlever (1998) även tre ofrälse linjer liksom en linje på kvinnosidan.

Christian R:s son brukspatronen Lars R (ca 1660–1709) var först verksam vid Västerbyhyttan i Söderbärke och Humbergs (Hundbo) gruva i Norrbärke men flyttade 1694 till Norge, där han förvärvade del i Repshus järnverk i Eidskogen samt gården Tollerud i Vinger, båda i Hedmark. Han erhöll 1697 mutning på Hakadals järnverk, Akershus, till vilket han 1700 blev ensam ägare. Genom sonen prokuratorn Engelhart R (1695–1754) blev R stamfar för den ännu i Norge fortlevande grenen, av vilken en linje antagit familjenamnet Ballangrud.

Christian R:s yngre son Christian R (f ca 1662, d till sjöss trol 1706), som blev stamfar för en tredje släktgren, blev skeppare i Sthlm 1695. Han hade veterligt fem barn, av vilka bankokommissarien Christer R (1701–69) som nummer två tilldelades Serafimermedaljen 1749. Han blev far till bl a bankokommissarien Carl R (1735–94) och medaljkonstnären Adolph R (1744–74). Carl R är känd för sina kontakter med och minnesanteckningar om Emanuel Swedenborg. Anteckningarna förekommer i ett par versioner, bl a i the Swedenborg Societys arkiv i London och i UUB. Uppsaladokumentet är publicerat i en kommenterad utgåva.

Christian R d ä:s son brukspatronen Daniel R (ca 1666–1716) på Villingsberg i Knista, Ör, blev stamfar för den fjärde släktgrenen. Han var först verksam vid Humbergs (Hundbo) gruva och blev därefter omkr 1704 arrendator av Villingsbergs bruk. Han innehade också från ca 1710 Stora Ulvgryt i Täby, Ör. Hans son brukspatronen Reinhold R (1700–65) var först arrendator på Villingsberg för att 1743 bli delägare i Voxna, Ovanåker, Gävl, och 1757 direktör vid Ström i Harmånger, Gävl. Brorsons son till honom var majoren Carl Reinhold R (1788–1860), vilken 1818 adlades med namnet af Robsahm. Sonlös slöt denne själv sin ätt.