Johan Helmich Roman

Roman, Johan Helmich, f 26 okt (Sahlstedt, s 208), dp 31 okt 1694 i Sthlm, Hovförs, d 20 nov 1758 i Ryssby, Kalm (Bengtsson 1955, s 61 ff o där anf litt). Föräldrar: hovkapellisten Johan R o Catharina Margaretha v Elswich. Hovkapellist 1 jan 11, utlandsvistelse (London) nov 16–maj 21, v hovkapellmästare 18 dec 21, hovkapellmästare 23 jan 27–45, utlandsresa (England, Frankrike, Italien, Tyskland) efter 16 aug 35–senast 15 juni 37, hovintendents titel 12 nov 45. Tonsättare. – LVA 39, led av Sv tungomålsgillet 40.

G 1) 1 sept 1730 i Skällvik, Ög (Sahlstedt, s 14; ej i vb), m Eva Emerentia Biörck, f trol 1701 i Sthlm, d 26 febr 1734 där, Hovförs, dtr till hovrättskommissarien Carl B o Elisabeth Lysing samt tidigare g m häradshövdingen Nils Roswall; 2) 6 juli 1738 trol i Mörlunda, Kalm (Bengtsson 1955, s 38 o där anf källor; vb saknas), m Maria Elisabeth Baumgardt, f 19 okt 1721 i S:t Ilian, Vm, d 10 juni 1744 i Mörlunda, dtr till kaptenen Peter B o Maria Angerstein.

R fick sin grundläggande praktiska musikutbildning av fadern. Tekniskt och musikaliskt brådmogen framträdde han tidigt med sin violin vid hovet, "där han färdigt spelte svåra stycken av åtskilliga kompositioner" (Sahlstedt, s 15). Belagd är hans medverkan i hovkapellet 19 april 1706 vid födelsedagsfesten för hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp. Sannolikt har han tillhört hovorkestern som oavlönad exspektant, innan han blev ordinarie kapellist på stat. Redan 19 mars 1712 utfärdade Karl XII i Bender ett brev, vari han gav R tillstånd att med bibehållen lön "på någre år få resa till att perfektionera sig i musiken". På grund av rådande krigstillstånd dröjde det emellertid till nov 1716 innan R, med bibehållen lön och reskassa från prinsessan Ulrika Eleonora, kunde bege sig utrikes.

De knappa fem år R vistades i det musikaliskt sjudande och nyskapande London skulle bli livsavgörande. Omgående anställdes han i G F Händels orkester i John J Heideggers operaföretag på the King's Theatre. Efter dess upplösning 1717 kom R som gentleman till hertigens av Newcastle hov, och då ett nytt operasällskap, The Royal Academy of Musick, bildades 1719 tog R plats bland andraviolinisterna. Aren i England bör ha varit en lycklig tid i R:s liv: han var ekonomiskt bekymmersfri genom hertigens av Newcastle beskydd och utvecklades konstnärligt genom umgänge och kontakt med tidens främsta tonkonstnärer såsom G F Händel, J C Pepusch, G B Bononcini, A Ariosti, J B Loeillet de Gent – oboist liksom R – F S Geminiani, F M Veracini, W Croft och W Babell. I orkestern, som från första cembalon leddes av Handel, upplevde han det senaste inom den italienska operakonsten – verk främst av Händel, Bononcini, G Porta samt A och D Scarlatti – med de yppersta sångare och dansare på scenen. Med Pepusch som lärare tillägnade sig R komponerandets teoretiska grunder. Från englandstiden stammar också hans första kända tonsättningar, möjligen också hans tolv flöjtsonater, för övrigt de enda kompositioner av R som tryckts (1727).

Endast med tvekan och "efter undfångne ordres" lämnade R England för att på försommaren 1721 återvända till Sthlm. På kort tid visade han sin kapacitet: i dec utnämndes han till vice hovkapellmästare. Därefter följde enligt hovets uppdrag en tid av konstnärlig uppryckning av det av krig och ekonomiska kriser nedgångna hovkapellet. Uttryck för detta blev bl a en serie hyllningskantater av R för de kungliga-

Med utnämningen till hovkapellmästare på Ulrika Eleonoras födelsedag 1727 började R:s egentliga storhetstid. Hovkapellmästarens plikter innebar ansvar för den musikaliska utsmyckningen vid hovfester, hovteater, representation samt gudstjänster och husandakter. Därtill krävdes musik i mängd – egna tonsättningar och bearbetningar av andras verk, ofta även översättning av texter till svenska – organisation av kopistkontor och notskrivning, instudering av verken samt undervisning av såväl hovkapellister och sångare som en ständigt växande skara av begåvade amatörer bland adel och borgare, vilka förstärkte hovkapellet som exspektanter.

I pedagogiskt syfte att ständigt trimma och skola orkestern under samma press som rådde vid hovtjänstgöring inledde R 4 april 1731 den offentliga konsertverksamheten i Sverige. Då uppfördes i Riddarhussalen i Sthlm R:s bearbetning av Händels Brockes-passion med inlägg ur B Marcellos Estro poëtico-armonica. Under de konsertintensiva åren före andra utlandsresan 1735 framfördes bl a även utdrag ur nyssnämnda verk av Marcello i R:s bearbetning och översättning från italienskan (1731), fyra anthems av Handel (1733), dennes pastoral Acis och Galathea (1734) och oratorium Ester (1734) samt R:s musik till A D Leenbergs Et swänskt drama (1734). Till denna period hänför sig också den s k Golovinmusiken, en orkestersvit R skrev på uppdrag av ryske ministern i Sthlm Golovin med anledning av tsar Peter II:s kröning 1728, viss gudstjänstmusik (tre kantater 1732) och med största sannolikhet åtskillig instrumentalmusik avsedd dels för offentliga konserter, dels för R:s elever.

Den andra utlandsresan, som utgjorde en vilopunkt efter hektiska arbetsår och sorgen över första hustruns död, ställdes till London, gick vidare över Paris till Italien och åter upp genom Tyskland. Såsom konstnärliga brännpunkter framstår London och Neapel med resans mål vid de varma baden i Ischia, där R hoppades finna bot mot sin tilltagande dövhet. Neapel var centrum för italienskt operaskapande – den neapolitanska skolan – med ledande tonsättare som L Leo, G B Pergolesi och D N Sarri. R:s "utmärkta skicklighet skaffade honom umgänge och vänskap" (Sahlstedt, s 18) med betydande tonsättare med vilka han sedermera stod i brevkontakt. Med sig hem hade han en "samling av de härligaste musikalier" (ibid, s 19). Komponerade gjorde han ständigt, i Neapel bl a 12-, 16-och 18-stämmiga vokalverk (nu förlorade). Tillkomsten av hans djupt originella Assaggi för oackompanjerad violin kan även förbindas med den andra utlandsresan.

1740-talet gav såväl erkännande genom inval och introduktion i den nybildade VA som motgångar och personliga sorger. Med Ulrika Eleonoras död 1741 miste R ett kraftfullt stöd, som skyddat hans musik "mot varje angrepp av avundsjuka" (förordet till R:s flöjtsonater, tr 1727 o dedicerade till drottningen). Bearbetningen av Händels Funeral anthem Wägarna till Zion äro sörjande, som R avsett för Ulrika Eleonoras begravning 1742 men måst spara till sorgemusiken över henne, gav hans avundsmän anledning till förnyat angrepp på hans musiksmak och musikprogram vilket framstår som den negativa vändpunkten i hans liv. Viktiga evenemang under denna period var fredsslutet 1743 och tronföljaren Adolf Fredriks ankomst s å med vilken R:s körverk Jubilate kan förbindas. Med tronföljaren följde det hertigliga kapellet och dess kapellmästare H P Johnsen, varigenom Sthlm förfogade över två professionella, delvis konkurrerande yrkesorkestrar. R:s yttre villkor hade under tiden förändrats, så att han sedan 1741 halva året vistades hos sin familj på gården Ryningsnäs i Mörlunda. Trots förlusten av andra hustrun i juni 1744 skapade R denna sommar orkestersviten Drottningholmsmusiken till bilägersfesten mellan Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, där han bar ansvaret för musikutsmyckningarna under själva ceremonin och den efterföljande måltiden samt vid gudstjänster, konserter och baler. Från 1745 var han med hänvisning till vacklande hälsa tjänstledig med hovintendents karaktär och bosatt på gården Lilla Haraldsmåla i Ryssby.

Vid ytterligare två tillfällen skulle dock R spela en aktiv roll i Sthlms musikliv. 1747 återinträdde han i tjänst för att med anledning av arvprins Gustavs (III) födelse genom en konsert i VA:s regi såsom ett av dess rön visa "prov av svenska tungomålets böjelighet till kyrkomusik" (VAH s å, s 239). Vid det viktiga framförandet presenterades (med eko i VAH och i Lärda tidningar) R:s bearbetning av L Leos Dixit, troligen också verk av B Marcello och egna "försök". Det andra tillfället var rikshögtidligheterna 1751 – Fredrik I:s begravning 27 sept och Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning 26 nov – då R vistades i Sthlm från mitten av aug 1751 till slutet av maj 1752. Till begravningen valde R själv bibelord, som han klädde i ett djupt personligt tonspråk i sitt anthem Herren känner de frommas dagar. Till den senare tilldragelsen skrev han verket Prisa Jerusalem Herran, och i hyllningsmusiken vid de nykröntas offentliga måltid använde han till O v Dalins text den musik han aktade högt – verk av Händel, J A Hasse, Leo och D Paradies. Under denna sin sista vistelse i Sthlm var R samtidigt aktiv inom VA, där han 2 nov 1751 inlämnade ett memorial med förslag till åtgärder för att upphjälpa kyrkomusik med sv text. R:s ambitioner för det sv språket manifesterades även i början av mars 1752 då hans Svenska mässa uppfördes i R:s gynnare överstemarskalken Clas Ekeblads hus. Den 29 mars (med dubblering 5 april) tog så R avsked av huvudstadens offentliga muskliv såsom han börjat 20 år tidigare med en konsert i Riddarhussalen. Där gav R sitt musikaliska testamente med tre anthems av Händel jämte dennes (Utrechter) Jubilate samt Leos Dixit, allt i hans egen sv bearbetning.

Återstoden av sitt liv tillbringade R i "ödemarken" i Haraldsmåla. Där sysslade han med översättningar av musikteoretiska skrifter (generalbasläror), sammanställde sitt stora manuskript Något om Rom, skrev andliga betraktelser och svarade för sina barns fostran. För familjen torde åtskilliga av hans andliga sånger, ofta med texter ur Psaltaren, ha tillkommit, liksom även viss instrumentalmusik, t ex de tolv sviterna/sonatorna, som i sin känslosamma stil tillhör 1740-talet och sannolikt är tänkta för klavikord. Möjligen avslöjar de tonarter och ackordväxlingar R häri använt att dessa kompositioner varit tänkta som ett inlägg i tidens debatt om "det vältempererade klaveret".

R:s omfattande produktion hade alltid ett praktiskt syfte: de stora körverken och de båda orkestersviterna var avsedda för hovet och diplomatkåren, orkestermusik såsom sinfonior, concerti grossi och solokonserter för offentliga konserter, kammar- och solomusik liksom andliga sånger för elevkretsen och barnen. Stilistiskt utvecklades R från sin ungdoms franskpåverkade ideal till det sena 1730-talets neapolitanska operastil och 1740-talets galanta strömningar, även om Händel förblev hans främste inspiratör livet ut. Den musikaliska betydelsen av den andra utlandsresan kan inte nog understrykas. Genom mötet med nyare neapolitanska strömningar radikaliserades R:s eget tonspråk och påverkades hans val av musik för bearbetning. Den stilkantring efter 1744 som tidigare tillskrivits Lovisa Ulrika bör snarare ses som en effekt av R:s andra resa, även om förändringen kom att förstärkas av den blivande drottningens preferenser.

Genom hela R:s gärning löpte i upplysningens anda en pedagogisk strävan att skapa en svenskspråkig repertoar och förse bildade amatörer med god musik på överkomlig teknisk nivå och med en enkel besättning, som kunde finnas tillgänglig för organister åtminstone i stiftsstäderna. Sina mål formulerade R som "Herrens pris, överhetens fägnad och nationens heder". För att nå vida kretsar valde han en klok och balanserad politik – hänsyn till det allmänna bästa, val av lämplig musik och god offentlig presentation därav. Hans program att förse kyrkomusik med sv text kan följas från företalet till B Marcellos Estro poëtico-armonico 1731 till det sena 1750-talets sammanställning av en volym hymner för kyrkoårets högtider. Det hade sin grund i en övertygelse att kyrkomusik endast kunde bringa andakt om den framfördes på modersmålet. På motsvarande sätt kan hans översättningar av generalbasläror uppfattas som ett musikaliskt uttryck för Svenska tungomålsgillets program att göra god litteratur tillgänglig i översättning för sv ungdom. Hans tankar på ett Seminarium musicum, d v s en skola för högre musikstudier, skulle däremot förverkligas först 1771 genom grundandet av MA.

För att gynna den sv musiken medverkade R till donationen av familjen v Dübens stora musikaliesamling 1728, och själv skänkte han 1752 "till ungdomens tjänst ... en utvald samling av musikalier" till Åbo akademi (förintad vid Åbo brand 1827).

R är Sveriges förste inhemske tonsättare av rang med en såväl kvalitativt som kvantitativt högtstående produktion, vilket givit honom epitetet "den svenska musikens fader" eller "stamfader för musiken i vårt land" (Sahlstedt, s 25). Genom R:s insatser därutöver som orkesterledare, musikpedagog och musikalisk "folkbildare" lades grunden till det sv moderna musiksamhället med bl a ett offentligt konsertväsende, förutsättningar för en högre musikutbildning och ett breddat amatörmusicerande. Insatserna möjliggjordes genom 30 års hårt arbete, god organisationsförmåga, en intelligens som valde effektiva arbetsredskap och en bildning – speglad i hans stora bibliotek – som lät honom knyta internationella musikkontakter och röra sig fritt i Europas språkområden. Av R finns veterligen inget porträtt, endast en verbal beskrivning, att han "var till växten av medelmåttig längd, stadig och fyllig till kroppen; hade kvicka ögon, ett ljust ansikte, varutur framlyste den fromhet och uppriktighet som låg i hjärtat" (Sahlstedt, s 28).