Axel L Romdahl

Romdahl, Axel Ludvig, f 18 mars 1880 i Linköping, d 14 maj 1951 i Gbg, Örgryte. Föräldrar: rektorn FD Per Axel Cyrus R o Clara Adolfina Teresia Brogren. Mogenhetsex vid H a l i Linköping 3 juni 98, inskr vid UU ht 98, FK där 15 dec 00, e o amanuens vid NM 8 maj 03–1 mars 04, e o amanuens vid NordM 2 mars 04–06, FL vid UU 31 jan 05, disp 29 april 05, FD där 30 maj 05, led av styr för Gbgs musei rit- o målarskola 06–47, ordf där 10–47, intendent vid Gbgs musei konstavd 30 mars 06–30 sept 47, doc i konsthistoria vid GH 27 aug (kanslersfullm 4 sept) 06, tf lär i konsthistoria o konstteori 29 aug (förordn 16 april) 08, innehavare av en personl professur i samma ämne 17 febr (k fullm 12 mars) 20–1 okt 47, prorektor 9 mars 35–31 aug 45, allt vid GH, led av styr för Gbgs konstfören 11, sekr där o intendent 22–29, v ordf i styr där 34, led av komm för C F Lindbergs donationsfond 13–50, v ordf där 31–50, led av styr för Röhsska konstslöjdmuseet i Gbg 14–49, av kulturskyddssakk juli 28–jan 30, av komm ang Linköpings domkyrkas restauration o av dess arbetsutsk 31–37, av styr för Inst för folkminnesforskn 33–48, av de internat konsthistoriekongressernas komm från 33, av styr för Gbgs botan trädgård 36–46, befälhavare i Gbgs hemvärnskrets 40–48, led av styr för Riksförb för Sveriges försvar 42, av NM-utredn dec 44–juli 49. – LVVS 12 (ordf 27), HedLFrKA 29, LVHAA 43.

G 26 aug 1906 i Sthlm, Jak o Joh, m Gudrun Biller, f 22 aug 1881 där, ibid, d 11 febr 1960 i Gbg, Vasa, dtr till brukskamreraren Tuve Olsson B o Hedvig Gustava Lindell.

Axel R:s släkt har sitt namn efter Roma socken på Gotland. R föddes och växte upp i Linköping, där fadern var rektor vid läroverket samtidigt som han undervisade i moderna språk. R har i sina memoarer berättat om hur den principfaste och viljestarke fadern kompletterades av den livliga modern, som var konstnärligt och litterärt begåvad.

Sina akademiska studier bedrev R i Uppsala. Hans fil lic-examen omfattade estetik – med litteratur- och konsthistoria som huvudämne – samt teoretisk filosofi. Endast 25 år gammal disputerade han i konsthistoria på avhandlingen Pieter Brueghel der ältere und sein Kunstschaffen.

R tillhörde den generation av unga välutbildade konsthistoriker som formades under tiden före första världskriget under ett noggrant studium av konstverken, de arkitektoniska monumenten och det skriftliga källmaterialet. Den tyskspråkiga konstvetenskapen gav honom avgörande impulser i ungdomen. Han lärde också känna den samtida tyska museikulturen och dess konstbildande arbete under en halvårslång studievistelse i Berlin 1902. Här studerade han för Heinrich Wölfflin och Adolph Goldschmidt och lärde känna Berlinsamlingarnas legendariske generaldirektör Wilhelm Bode.

Sina första erfarenheter av museiarbete fick R när han 1903–04 tjänstgjorde vid NM, där han främst arbetade vid gravyravdelningen. Avgörande för hans val av museibanan blev dock den följande tjänstgöringen vid NordM, där han under Bernhard Salins ledning deltog i den estetiskt och pedagogiskt nydanande installationen av NordM:s och Livrustkammaréns samlingar.

S å som R kallades till tjänsten som intendent för konstavdelningen vid Gbgs museum blev han docent i konsthistoria vid GH. Ämnet var nytt som självständig disciplin vid högskolan, och R hade mer eller mindre fått löfte om en docentbefattning när hans anställning som intendent diskuterades. 1920 erhöll han en personlig professur i konsthistoria och konstteori vid GH. Gbg blev således den fasta punkten i R.s verksamhet som museiman och konsthistoriker. Han etablerade sig snabbt som en av de mer betydande kulturpersonligheterna i staden. Hans vetenskapliga och museala kompetens förenades på ett lyckligt sätt med hans sociala begåvning och öppna läggning. Han ägnade sig med stor glädje åt sällskaps- och föreningslivet, vilket också gav många nyttiga kontakter.

Konstavdelningen vid Gbgs museum hade genomgått en remarkabel utveckling från 1861, då museet grundades, till R:s ankomst 1906. Tack vare den Dahlgrenska inköpsfonden från slutet av 1870-talet och omfattande donationer av konstverk hade den befäst sin ställning som den ledande samlingen av nordisk samtidskonst. Fonden gjorde det möjligt för museet att bedriva en progressiv förvärvspolitik. Efter museets nybyggarperiod under decennierna före sekelskiftet var tiden mogen att bemanna de olika avdelningarna med ämnesutbildade intendenter. R blev den förste konsthistoriker som anställdes vid konstavdelningen.

R var inspirerad av socialestetikens idéer om konstförmedlingens betydelse och betraktade popularisering i tal och skrift som ett centralt område för sin verksamhet. Från första början arbetade han aktivt med föredrag och visningar och strävade efter att göra de fasta samlingarna mer tillgängliga. Han prövade att etablera en dialog mellan konstverken genom fortlöpande omgrupperingar.

Sannolikt var det R:s konsthistoriska bakgrund, som gav honom incitamentet att redan efter några år börja verka för en spektakulär breddning av museets förvärvspqlitik. Början gjordes 1912 med den äldre sv konsten, främst 1700-talet, som endast var företrädd med spridda exempel i samlingarna. Samtidigt kompletterades det tidiga nordiska 1800-talet. Åren kring 1920 tillkom i rask takt en samling med fransk konst från 1800- och 1900-talen med tyngdpunkt i impressionismen. Här följde R en tendens i tiden; under samma period var inflödet av fransk konst stort i de nordiska huvudstädernas museer, och betydande privata samlingar bildades. I början av 1920-talet slutligen påbörjades en samling med gamla mästare med tonvikt på holländare och flamländare från 1600-talet.

För den traditionella och kontinuerliga insamlingen av samtida nordisk konst användes även fortsättningsvis i första hand avkastningen av konstavdelningens fonder. För de dyrbarare förvärven inom de nya insamlingsområdena lokaliserade R snart presumptiva donatorer, som kunde entusiasmeras att göra en insats i enlighet med hans planer. Därigenom kunde dessa förvärv ske utan att inköpsnämnden hade anledning att protestera över de stora summor som förbrukades.

R hade god hand med donatorerna, och samlingarna växte med en hastighet och på en kvalitetsnivå som hade sin närmaste motsvarighet i den utveckling som amerikanska museer genomgick under samma tid. För samlingarna med sv 1700-tal resp franskt 1800-tal, liksom för samlingen med konst av Ivar Arosenius (bd 2) och hans krets, kom skeppsredaren Werner Lundqvist att få stor betydelse under senare delen av 1910-talet. Textilmagnaten Gustaf Werner bekostade huvudparten av förvärven av gamla mästare under två decennier. Den magnifika början gjordes 1921 med Riddaren med falken, ett ålderdomsverk av Rembrandt. Viktiga etapper i satsningen på konsten i Frankrike var förvärven av van Goghs Olivskog 1917 resp Picassos Akrobatfamilj 1922.

När R tillträdde i Gbg saknade konstavdelningen samlingar med samtida handteckningar, en brist som R såg som sin uppgift att råda bot på. Han byggde också ut grafiksamlingen. Inköpsnämndens stadgar medgav endast "undantagsvis" inköp av grafik, en begränsning som så småningom eliminerades. Genom R:s nära förbindelser med Anders Zorn, Carl Larsson och Edvard Munch kom dessa konstnärer att bli särskilt rikt företrädda. Även J F Willumsen blev representerad i full bredd tack vare Werner Lundqvists gåva 1918 av en komplett serie av hans grafiska verk. Samtidigt som R således öppnade nya insamlingsområden i samspel med donatorerna, betonade han museets nordiska linje. Han hade särskilt goda kontakter med kolleger och konstnärer i Norge och Danmark. Vid olika tillfällen talade han om att Gbgs konstmuseum borde se som sin uppgift att vara ett "centralmuseum för nordisk konst".

Redan när R anlände till Gbg rådde stor platsbrist i Ostindiska kompaniets byggnad vid Stora Hamnkanalen, där museets olika avdelningar var inrymda sedan tillkomsten. Efter ett par årtionden hade konstavdelningen fått en egen flygel, men den hade snart blivit otillräcklig; bl a integrerades den Fürstenbergska samlingen med 1880- och 90-talskonst i museet några år före R:s ankomst. Med denna testamentariska gåva följde lyckligtvis vissa medel för en egen byggnad för konstavdelningen. R såg emellertid längre än till ett separat museum för nordisk konst från 1800-talet och samtiden. Hans vision var konsthistoriskt breddade samlingar i en ny och storslagen byggnad, ett museum på huvudstadsnivå.

Efter år av diskussioner beslöt stadens fäder att bygga det nya museet vid Götaplatsen, vilken skulle fungera som huvudentré för Göteborgsutställningen 1923 och därefter byggas ut för att bilda stadens kulturella centrum. Konstmuseet skulle också fungera som fondkuliss för Kungsportsavenyns långa perspektiv. Det nya museet liksom Konsthallen ritades av Sigfrid Ericson och Arvid Bjerke (bd 4) i stram och monumental klassicism, men R hade stort inflytande på utformningen av inredningen, som, med undantag för skulpturhallen, snarast kom att präglas av intimitet med salar av måttliga dimensioner. Som museum invigdes byggnaden i mars 1925. R fungerade som kommissarie för konstavdelningen i samband med Göteborgsutställningen. Han blev i detta sammanhang beskylld för att vara en alltför radikal anhängare av modernismen. Redan 1917 hade han kritiserats för museets inköp av modern konst. Det råder ingen tvekan om att Gbgs konstmuseum var mer aktivt när det gällde att förvärva samtidskonst till samlingarna än NM. De första inköpen av de unga franskinspirerade modernisternas konst gjordes 1914. Museet var dessutom först med att inköpa verk av särlingar som Ivar Arosenius och Döderhultarn (Axel Petersson, bd 29).

R:s livsverk kan sägas symboliseras av två byggnader, varav Gbgs konstmuseum representerar hans insatser som museiman medan den andra, Linköpings domkyrka, markerar hans konstvetenskapliga gärning. 1911-16 genomförde R byggnadshistoriska undersökningar i domkyrkan tillsammans med Sigurd Curman (bd 9); bl a företogs under kyrkans golv utgrävningar som gjorde det möjligt att relatera det synliga murverket till de olika byggnadsskedena under mark. Viktig information gavs också av stenhuggarmärkena, och R kunde i korbygget identifiera två skilda perioder. I samband med Linköpingsdomens 700-årsjubileum 1932 utgav han ett stort arbete om dess byggnadshistoria under medeltiden, rikt illustrerat med fotografier och ritningar från undersökningarna 20 år tidigare. Det betraktas som R:s tyngst vägande vetenskapliga verk. Även Skara domkyrka ägnade han sitt intresse, vilket dokumenterades i en 1928 utgiven bok. Tillsammans med Gerda Boëthius publicerade han också 1935 ett omfattande vetenskapligt verk om Uppsala domkyrka.

Som konsthistoriker var R minst av allt en snäv specialist. Vid sidan av medeltidens kyrkliga arkitektur utgör bildkonsten i Europa från 1400-talet tom barocken en tyngdpunkt i hans tryckta produktion. Han lyckades tidigt göra sig ett namn genom sin doktorsavhandling om Pieter Brueghel. 1911 publicerade han artikeln Stil und Chronologie der Arenafresken Giottos, som också den uppmärksammades internationellt. En tredje krets i R:s produktion utgörs av monografier om samtida sv konstnärer. Oftast kände han konstnärerna personligen, vilket gjorde det möjligt för honom att belysa deras verk utifrån en djupgående kännedom om deras tankar och arbetssätt. Hit hör böcker om Gustaf Cederström, Carl Wilhelmson och John Sten samt om Anders Zorn resp Carl Larsson som etsare. Ett pionjärarbete var Sv konsthistoria (1913) med R och Johnny Roosval (se nedan) som redaktörer. Ett år före sin död publicerade R Europas målarkonst, i vilken han summerade sina konsthistoriska kunskaper och erfarenheter.

R hörde inte till konstvetenskapens teoribyggare. Hans skriftliga produktion uppvisar däremot en kombination av närmast encyklopediska kunskaper och stor närhet till konstverket. Hans tolkningar är baserade på nyanserad iakttagelse och allmänmänsklig erfarenhet. Ett fint och karaktäristiskt exempel på detta är boken Människans anlete (1930), som går tillbaka på en serie radioföredrag. I denna skildrar han med essäistisk frihet människobildens förvandlingar från antiken tom 1800-talet. – R var aktiv som skribent ända till sin död och hans samlade produktion uppgår till mer än 1 000 titlar. Bland dessa märks åtskilligt som ligger utanför den konsthistoriska disciplinen. Som exempel kan nämnas att han åren strax före andra världskriget började skriva översikter över årets föreställningar på Stadsteatern i Gbg.

Två grundläggande förutsättningar för R:s flödande produktion var hans enastående receptivitet och hans formuleringsförmåga. R hade också i sin muntliga framställning lätt för att träffa rätt i beskrivningen. Han var en medryckande föreläsare och som konstmuseipedagog något av en pionjär. De uppskattade visningarna av museets samlingar sammanfattades i boken Konstmonologer, som gavs ut första gången 1911. Mellan visningarna och föredragen för allmänheten och undervisningen vid GH drogs inga skarpa gränser. Den konsthistoriska institutionen var inrymd i det nya museet, och undervisningen bedrevs ofta i samlingarna. – R:s arbete med uppbyggnaden av museet, hans tryckta produktion och hans föreläsningar kan ses som tre sidor av samma målsättning: att sprida kunskap och förståelse för konstverket som uttryck för mänskligt liv i vidaste bemärkelse.

Sonen Gunnar R (1907–75) bedrev konststudier i Gbg, bl a för Carl Wilhelmson, och genomgick Konsthögskolan 1928–32. Han debuterade 1935 med en separatutställning av landskapsmålningar från Sverige och Italien. Senare kom han att i ett intimt hållet topografiskt måleri särskilt uppmärksamma Gbg och dess omgivningar. Gunnar R ägnade sig också åt porträttkonst med en rad representativa verk. En målning av fadern inköptes 1951 av NM för Gripsholmssamlingen.