Mathilda L Roos

1 Roos, Mathilda Lovisa, f 2 aug 1852 i Sthlm, Svea art, d 17 juli 1908 i Danderyd, Sth. Föräldrar: översten Malte Leopold R o Mathilda (Thilda) Beata Meurk. Elev vid Åhlinska skolan i Sthlm 67–69, led av styr för Kristeliga fören af unga kvinnor (KFUK) 92, v ordf där 92, allt i Sthlm. Förf. – Ogift.

Mathilda R har berättat att hon växte upp i ett kärleksfullt hem och under lyckliga förhållanden. Hemlivet präglades av föräldrarnas intelligens och bildning. De var liberalt sinnade ifråga om sina barns uppfostran. Döttrarna skulle lära sig arbete och flit, men de fick frihet att välja vad de ville ägna sig åt. Både modern och fadem tillbringade mer tid med sina flickor än vad som var vanligt. Dessa levde nära varandra, och barnaårens syskonkärlek utvecklades till en fast vänskapsrelation. R visade ärelystnad och var duktig i skolan, mer av lust att utmärka sig än av intresse för kunskap.

Någon tid efter konfirmationen studerade R Ludwig Büchners bok Kraft och materia. Hon anammade en del av idéerna i denna "materialismens bibel" och tillämpade dem i studiet av det umgängesliv hon ägnade sig åt. Det ansågs självklart att en ung dam av bättre familj skulle roa sig när hon var färdig med skolgång och konfirmation. R har beskrivits som hyperelegant och modemedveten. Syftet var att hitta en lämplig blivande make och gifta sig så fort som möjligt. En sådan fann R i Gotthard Dahlerus; de förlovade sig och planerade för bröllop.

Samtidigt som R njöt av sitt förfinade dagdrivarliv iakttog hon sin omgivning med både kritik och humor. Hon blev efterhand känd för kvicka skildringar ur societetslivet, ofta med satirisk udd och pessimistisk helhetssyn, och blev en mästare på att återge det språk som talades. I jäktandet från det ena nöjet till det andra längtade R och hennes syster Anna R (R 2) efter något meningsfullt att göra. De sydde kläder, tog lektioner i musik och språk, undervisade i pianospel och skolämnen samt öppnade en syskola för fattiga barn. R ägnade särskild omsorg åt att utveckla sin sångröst. Hon fann dock ingen verklig uppgift i något av detta.

Av en händelse kom R:s miljö- och personstudier väl till pass som meningsfullt arbete. En vän till henne hade fått en berättelse införd i en tidning och R fick lust att utveckla sin förmåga att skriva. Hon skrev en rad svärmiska alster, av vilka de flesta stannade i hennes egen skrivbordslåda. Ett par skisser blev emellertid införda i Sv familje-journalen. Efter att R inspirerats av Strindbergs Röda Rummet (1879) gick hon in för att träna sin förmåga att verklighetstroget återspegla det liv som rörde sig omkring henne.

Hösten 1881 utgav R sitt första större arbete, romanen Marianne, och blev omedelbart en läsarnas gunstling. S å gick hennes Höststormar som följetong i Sthlms Dagblad. Snart räknades R till det litterära Sthlm tillsammans med andra s k genombrottsförfattare. Hon tillhörde aldrig helt "det unga Sverige" men var påverkad av de tidsströmningar i naturalistisk-materialistisk-pessimistisk riktning som trängt in i landet från Frankrike och Danmark. Förutom av Strindberg och Büchner tog hon intryck av J P Jacobsen, Eduard v Hart-mann och Max Nordau, alla livligt diskuterade under 1880-talet.

Med publiceringen av Vårstormar våren 1883 avslutades det första skedet av R:s författarskap och hon gick in i en period av större allvar och grundligare forskning. Skälen till denna utveckling var flera. Även om följetongen Höststormar hade givit R fin litterär kritik blev den orsak till en hel del obehag. Romanen gav en tydlig bild av livet i huvudstadens högborgerliga familjer men det väckte anstöt att en ung dam kunde återge det långt drivna erotiska spelet i dessa kretsar så skickligt och trovärdigt som R gjort. Det sades även att R:s mor var den egentliga författarinnan och att Höststormar var en nyckelroman. En viss sanning låg i detta rykte. Uppmärksamheten föranledde R dels att uppskjuta bokutgivningen av Höststormar till 1887, dels omarbeta romanen ganska väsentligt. Vårstormar höll inte samma mått som föregångaren.

R tog illa vid sig av kritiken och skvallret. Därtill drabbades hon av personliga sorger: Hennes far dog 1882 och hennes förlovning bröts. Vid drygt 30 års ålder stod R i en ny och annorlunda situation. Faderns död betydde försämrade ekonomiska villkor för systrarna som bodde kvar hos modern. Hösten och vintern 1882 gjorde R en studie- och rekreationsresa till Paris. Hela tiden bar hon en djup misströstan inom sig. Redan i början av 1880-talet var hon övertygad om att endast religionen kunde lösa tillvarons gåta, men det dröjde flera år innan hon fick en egen hållfast tro. En kort tid efter hemkomsten från Paris började de första symptomen på en svår nervsjukdom att visa sig. Den kom att plåga R under resten av livet. Trots alla problem skrev hon den ena romanen efter den andra, lämnade flitigt bidrag till kalendrar och tidskrifter, följde tidens sociala strömningar och gjorde skarpa inlägg i aktuella frågor. Hon kom med i Fredrika-Bremer-förbundet, sällskapen Nya Idun och Heimdal, Sveriges författareförening och Konstnärsgillet. Hon medverkade även i Anna Retzius' arbetsstugeverksamhet och ingick i en grupp som ledde en av Sthlms första stugor. R hade emellertid inga framträdande uppgifter i dessa sammanslutningar.

Olika omständigheter bidrog således till att R:s livsåskådning förändrades från skepticism och fritänkeri till en allt djupare medkänsla med människor i nöd. Sannolikt betydde Leo Tolstojs skrifter mycket för hennes utveckling mot en kristen tro, men den avgörande förändringen kom 1887 genom läsningen av en predikan av den engelske prästen F W Robertson. R övertygades om kristendomens sanningar men utan känsla av religiös slutgiltighet. En sådan fick hon och hennes syster sommaren 1888 när de mötte Fredda Hammar (bd 18). Genom henne infördes de i troende kretsar i Sthlm.

R avsåg att stå fri från politiska, litterära och religiösa partibildningar men 1892 anslöt hon sig till KFUK. Systrarna R övertog tillsammans ledningen av en nybildad avdelning på Kungsholmen. R invaldes i KFUKs styrelse och 1892 började hon även ge ut tidskriften Hemåt som föreningens organ. 1894 deltog R i bildandet av Kvinnliga missionsarbetare.

R:s religiösa liv färgade i fortsättningen hennes författarskap. Den vändning som hennes litterära verksamhet tog irriterade emellertid många av samtidens kritiker. De böcker hon utgav efter sin omvändelse klandrades skarpt, särskilt av dem som tidigare rosat henne mest. Hon ansågs förlorad för sv skönlitteratur. Hennes skrifter borde i fortsättningen räknas som religiösa uppbyggelseskrifter. Mot detta protesterade R. – De uppfattningar som spreds under R:s livstid övertogs okritiskt av senare forskare. Det sades exempelvis att R:s produktion efter Familjen Verle (1889) fick "prägeln av uppbyggelselitteratur utan större verklighetstrohet eller konstnärlig syftning" (SMoK) och att hennes utveckling innebar en "åsiktsförskjutning bort från åttitalsidéerna" även om hon fortsatte att deltaga i problemdebatten (Lundevall, s 38). Dessa uttalanden har ifrågasatts av 1980- och 1990-talens kvinnoforskning. Enligt denna övergav R inte sina åttitalsidéer och hennes val av litterär marknad innebar inte någon avgörande kursändring. En studie av strejkmomentet i romanerna Genom skuggor (1891), Strejken på Bergstomta (1892), De osynliga vågarna (1903) och Hennes son (1904) har visat, att R behöll inte bara sitt sociala patos utan också en relativt radikal inställning, i många frågor kombinerad med den kristna lösning hon förespråkade. Hon fann även inom den religiösa litteraturens ram rika tillfällen att utveckla dessa tankar och frågeställningar (Nordlinder 1993). I ett antal arbeten har R:s ståndpunkt i samtidens kvinnofrågor ventilerats (Jeppsson, Sarri, Wikström, Heggestad).

I alla sina böcker till och med Familjen Verle framställde och diskuterade R tidstypiska problem såsom den ruinerade fadern som begår självmord, den faderlösa och oförsörjda dottern, kvinnans problem som maka och mor, flickornas bristfälliga uppfostran och dockhustruns ytliga tillvaro. Satir och karikatyr var R:s bästa verktyg, medan lyrik och naturbeskrivningar inte tillhörde hennes starka sidor som författare. Det finns tendens i R:s böcker, men inte så entydigt som hos en del andra samtida författarinnor. I många frågor, t ex om äktenskap skall ingås av kärlek, var R radikal. I andra, bl a om den gifta kvinnan måste sätta plikten mot make och barn högre än allt annat, var hon moderat. Vad gällde den fria kärleken avvek R från radikalismen och följde kvinnorörelsens inställning: Lösa och tillfälliga förbindelser gav hon inget berättigande men inte heller kärlekslös sexualitet och brist på andlig och intellektuell gemenskap inom äktenskapet. Angående kombinationen kvinnor och arbete ger R:s skildringar utrymme för olika tolkningar, dels att kärlek och äktenskap är kvinnans sanna uppgift och förvärvsarbete ett nödvändigt ont, dels att arbetet har en mening både som sådant och som en del i den luttrings- och reningsprocess som kvinnan måste genomgå för att bli en hel människa, dels att kvinnor fritt kan välja arbete och livsmål först när patriarkatet har störtats. Den sistnämnda åsikten bröt radikalt med den vanligare uppfattningen att kvinnors arbete och ekonomiska oberoende var medlet att motverka den patriarkaliska makten.

I de tidiga faserna av R:s författarskap var det speciellt medelklassen och dess problem och förutsättningar som intresserade R. I Hårdt mot hårdt (1886) tog R upp kvinnors usla arbetsförhållanden med lång arbetstid, låga löner och sexuella trakasserier. Hon skildrade en strejk bland telefonister många år innan någon verklig sådan hade ägt rum. R intresserade sig även för allmogen och blev en betydande folklivsskildrare. Hennes mest kända och uppskattade arbete på detta område är Helgsmålsklockan (1896), en berättelse om norrländsk natur och norrländskt folkliv. I sina två sista böcker Hvit ljung (1907) och Maj (1907) återgick R i viss mån till sina åttitalsämnen. Med Hvit ljung, hennes sannolikt mest lästa bok, gjorde hon ett glödande inlägg för småskollärarinnornas sak och riktade allmänhetens uppmärksamhet på deras miserabla levnadsförhållanden, särskilt på landsbygden. I familjeromanen Maj hävdade R kravet på äktenskaplig trohet samt föräldrars ansvar och plikt gentemot sina barn.

Som ett direkt inlägg i den samtida estetiska debatten om realism och idealism bör också R:s angrepp på Ellen Key ses. I en broschyr 1894 vände sig R mot Keys prisande av självhävdelse och lycksalighet och framhöll att mänsklighetens stora problem var att hitta ett sätt att betvinga, inte att befrämja, självhävdelsen, den urgamla egoism som hade styrt världen innan kristendomens altruism kom in i den. R ifrågasatte också Keys åsikter om vad som skulle hända med den minoritet som inte, likt flertalet, fick åtnjuta den lycksalighet Key siade om. Även här tog R avstånd från något hon tidigare trott på, den s k lyckomoralen. I en annan broschyr vände sig R 1895 mot den könsteori som Key förespråkade. Denna betecknades av R som reaktionär i den meningen att den sökte driva utvecklingen tillbaka in i gamla redan övervunna slavförhållanden. Key ville "beröva kvinnan snart sagt alla tänkande, självständiga och intelligenta egenskaper och göra henne uteslutande till en drifternas, impulsernas och känslornas inkarnation." Romanen Skepp, som förgås i stormen (1896) utgavs i polemik mot inte bara Keys utan också den tyska författarinnan Laura Marholms antifeministiska åsikter att kvinnan skall hävda sig själv som könsvarelse frigjord från alla de band som religion, moral, plikt och hänsyn till andra människor hade pålagt henne och framför allt inte missbruka sina krafter genom att tävla på männens område.

R:s inställning i sexualfrågan kom bl a fram i hennes böcker, t ex Hårdt mot hårdt, och i broschyren Kvinna och man (1906) tog R direkt ställning mot den sexuella dubbelmoralen. Hon förespråkade lika sexualmoral för män och kvinnor.

Sina sista fem år tillbringade R i Furuliden, det hus hon lät bygga i Stocksund tillsammans med ungdomsvännen Laura Fitinghoff (bd 16). Innan R avled fick hon uppleva förverkligandet av en händelse i romanen Marianne. När Marianne ligger för döden vakar hennes f d fästman dag efter dag vid hennes bädd: R:s f d fästman Gotthard Dahlerus besökte dagligen R under hennes sista veckor i livet. – R:s dröm att Furuliden, då hon lämnade huset, skulle bli ett hem för kvinnor som behövde vila förverkligades, och 1914 invigdes där Sagabo vilohem.

R var en av sin tids mest lästa och uppskattade skönlitterära författare. Hennes böcker recenserades ofta i pressen. De flesta gick ut i många upplagor, och s å som R dog började hennes samlade verk utkomma. R var en av fyra kvinnliga bland sammanlagt 69 författare som erhöll det statliga stipendium som sedan 1864 utdelades av SA. Ändå har hon rönt föga positiv uppmärksamhet i litteraturhistoriska standardverk. Hon har även kallats "andraplansförfattare" (Svensson, s 279).