Schering Rosenhane

4 Rosenhane, Schering, sonsons sonson till R 1, f 6 jan 1754 i Husby-Oppunda, Söd, d 6 nov 1812 där. Föräldrar: kammarherren Fredrik Bengt R o grev Eva Sofia Stenbock. Inskr vid UU 6 juni 62, teol ex där 70, e o kanslist i Kanslikoll 8 nov 72, kopist 30 nov 73, kanslist där 10 maj 75, deltog i riksdagarna 78–89 o 00–12, andre sekr i Presidentskontoret (från 91 Kabinettet för utrikes brevväxl) 23 mars 79, förste sekr där 7 nov 86, kabinettssekr 29 aug 92–17 febr 01, kammarjunkare 4 sept 92, kansliråd 18 dec 92–1 juli 01, led av Kanslersgillet 27 okt 01, revisor i Riksens ständers bank o i Riksgäldskontoret 03, led av Kanslistyr från 23 okt 09, statssekr:s n h o v 09, överpostdir 12. – Led av Upfostrings-sälskapet 78, LPS 88, LVHAA 90 (preses 06–07 o 09–10), LVA 99 (preses 04–05). – Ogift.

R:s ämbetsmannakarriär föll huvudsakligen inom utrikesförvaltningens område. När han utnämndes till kabinettssekreterare skedde detta utan att han haft diplomatisk tjänst och hans rådbråkande av franska språket och hans omständlighet i skrift var föremål för löje. Han verkade därefter i formellt framskjutna positioner men synes sällan ha varit pådrivande eller initiativtagare till viktigare beslut. I sin privata korrespondens uttryckte sig dock R oförblommerat om sv politik och hävdade efter Gustav III:s död att Sverige borde inta en fast och avvisande attityd till de ryska kraven. Även om han stundom kunde raljera över sin förman, hovkanslern Fredrik Sparre, bidrog de båda – ibland tillsammans och oftast fruktlöst – till att försvara hävdvunna former och korrekt ton på utrikesförvaltningens område under G A Reuterholms (se ovan) maktepok. I Sparres frånvaro kunde R visa prov på administrativ list gentemot de styrande. Han agerade sålunda för att mildra de skarpa sv angreppen mot Neapel i anledning av G M Armfelts (bd 2) vistelse där 1794. Följande år var R också den ende som i Kanslikollegium visade förståelse för och initialt agerade för att stödja de pommerska landsständerna när dessa uttryckte oro för att deras konstitutionella rättigheter skulle vara hotade i samband med förmyndarregeringens reformförslag. Efter Reuterholms fall hoppades R på avancemang men han blev förbigången vid utnämningarna och ansåg att hanteringen av det utrikespolitiska fältet, med undantag för den ryska frågan, försummades. Ett arv efter fadern gjorde det nu möjligt för honom att i högre grad odla sina litterära intressen och han tillbringade fortsättningsvis sommarhalvåret på fädernegodset Torp i Husby-Oppunda.

R framträdde tidigt som den sv förvaltningstraditionens upprätthållare och historieskrivare. Han gjorde en kontroversiell insats på detta område genom en relation, uppsatt i samband med att Gustav IV Adolf inträdde i Kanslikollegium 1797. I denna utvecklas i polemiskt syfte åsikten att Gustav III:s ingrepp i kollegiets arbete varit skadliga. Samtidigt kritiseras de rådande förvaltningsformerna inom Kabinettet för utrikes brevväxlingen, med syftet att stärka kabinettssekreterarens ställning också gentemot kungen. R rönte ingen framgång i sin kritik men återvände till temat ännu under sitt sista år då han på Lars v Engeströms (bd 13) uppdrag författade en vidräkning med kanslireformerna. Kanslikollegiums avskaffande 1801 uppfattade han som uteslutande ett verk av illasinnade krafter; några inneboende svagheter i den äldre förvaltningsorganisationen ville han inte se.

R:s insats i det huvudsakligen kulturvårdande Kanslersgillet var uppenbarligen ringa och han synes inte ha deltagit med tyngre inlägg i diskussionerna om utbildningsreformer. Vid ett par tillfällen anförde han dock mer allmänt den åsikten att det var skadligt att rekommendera en viss lärobok i historia för användande i hela landet. R:s sista viktigare uppdrag gällde handhavandet av ärenden enligt 1810 års tryckfrihetsförordning, om vilken han inte hyste några högre tankar. Den förvirring som präglade handläggningen av de första utrikespolitiskt känsliga ärendena enligt denna kan dock inte läggas R till last.

Som historiker framträdde R flitigt, särskilt i C C Gjörwells (bd 17) publikationer. Han var dennes gynnare och engagerad i Upfostrings-sälskapet, där han verkade för utgivandet av historiska skrifter. R publicerade 1783 en ofullbordad fortsättning av de statsvetenskapliga avsnitten i Sven LagerBrings (bd 22) historieverk. Gjörwells enträgna uppmaningar att överarbeta detta i stort vad avsåg tiden efter 1720 hörsammade han dock inte. Eftersom LagerBring själv ansett uppgiften alltför grannlaga skulle man inte under dennes namn utge en fortsättning, menade R. När R senare kallades till ledamot av det på Olof Knös' (bd 21) initiativ skapade Historiska sällskapet i Uppsala betonades också den varsamhet han visat vid tecknandet av riksrådets historia i en tid då dess avskaffande gav anledning till skiljaktiga åsikter. En stor insats gjorde R som detaljrik recensent i Upfostrings-sälskapets tidningar.

De flesta skrifter och uppsatser av R:s hand har en påtaglig person- och lärdomshistorisk inriktning och han ägde sin styrka i att strukturera arkivmaterial. I flera sammanhang framhävde han hjälpvetenskapernas stora betydelse vid författandet av politisk historia. Inträdestalet i VHAA, en bred teckning av sv historieskrivning, vittnar dock om föga förtrogenhet med samtida källkritisk forskning. I akademin var han en intresserad granskare och bedömare av insända uppgifter och föremål. R:s djupa kunskaper i äldre förvaltningshistoria och -praxis gjorde honom också efterfrågad i centralförvaltningen när det gällde utredningsuppdrag som krävde sådana kunskaper och arkivvana. Det är betecknande att han som ledamot av bankorevisionen hade, efter vad han skriver till Gjörwell 1803, hela sin tid upptagen av att nagelfara Fredrik Silfverstolpes bankohistoria. Även som ledamot av VA blev R:s roll historieskrivarens; hans presidietal 1805 har ofta citerats, eftersom han där lägger stor vikt vid den tydliga nedgången i intresset för vetenskaplig verksamhet.

R förde intresserat släktens litterära samlande vidare. Han vårdade de ärvda samlingarna och gjorde de sista åren av sitt liv en minutiös katalog över det Rosenhaneska biblioteket på Torp. R förvärvade handskrifter, böcker och grafik och skapade genom att bl a slakta mängder av planschverk en på motiv byggd bildsamling, som han försåg med omfattande kommentarer och bibliografiska hänvisningar. Denna del av samlingen skänktes efter hans död till VHAA.

R:s verksamhet och intressen ger bilden av en något formalistisk och grundlig person som inte var i takt med sin tid. Minnestecknarna talar gärna om hans trubbiga yta men också om hans varma hjärta. Särskilt mot sina lärda vänner framstår R som vänligt intresserad och han önskade aldrig framhäva sin egen person.