Alexander Roslin

Roslin, Alexander, f 15 juli 1718 i Malmö, S:t Petri, d 5 juli 1793 i Paris. Föräldrar: guvernements- o amiralitetsläkaren Hans R o Catharina Wertmuller. Elev hos kommendörkaptenen o tecknaren L Ehrenbill, Karlskrona, hos porträttmålaren G E Schröder, Sthlm, 36–41, porträttmålare i Gbg 41, i Skåne 42–45, hovmålare hos markgreven Fredrik av Brandenburg-Culmbach, Bayreuth, Tyskland, 45, tjänstl där för studieresa till Italien 7 sept 47, porträttmålare i bl a Neapel, Rom o Parma 49–51, i Paris 52–74 o åter från 78, agreé i Académie royale de peinture et sculpture, Paris, 28 juli 53, led 24 nov 53, conseiller (råd) där 67, erhöll statlig fransk konstnärslön 70, porträttmålare i Sthlm juli 74–sept 75, i S:t Petersburg 75–77. – Led av Målar o bildhuggarakad 12 aug 73 (fullm 21 febr 74).

G 8 jan 1759 m pastellmålarinnan Marie Suzanne Giroust, f 9 mars 1734 i Paris, d 31 aug 1772 där, St. Germain l'Auxerois, dtr till nipperhandlaren Barthélemy G o Maria Suzanne Le Roy.

De tidigaste bevarade verken av R är ett par målningar, Korsfästelsen och Uppståndelsen, utförda 1742 på hans väg från Gbg till Skåne. De är mindre intressanta som måleri än som utslag för en herrnhutisk Kristusmystik, inspirerad av beställaren, prosten Herlak Dahlberg. I Skåne fick R sina första mer betydande beställningar av representanter för den skånska aristokratin, i första hand medlemmar av familjerna Coyet (Trolle-Ljungby) och Lewenhaupt (Övedskloster). Det var via Nils Julius Lewenhaupt (bd 22, s 603) han fick kontakt med markgreven Fredrik av Brandenburg-Culmbach i Bayreuth; Lewenhaupt var överhovstallmästare hos denne. Genom denna förbindelse fick R möjlighet att ta steget över till kontinenten med Italien och Paris som lockande slutmål för resor och ambitioner.

I Bayreuth sattes R att leda en nyinstiftad konstakademi och att måla porträtt av markgreven och hans familj samt ett antal pastellporträtt av ett gästande italienskt operasällskap. R blev kvar i Bayreuth i tre år och fortsatte 1747 resan söderut. Nästa mål blev hovet i Neapel dit han anlände mot slutet av 1749.

R:s renommé som porträtter började nu bli stabilt och han fick bl a beställning på ett helfigursporträtt av hertiginnan Tuttavilla. Han blev kvar i Neapel i 16 månader innan han, genom förmedling av den franske ambassadören, fick nästa engagemang, denna gång hos hertig Filip i Parma som hade en fransk gemål, Louise Elisabeth, dotter till Ludvig XV. På vägen från Neapel stannade R upp i Rom där han för första gången såg exempel på den samtida franska konsten. Fransmännen hade där en livskraftig akademi, eller snarare konstskola, med J-F de Troy (1679–1752) och efter dennes död C-J Natoire (1700–77) som direktör. De var båda porträttmålare, de Troy fortfarande i den barocka traditionen, Natoire mer en typisk representant för rokokons ideal.

I början av 1751 anlände R till Parma där han blev kvar ett år, företrädesvis sysselsatt med att konterfeja den furstliga familjen. Porträttet av hertigen finns i behåll och följer nära det mönster R utvecklat redan hemma i Sverige: hertigen återges i halvprofil höger, stolt rak i ryggen och betraktad en smula underifrån. Han är praktfullt klädd; det är den barocka bildtraditionen som lever vidare, även om R:s begynnande intresse för och färdighet i att återge olika stoffer kan noteras.

Efter något år var R åter beredd att bryta upp, denna gång mot Paris dit han anlände 1752. Han var 34 år och en etablerad konstnär, om än i ett mildare klimat än det som konstens huvudstad erbjöd. R orienterade sig snabbt i Paris' konstliv och riktade in sig på att upprätta och stärka sina kontakter med konstnärerna i akademin. Ett ledamotskap där och den möjlighet det innebar att kunna visa upp sina alster på dess vartannat år återkommande "salonger" var nämligen ett måste om han skulle nå framgång som societetsporträttör i Paris. Till skillnad från andra städer i Europa hade Paris en stor publik, van att besöka och bedöma konstutställningar och då i första hand salongen.

Som hovmålare hade R vant sig vid en ganska stereotyp formel där de manliga modellerna demonstrerade makt, styrka och rikedom och de kvinnliga en skönhet som liksom dräkten anslöt till tidens mode. Vid ankomsten till Paris insåg han snart att han skulle råka ut för en betydligt mer diversifierad kundkrets där hovet kompletterades inte bara av en fåfäng hovadel utan också av ett aktivt borgerskap och ett rikt varierat konstnärligt samhälle.

I juli 1753 uppnådde R sitt första mål genom att bli agreé i akademin, något som innebar ett steg mot det definitiva invalet, som skedde på senhösten s å. R upprätthöll samtidigt god kontakt med gästande landsmän, och 1756 utförde han bl a de anspråkslösa porträtten av Johan Pasch (bd 28, s 727) och Jean Eric Rehn (bd 29, s 749). R har i dessa bilder helt avstått från att briljera med raffinerat stoffmåleri och attribut. Han koncentrerar sig på det psykologiska innehållet, studerar modellernas hållning och anletsdrag och har inte ens händerna med i bildfältet. Över huvud taget utgör porträtten av konstnärsvännerna, svenska som franska, höjdpunkter i R:s måleri: han träder dem inpå livet med förvånande klarsyn och laborerar med en återhållen och harmonisk kolorit.

1756 målade R också porträtten av friherre de Neubourg-Cromière och hans maka. För friherren har han inte kunnat uppbåda något som helst intresse utan excellerar i stället i det virtuosa stoffmåleri för vilket han blivit så berömd, med all sannolikhet provocerad av prakten i de kläder som friherreparet valt att uppträda i. Porträttet av den unga friherrinnan är däremot ett mästerstycke. R har fångat hennes fräschör och nyfikna livsinställning. Dessa porträtt markerade med all tydlighet att R accepterats av Parissocieteten, något som blev än mer uppenbart följande år då han fick uppdraget att måla ett ryttarporträtt av Ludvig Filip, hertig av Orleans. R målade samtidigt ett helfigursporträtt i anspråkslös skala av Ivan Betskij, som var preses i den ryska konstakademin, och som pendang till detta ett på Betskijs beställning postumt utfört porträtt av hans avlidna halvsyster Anastasia. Det är ett porträttpar fyllt av allusioner och minnen.

R var inte längre helt ung; han hade just fyllt 40 år och tycktes inställd på att bli kvar i Paris, när han gifte sig med Marie Suzanne Giroust, som bl a figurerar på det inspirerade och kärleksfulla porträttet Damen med slöjan. Denna målning har blivit något av en signatur för R:s konst och även för sv rokokomåleri trots att den utförts i Paris. – R:s kundkrets blev nu allt förnämare, omfattande kungligheter, ministrar och främmande sändebud. Hans ställning som en av Paris' ledande porträttörer, för att inte säga den ledande, var oomtvistad.

Under 1760-talet avklingade successivt Mme de Pompadours betydelse och rokokon fick ge vika för nya ideal. Hennes bror, markisen de Marigny, som innehade posten som överintendent och chef för den franska konstadministrationen, kom att stå för en förnyelse i klassicistisk riktning. R ställde på salongen 1761 ut ett porträtt av Marigny där man anar att en ny dd är på väg: Marigny har en bild samt en plan av Perraults Louvrefasad framför sig och på bordet ligger ett exemplar av C H Watelets nyutgivna diktsamling L'art de peindre (1760). Bakom Marigny skymtar en kannelerad kolonn och en antikiserande urna. Kompositionen har stramats upp, modellen uppträder med lugn värdighet, formerna anges med större tydlighet och lokalfärgerna framträder med starkare betoning.

1765 gav sig R i kast med en större komposition, den s k de la Rochefoucauldska familjetavlan. Den blev ett misslyckande. R förmådde ej ge uttryck för alla känslor varför scenen fick en tomt teatralisk karaktär. Detta uppmärksammades inte minst av Diderot som levererade en svidande kritik av målningen. Att R likväl behärskade konsten att utföra grupporträtt av intimare karaktär framgår tydligt av framställningen av Familjen Jennings från 1769.

R:s ställning i akademin stärktes successivt, och 1767 utsågs han till conseiller och därmed medlem av dess exekutiva kommitté. Från 1770 fick han, sedan ett rum blivit ledigt i samband med Bouchers frånfälle, en statlig pension, d v s konstnärslön, på 800 livres om året. Två år senare fick han också bostad i Louvren. R höll dock hela tiden kontakten med Sverige vid liv, var en medelpunkt i den sv konstnärskolonien och tog gärna emot besök av resande svenskar. R:s hjälpsamhet såväl mot yngre kolleger som mot betydande personer i hemlandet är väl omvittnad.

1771 gästades Paris av de tre sv prinsarna Gustav (Gustav III), Carl (Karl XIII) och Fredrik Adolf (bd 16, s 473). R fick porträttera dem var och en för sig och erhöll dessutom beställning på den stora duken av Gustav III och hans bröder, där han nödtorftigt kombinerade de tre porträtten i en krystad gruppbild. 1 mars s å blev Gustav underrättad om att han blivit konung av Sverige och visade R sin uppskattning genom att till honom i maj året därpå utdela ett av de första exemplaren av Vasaorden när denna instiftades. R:s stolthet tog sig uttryck i att han fortsättningsvis signerade sina verk chevalier Roslin.

Hustruns bortgång var ett svårt slag för R, och i denna privata krissituation beslöt han sig för att tillfälligt lämna sina barn och företa en resa till Sverige. Sommaren 1774 styrde han kosan norrut och gjorde endast ett uppehåll i Amsterdam där han framför allt studerade Bartolomeus van der Helsts porträttkonst. Det borgerliga holländska porträttets flärdfria sanningskrav gjorde starkt intryck på R, något som exempelvis kan skönjas i porträttet av den åldrade Linné (bd 23, s 708).

Vid ankomsten till Sthlm tog R in hos sin kusin, livmedikus Johan Henrik Wertmüller och inledde sin professionella sejour en smula försiktigt genom att porträttera sitt värdpar. Bland övriga kontakter i Sthlm var hans vän från de tidiga parisåren Fredrik Sparre, men det var k uppdrag som kom att praktiskt taget helt uppta hans verksamma tid. Det gällde en rad officiella porträtt med en förvånansvärt neutral, nästan frånvarande, personlighetsskildring. I R:s produktion under sejouren i Sthlm är det tre verk som träder fram som individuella konstverk av större betydelse: framställningen av den åldrade änkedrottningen Lovisa Ulrika, porträttet av Linné samt slutligen den Grillska familjetavlan. Vidare målade han ett självporträtt som receptionsstycke för Konstakademin. R hade valts in som utländsk ledamot och han tog nu fasta på möjligheten att också ta säte i församlingen.

Efter drygt ett år begav sig R i sept 1775 via Viborg till S:t Petersburg. Vid hans ankomst var emellertid Katarina den stora och hennes hov i Moskva. I avvaktan på kejsarinnans återkomst till S:t Petersburg porträtterade R bl a hennes son storfurst Paul och hans maka. Detta resulterade i att han fick tillträde till den högre societeten och överhopades av beställningar. Produktionen blev mycket omfattande och därför också ojämn. När det gäller representationsporträttet av Katarina den stora i helfigur följde R det barocka mönstret – han avstod från rokokokonventionens utslätande och förskönande maner. Den trots allt fåfänga kejsarinnan klagade också över att han framställt henne som en sv köksa.

Också i R:s ryska produktion anas ett holländskt inflytande: R arbetar med mycket kraftigare färgeffekter än tillförne, och även i studiet av fysionomierna tillämpar han ett friskare och mer okonventionellt formspråk. Bland de mindre porträtten från Rysslandstiden finns också några där R tycks ha kommit modellen närmare in på livet. Det gäller helt naturligt porträttet av den sv ambassadören Fredric v Nolcken (bd 27, s 129) men framför allt porträttet av den landsflyktiga moldaviska prinsessan Zoie Ghika, det måhända finaste verket i R:s sena produktion.

När R mot sommaren 1778 återkom till Paris hade Ludvig XV avlidit och efterträtts av sin sonson Ludvig XVI. R hade därigenom gått miste om möjligheten att medverka när de officiella porträttbilderna av majestätet och drottningen skulle etableras. Det gällde nu för R att återknyta kontakten med Parispubliken. I Paris hade emellertid smaken förändrats och det holländska porträttmåleriet med framför allt Rembrandt var högsta mode. R försökte anpassa detta synsätt till den franska miljön men tycks ha haft svårt att tillgodogöra sig sina nya erfarenheter.

Förändringen kom tydligt till uttryck på salongen 1785. Akademiledamöterna tävlade där om att finna ädla antika motiv och R var ganska vilsen i sammanhanget. Utvecklingen i Paris hade ohjälpligt gått ifrån honom. Beställningarna började sina, R:s jämna och goda humör sviktade och han bevittnade med skräck och motvilja revolutionens utveckling och brutalisering. Hans hälsa var inte den bästa men han gick flitigt på akademisammanträdena som fortsättningsvis tycks ha spelat en viktig roll i hans liv. Sista gången han orkade besöka ett akademisammanträde var 23 mars 1793. Knappt fyra månader senare avled R.

R har alltid omgetts av en speciell strålglans i den sv konsthistorien, inte minst därför att han hade en framgångsrik internationell karriär. De målningar han åstadkom i sin ungdom och den handfull porträtt av i första hand den k familjen han presterade under den korta sejouren i hemlandet utgör en försvinnande liten och, på några enstaka undantag när, mindre betydande del av hans produktion. Något renommé motsvarande det i Sverige har han emellertid aldrig haft i Frankrike. R var en framgångsrik societetsporträttör och en kongenial tolkare av tidens livsstil och estetiska konventioner. I ett begränsat antal porträtt av i första hand konstnärsvänner, franska såväl som svenska, förmådde han också att åstadkomma psykologiskt inträngande och subtilt karakteriserande människoskildringar.