Göran (Georg) Rothman

3 Rothman, Göran (Georg), son till R 1 i hans andra gifte, f 30 nov 1739 i Skatelöv, Kron, d 4 dec 1778 i Sthlm, Nik. Inskr vid UU 15 nov 57, disp pro exercitio 29 okt 60, disp pro gradu 26 mars 61, FM 16 juni 61, disp för med drsgrad 27 maj 63, MD 7 juni 63, allt vid UU, prakt läk i Sthlm, biträdde som prot:förare i Collegium medicum 66–73, företog forskn:resa till Tripolis 73–76, assessor i Collegium medicum från 10 dec 76 (tilltr 20 jan 77). Översättare. – Ogift.

R studerade för Carl v Linné och verkade efter doktorsdisputationen under ett par år som praktiserande läkare i Sthlm. Parallellt företog han undersökningar i fysik och åhörde Johan Carl Wilckes både offentliga och privata föreläsningar. 1766 sändes R av Collegium medicum till Åland för att utröna orsakerna dll en där sedan länge förekommande farsot av malariatyp, som fått ett akut utbrott. I ett utförligt memorial diskuterade han dess uppkomst och karaktär och redogjorde för sina framgångsrika försök att hejda den, vilka också fick lovord av lokala ämbetsmän.

Det tripolitanska sändebudet i Sthlm Haggi Abdrahman framställde 1773 önskemål om att VA skulle sända en naturvetenskapsman till Tripolis. Linné placerade visserligen inte R främst av de tilltänkta, men denne blev ändå utsedd. Resan, som varade i nästan exakt tre år, går att följa såväl i R:s resejournal som i delvis publicerade brev från honom till i huvudsak P W Wargentin. Genomgående präglades resan av motigheter. Vid ankomsten till Tunis blev R hindrad av regnperioden och när han väl tagit sig till Tripolis fann han att de karga omgivningarna hade föga att erbjuda en botanist. Lokala myndigheters ointresse, rädsla för beduiner och stark värme hindrade honom länge från att företaga längre utflykter. Enstaka fynd noterades i dagboken, men han tycks inte ha idkat systematiska fältstudier. Först efter nära ett år i Tripolis fick R möjlighet att följa med en bror till paschan på en uppbördsresa till Atlasbergens utlöpare söder om staden. I brev som publicerades av C C Gjörwell (bd 17) uppehåller han sig inte bara vid naturvetenskapliga fynd utan också vid fornlämningar och etnologiska iakttagelser. Under 1775 företog R en kortare kustresa som inbringade en del naturalier. Den sv konsuln framhävde i flera skrivelser R:s viktiga insatser vid förhandlingarna om salthandeln, otvivelaktigt för att ge R stöd inför förmodad kritik i Sverige.

Efter R:s hemkomst kan i VA:s njugga formuleringar tydligt skönjas missnöje med bristen på resultat, särskilt i relation till de ganska ansenliga belopp resan kostat. Carl Peter Thunberg gjorde honnör för R under sin samtidiga resa till Kap genom att namnge en variant efter honom, men Linné ansåg sig inte kunna upptaga den förrän R visat sig mer framstående "in arte". Den korta tid R hade kvar kännetecknades av ekonomiska problem. Dessa skall ha tvingat honom att för en ringa ersättning översätta notiser från utländska tidningar för införande i svenska. Som assessor i Collegium medicum hade han ingen lön men erhöll uppdrag i form av visitationer och yttrade sig i förekommande ärenden. Säkerligen i ett försök att förbättra sina utsikter lämnade R in ett först efter hans död publicerat projekt angående metoder för undersökning av hälsobrunnar. Detta vittnar om hans förtrogenhet med praktiskt tillämpad kemi.

Redan under sin första period i Sthlm hade R verkat skönlitterärt och en minnestecknare (Gartz) framhöll hans språksinne och litterära talang som, troligen nödtvunget, odlades de sista åren. Anonymt publicerade han en översättning av Pope medan andra översättningar, bl a av verk av Boileau och Horatius, förblev opublicerade. Han erhöll k belöning för sin bearbetning av Orfeus och Euridike (1773).

Liksom för flera andra av Linnés lärjungar blev den stora resan R:s olycka. Även om det är svårt att frikänna honom från en viss brist på initiativförmåga låg huvudorsaken till misslyckandet i dålig planering och överdrivna förhoppningar om rika fynd från ett tämligen okänt område. R:s mer breda än specialiserade begåvning bidrog också till att han efter hemkomsten inte kunde revanschera sig.