Torsten Rudeen

1 Rudeen, Torsten, f 9 mars 1661 i Lysvik, Värml (Rhyzelius), d 9 sept 1729 i Linköping. Föräldrar: komministern Haqvinus Torstani Rudenius o Christina Falk. Elev vid Karlstads skola 70, inskr vid UU 30 aug 78, disp pro gradu 24 nov 91, mag där 10 dec 91, poëseos prof vid Åbo akad 18 febr 92, kh i Pemar, Åbo o Björneb, 99, i Piikis där 01 (tilltr 1 maj 07), teol prof vid Åbo akad 28 sept 06, domprost o kh i Sv förs i Åbo med Nummis förs som annex 14 nov (tilltr 1 maj) 06, superintendent i Karlstad 11 mars 08 (tilltr juni 09), deltog i riksdagarna 10, 13–14, 19, 20, 23 o 26–27 (prästeståndets talman 23 o 26–27), biskop i Linköping från 24 sept 16 (tilltr 15 juni 17), TD 19 mars 19.

G 1) 6 sept 1692 i Sthlm, Jak o Joh, m Anna Brunell, f 1675 trol där, d 11 juni 1695 i Åbo ([T] Rudeen, Öfver sin högst-saknade ... A Brunells ... hädan-färd ...), dtr till stadssekreteraren Christoffer B o Christina Neüberg; 2) 19 juli 1696 (Rhyzelius) m Magdalena Wallwik, f 6 juni 1672 (Åkersteins geneal:er, RHA) i Falun (fdb saknas), d 10 maj 1755 i Linköping, dtr till assessorn Jöns Claesson W o Magdalena Rudbeckia.

R, född i ett fattigt komministerhem, var såväl i skolan som vid universitetet flitig och tämligen framgångsrik. Medellöshet fördröjde emellertid studierna. Han fick skaffa sig extrainkomster genom att uppvakta med tillfällesdikter inom värmländska kretsar – enligt tidens sed höll han sig till sina landsmän – och genom att uppehålla tidsödande informatorsbefattningar. Den sista anställningen beredde R hans lycka. Hans principal, stadskommissarien C Brunell i Sthlm, visade honom stor välvilja, och i hans dotter fick R en sångmö och en mycket älskad hustru. Efter knappa tre års äktenskap avled hon till hans stora sorg. Emellertid gifte han om sig efter sorgeårets utgång som brukligt var men gjorde den lite generade anteckningen med "mina kära svärföräldrars inrådande". Hans nya hustru hade varit hovfröken hos prinsessan Ulrika Eleonora, vilket bör ha medfört goda försänkningar. Hon födde honom fjorton barn.

R:s akademiska disputationsprov är föga märkliga. Det framgår att han i den heta striden mellan aristoteliker och cartesianer tog ställning för Descartes. Två månader efter det att han promoverats till magister utnämndes han till poëseos professor i Åbo. Där framträdde R mer öppet som cartesian och väckte en fejd som svarade mot den cartesianska striden i Uppsala, om än av blygsammare mått. Han introducerade också Olof Rudbecks antikvariska patos och Atlanticans idéer i Finland. Som alltid var R arbetsvillig och nitisk; inför kyrkoherdetjänsten i Piikis lärde han sig finska. Han höll sv versorationer 1696 över Karl XI och 1702 över Karl XII, vilka sammanbundna utgavs 1704 under titeln Finska Helicons underdånige fägne-sånger. R var en flitig lovsångare av kungligheterna.

R hade lyckan att olycksåret 1709 utnämnas till superintendent i Karlstad och lämnade då det fattiga universitetet och det av ryssar översvämmade Finland. Återbördad till sin hemprovins tog han sig an värmlandsfinnarna och deras själavård; han sökte bl a skaffa dem finskspråkiga psalmböcker. Efter sju år förflyttades R till biskopsstolen i Linköping. Där fortsatte han att utveckla stort nit, höll prästmöten nästan varje år och företog talrika visitationer. I riksdagen uppträdde han redan 1710 som fredsivrare och motståndare till enväldet trots att han var varm rojalist. R bidrog också senare med tal och penna när grunden för det nya statsskicket lades. Som biskop blev han alltmera konservativ och motarbetade flera kyrkliga reformer. Vid hans bortgång tecknades R:s personlighet i de ljusaste färger, troligen i huvudsak rättvist. Det finns dock mer avvägda omdömen om honom. R har betecknats som en svag predikant. I övrigt som "en from och stilla man i sitt leverne. Hölls för väl beläsen in humanioribus och helst i skaldekonsten. Men i theologicis trodde man honom ej hava fördjupat sig" (Reuterholm).

Det är heller inte R:s professorliga meriter och episkopala gärning som fört hans namn till eftervärlden utan en för en hög akademiker och kyrkotjänare ovanlig kvalifikation, en kärleksdiktning med en erotisk anstrykning. Hans övriga poesi har inte motstått tiden; kungahyllningarna och tillfällesdikterna är glömda – med ett undantag. När stormaktstidens skalder skrev över en död i låg samhällsställning blev resultatet vanligen ett drastiskt och verklighetstroget porträtt, sannolikt med holländsk stilinspiration. R skrev ett berömt minnespoem över det utfattiga originalet Hartwich v Geldern, en realistisk och humoristisk karaktäristik som ändå äger ett uns av värme och vemod.

Erotiska dikter skrev R redan i Uppsala till kamraternas förnöjelse. De är så skabrösa att de ännu (1999) inte kommit på tryck. Mötet med Anna Brunell gjorde honom till verklig kärleksskald och efter deras förening blir de verser han ägnar henne personliga och kroppsnära. Hennes död utlöser ett mycket vackert sorgepoem, följt av andra som visar att även saknaden har inspirerat honom. Känslans äkthet i denna poesi kan inte betvivlas.