Magdalena C Rudenschöld

3 Rudenschöld, Magdalena Charlotta, dtr till R 2, f 3 jan 1766 i Sthlm, Jak o Joh, d 5 mars 1823 där, ibid. Hovfröken hos prinsessan Sophia Albertina 83–93. – Ogift.

Magdalena R var det sjätte av familjens sju barn och det yngsta som nådde vuxen ålder. Den livliga, begåvade och, enligt hennes egen utsago, bortskämda R fick en vårdad uppfostran, där huvudvikten låg på franska språket. Genom faderns sociala position och moderns släkttillhörighet hade hennes familj nära kontakter med hovet. S å som Carl R avled efterträdde den 17-åriga R sin äldre syster som hovfröken hos Gustav III:s syster Sophia Albertina.

På grund av sin börd, sina yttre företräden, sin spiritualitet och sin livlighet blev snart R en av de mest uppmärksammade och firade damerna vid Gustav III:s hov. Hon deltog flitigt i hovets nöjen och framträdde ofta i de skådespel och "sällskaps-spektakler" som uppfördes vid fester på de olika k slotten. R fick många manliga beundrare – och friare; som sådan uppträdde redan från 1784 ryttmästaren friherre Adolf Ludvig Stierneld. Han tycks ha fått ett undanglidande svar. Definitivt avslag fick han 1786. R hade då inlett ett förhållande med Gustaf Mauritz Armfelt (bd 2), en förbindelse som skulle bli avgörande för hennes fortsatta liv.

Armfelt, som från 1780-talets början var en av Gustav III:s favoriserade gunstlingar, hade i aug 1784 ingått förlovning med drottningens hovfröken Hedvig Ulrika De la Gardie. Redan före deras giftermål, som ägde rum ett år senare, hade han kontakter med R och vid slutet av 1786 var deras "affär" allmänt känd vid hovet. Mycket tyder på att Armfelts känslor för R varit relativt hastigt övergående; genom hans politiska aktiviteter fick dock förhållandet en varaktighet som det troligen annars inte skulle ha fått. Klart är att det djupaste engagemanget fanns hos R. Med Armfelt hade R två barn, som båda dog mycket späda: En dotter föddes i Berlin hösten 1787 under R:s resa med Sophia Albertina till dennas stift Quedlinburg; två år senare fick R en son i Sthlm trots att hon efter Armfelts önskan sökt avbryta havandeskapet.

När R kom i kontakt med Armfelt hade han en stark ställning inom den närmaste kretsen kring Gustav III. Som konungens vän och förtrogne rådgivare var han en av rikets mäktigaste män; kring honom samlades kungens mest använda ämbetsmän. R:s första personliga engagemang för Armfelt vidgades efter hand till att omfatta även hans politiska ambitioner. Redan i början av deras relation skall hon ha blivit kontaktad av utländska agenter, som genom henne ville utverka favörer av Armfelt. Dennes starka ställning nära Gustav III bekräftades, när kungen på sin dödsbädd utsåg honom till medlem av en tillförordnad regering. Under den maktkamp mellan hertig Karl och G A Reuterholm (ovan) å ena sidan och gustavianerna å den andra som blev uppenbar efter konungens död drog emellertid gustavianerna det kortaste strået. För Armfelts del slutade det med att han 1792 mot sin vilja fick acceptera en undanskymd post som minister vid de italienska hoven i Neapel. Därifrån fortsatte han att verka för sin och gustavianernas politiska rehabilitering. I denna kamp kom R att få en nyckelposition som Armfelts främsta kontaktperson i Sthlm. Omedelbart efter hans avresa i juli 1792 inledde de en flitig brevväxling – under de första sex månaderna skrev R minst 75 brev till Armfelt.

R:s brev var från början mycket personliga men utvecklades snart till att mera bli rapporter om förföljelser av Gustav III:s vänner, om inskränkningar i tryckfriheten och om andra övergrepp som gustavianerna ansåg att Reuterholm och förmyndarstyrelsen gjorde sig skyldiga till. Bl a under intryck av den information som särskilt R men även andra rapportörer delgav Armfelt radikaliserades hans uppfattning om vad som borde göras för att han själv skulle återfå sin förlorade position och arvet efter Gustav III räddas. R blev ett lydigt redskap vid hans alltmer orealistiska konspirationsplaner. Hon förmedlade korrespondensen mellan Armfelt och hans åsiktsfränder i Sthlm, och med henne diskuterade han olika åtgärder till regimförändringar.

R:s närmaste förtrogne bland Armfelts vänner i Sthlm var J A Ehrenström (bd 12). De kom att utgöra kärnan i den grupp som kände till och sympatiserade med Armfelts planer men där alltfler drog sig undan av rädsla för upptäckt. Särskilt avskräckte hans förslag att utverka ryskt stöd för att åstadkomma en regimförändring. Även R skrämdes av tanken på en främmande invasion men arbetade ändå för planen; bl a erbjöd hon sig att själv resa till Petersburg och överlämna en skrivelse till kejsarinnan. De yviga planerna på att med utländskt stöd undanröja Reuterholm-regimen föll på grund av bristande ryskt intresse, men de avsatte en för R mycket besvärande brevväxling. Till de många andra uppdrag R fick att utföra hörde bl a att söka skapa en aktiv inre opposition mot förmyndarregeringen. R uppmanades t ex att sända ett cirkulär till dalkarlarna och inför en väntad riksdag hos de ofrälse ståndens ledare arbeta för ett starkt gustavianskt parti.

Redan tidigt 1793 hade R fått mottaga varningar och dessa ökade i antal under hösten. Reuterholms spioner hade under en längre tid varit de "sammansvurna" på spåren: bl a hade order utgått att Armfelts post skulle kontrolleras i Hamburg. Natten mellan 17 och 18 dec häktades R, Ehrenström och ytterligare en handfull personer för stämplingar mot regeringen.

Till en början fick R vara under arrest i sitt hem, men på nyåret 1794 flyttades hon till det gamla kungshuset på Riddarholmen för att vara närmare hovrätten, där de fortsatta förhören hölls. Under de utfrågningar som hölls med R visade hon sinnesstyrka och stort lugn. Hon bedyrade sin oskuld och sade sig ej känna till några revolutionsplaner. Under hela rättegången sökte R i sina uttalanden skydda inte bara Armfelt – som flytt från Italien till en fristad i Ryssland – utan även dem som genom sin vänskap med honom eller henne ansågs komprometterade. Från de hemliga förhören sipprade snart ut uppgifter om att hovrätten fann brottsrubriceringen överdriven. R såg fram emot en frigivning då hela affären tog en ny vändning: Reuterholms spion i Italien, F Piranesi, hade lyckats komma över en koffert som innehöll Armfelts mycket stora korrespondens från vintern 1792–93.1 slutet av mars 1794 kom papperen till Sthlm; flera av dem hade för R graverande innehåll.

I de återupptagna förhören, som var offentliga, koncentrerades utfrågningen av R till innehållet i de nyfunna breven. Först nu, i rättegångens slutskede, tycks R ha insett det prekära i sin situation, och hon avlade en fullständig bekännelse. 22 juli 1794 föll hovrättens dom: Armfelt, Ehrenström och R dömdes till döden. Målet fördes efter överklaganden till Högsta domstolen (HD), vars avgörande skedde i form av ett utlåtande till K M:t med förslag till dom; förslaget innebar en skärpning av straffen. I en konselj 22 sept ändrades R:s straff till schavottering och livstids vistelse på Spinnhuset i Sthlm; övriga domar fastställdes.

Under hela rättegångstiden, och särskilt efter stölden av Armfelts papper, bedrev Reuterholm på olika plan en intensiv propaganda som syftade till att ge allmänheten intrycket att konungens och hertigens liv och landets säkerhet varit på väg att äventyras av landsförrädare. Domstolsmaterial och brev mellan R och Armfelt trycktes och spreds i huvudstaden. I själva verket var vid denna tid hela affären överspelad och något reellt hot mot regimen förelåg inte. De politiskt färgade domarna och särskilt behandlingen av R väckte också avsky i många kretsar.

På Spinnhuset tillbringade R nära två år under relativt stor frihet innan hon frigavs 21 juni 1796. Tidigt sökte bl a Sophia Albertina, hertig Karls gemål Hedvig Elisabeth Charlotta och medlemmar av R:s familj hos hertigen vädja till förmån för R. Redan i dec 1795 tycks han ha beslutat att benåda R. Till hertigen stod för övrigt R i ett komplicerat förhållande sedan hon efter Armfelts avresa från Sverige 1792 bryskt avvisat hans uppvaktning. – I sept 1797 gavs order att Armfelt ej vidare skulle efterspanas, och Ehrenström benådades i juni 1800. Båda återfick sina adelstitlar och förmåner.

Efter frigivningen fördes R till Gotland, där en egendom inköpts för hennes räkning. Fullständig frihet vann hon då den nyss myndige Gustav IV Adolf i början av 1797 upphävde det förbud att inte lämna ön utan k tillstånd som ålagts henne. R besökte bl a sin syster i Östergötland, och där födde hon i juni 1798 en son; vem som var barnets far är oklart. I aug s å återvände hon till Sthlm, där hon bodde hos sin mor. R förvaltade emellertid dåligt den medkänsla och den sympati som mötte henne efter frigivningen: Nyåret 1801 blev hon bortkörd från moderns hem sedan hon inlett ett förhållande med en betjänt. Med honom och ett gemensamt barn levde R i misär på Söder tills hon hösten s å på Armfelts bekostnad kunde resa utomlands.

Via Paris och Marseilles kom R till Schweiz, där hon i tio år bodde i en liten by nära Genève. Hon umgicks med Madame de Staël, påverkades av pietismen och levde ett tillbakadraget liv under knappa ekonomiska omständigheter. På uppmaning av sin bror Thure R, som var nybliven änkling, återvände R till Sverige 1812 för att ta hand om hans hushåll och familj, bl a sonen Torsten (R 4), på egendomen Kroppfjäll i Västergötland. 1821 återkom R till Sthlm, där hon levde i avskildhet, möjligen i umgänge med en liten borgerlig och konstnärlig krets, till sin död.

Armfelt-affären var ett av inslagen i den politiskt kaotiska tiden efter Gustav III:s död, och den utgjorde slutpunkten i den kamp som Reuterholm drev för att röja sin farligaste rival ur vägen. Dess förlopp och konsekvenser, inte minst för R, fick i samtiden stor uppmärksamhet. Särskilt upprördes allmänheten av den behandling R fick utstå efter arresteringen. I Armfelts frånvaro fick hon bära den största skymfen. Den massuggestion som Reuterholm skapade kring affären och det faktum att HD var ett redskap i hans hand utgjorde grunden och förutsättningarna för de hårda och i synnerhet för R förnedrande domarna. Frågan om Reuterholm låtit förfalska de brev som offentliggjordes har diskuterats av flera forskare (Carlsson). Hela processen och särskilt R:s öde avspeglas i tidens brevväxling och rikhaltiga memoarlitteratur. Själv har R i två vid skilda tidpunkter nedtecknade självbiografier beskrivit sitt förhållande till Armfelt och den dramatiska fängelsetiden. De är båda tillrättalagda och speglar den syn hon vid olika tider hade på en livsavgörande period i sitt liv.

Utan Armfelt-affären hade eftervärlden knappast uppmärksammat R. Hennes politiska engagemang var ett resultat av hennes känslomässiga bindningar till Armfelt. Hon hyste obegränsad tilltro till honom, och hennes lojalitet mot honom var fullständig. Från sin vistelseort utanför Sverige utnyttjade Armfelt hänsynslöst R för sina syften. Genom att göra henne till redskap för sina knappast realistiska planer utsatte han henne för stora risker. R å sin sida gjorde sitt yttersta för att utföra de uppdrag hon fick; när hon misslyckades berodde det på att de översteg hennes förmåga. Trots alla R:s ansträngningar visade Armfelt ofta otålighet och missnöje med hennes insatser. Det drag av vidlyftighet som vidlådde R omedelbart efter frigivningen kan ha berott på att hon kände sig sviken av Armfelt; han visade endast en ytlig medkänsla inför det öde som drabbat henne och de återsågs troligen aldrig.