Johan Runius

Runius, Johan, f 1679 (möjl 1 juni) i Larv, Skar, d 1 juni 1713 i Sthlm (v Platen, s 37; bet för själaringn 2 juni i Sthlm, Nik). Föräldrar: kh Arvidus R o Annika Levander. Elev vid Skara skola aug 83, vid gymn i Gbg 20 sept 94, inskr vid UU 28 febr 00–02 o 05–06, informator hos överste Gabriel LillieHöök (bd 23, s 98) på Storeberg, Tådene, Skar, 02, hos hovrättsassessorn Magnus Stiernmarck i Sthlm 06, informator o sekr hos generalguvernören Nils Strömberg 07–12. Skald. – Ogift.

R var brådmogen. Han började skolan i Skara vid fyra års ålder. Under gymnasietiden debuterade han som poet med bröllops- och gravdikter åt Gbgs borgerskap. Han inledde också där en annan verksamhet som även den skulle bli nära nog livslång: han blev informator. Under ett par år var han borta från gymnasiet som huslärare i Varberg och i Bohuslän. Annat som är känt från hans ungdom och som skulle följa honom genom livet var alkoholen och fattigdomen. En antecknare säger om hans skoltid att han "då redan supit" men framhåller samtidigt hans fenomenala lätthet att lära (O Celsius d y). Redan som gymnasist kunde han dikta på fem främmande språk. Fattigdomen kände han från barnsben. Hemmet, prästgården i Larv, bör ha råkat på obestånd genom faderns alkoholism och paranoida beteenden.

Det har funnits ett drag av oppositionslusta och sturskhet i familjen. En bror, präst, ådrog sig en allvarlig skrapa, en annan förolyckades socialt. Den unge R röjer också drag av upproriskhet. Han sökte gång på gång skolans hvitfeldtska stipendium, men när han även under sitt sista skolår förbigicks, överklagade han kuratelets beslut hos kungen. Hans grava anklagelser avvisades trots att han sannolikt hade rätt i sak. I en dikt "uti stor förtret" gav han luft åt sin vrede och besvikelse.

R överflyttade sina studier till Uppsala i början av 1700, där han torde ha studerat juridik. Han dröjde inte med att inlämna en versifierad stipendieansökan till Gbgs nations inspektor men utan framgång. Snart nog fick han överge Uppsala. I slutet av 1702 var han installerad som informator hos familjen Lilliehöök på Storeberg. Han författade där uppvaktningslyrik för herrskapet och deras umgänge. Under ytterligare en period i Uppsala blev han kurator för Gbgs nation och höll flera orationer på svenska vid sammankomsterna (Celsius).

Redan på gymnasiet hade R hållit sin 'oratio valedictoria' på konstfull sv vers, en dikt till stadens lov. Han var en tidig banbrytare för dikt och vältalighet på modersmålet. 1706 antog han en kondition i Sthlm hos den lärde assessor Stiernmarck. Fastän han tycks ha haft besvär med sönerna, vilket framgår av ett brev från honom till fadern, skrev han ändå ett antal dikter i deras namn.

Sommaren 1707 avseglade R till Reval som sekreterare och informator hos generalguvernören Strömberg, senare även generalguvernör också i Riga. Föga är känt från hans tre år i Balticum. 1709 verkställde han en översättning av den franske romanskribenten J de Préchaçs Om den durchleuchtiga genuesiskan tryckt först 1726. Den har troligen utförts som underhållning för den Strombergska familjen. Många av R:s religiösa dikter, bl a ett antal versifierade predikotexter, har sannolikt, i ett par fall bevisligen, tillkommit under denna tid av yttre hot.

R följde Strömbergs på färden från Riga 1710. Man slog sig ner på familjegodset Claestorp i Östra Vingåker, Söd; i huvudstaden rasade pesten. Först i slutet av 1711 vågade man sig till Sthlm. I okt 1712 slutade R sin tjänst. Han försörjde sig som yrkespoet under det knappa år som återstod av hans liv. Tillfällesdikten hade emellertid just utsatts för en svidande kritik av den unge Boileau-lärjungen Samuel Triewald. Yrkesskalderna råkade i misskredit; R drogs in i flera verspolemiker. Men han rönte ännu mera beundran. Några av hans bästa dikter tillkom nu. Ämbets- och ähre-trappa är en gravdikt över kämnär J Montin; den inleds av en magnifik vision av 'äretrappan', av mänskors kamp om uppkomst i samhället, i texten utkämpad av gestalter ur Gamla testamentet. Dikten skapade R:s genombrott hos publiken. Bröllopsskriften Rimdantz i Fast-lagen har en berömd inledning, 'rimdansen', ett prov på R:s stora rimtalang.

Överhuvud bidrog R till att svenskan blev ett hanterligt och gott poesispråk. Senare poeter, Dalin och andra, har lärt mycket hos honom. För att bättra sin ekonomi anställde R liksom andra i be trängd situation lotterier på mera värdefulla ägodelar och annonserade lotterierna med eleganta och spirituella kungörelser på vers; de är rokokodikter i förtid. Hans mest kända poem, Öfver verldenes fåfängligheter (1711), fyllt av stoiskt och kristet världsförakt, är också verstekniskt ett mästerstycke. Som mycket annat i R:s poesi är den skriven till en melodi. Inom sin vänkrets författade han muntra dikter. Mest känd är Friskens och Runii resa til Dalarön (1712). 'Frisken' var den välbärgade kommissarien Petter Frisch, i vars hem R vårdades under sin sista sjukdom (tbc) och där han avled, troligen på sin 34:e födelsedag. Han hade då sammanfört sina skrifter till en utgåva, Dudaim, som Frisch lät trycka i två delar 1714 och 1715. En tredje del utgavs 1733 av en annan vän, skalden Olof Lindsten.

R begrovs på Maria kyrkogård. Sthlms poeter hyllade honom nästan mangrant liksom senare när diktböckerna publicerades. Han hade umgåtts i fru Brenners (bd 6) litterära salong; hennes make Elias (bd 6) ritade hans porträtt. Med Dudaim nådde R en berömmelse som skulle bestå in i 1700-talets andra hälft. Senare föll han i glömska tills Fredrik Böök 1910 riktade uppmärksamheten på honom med en briljant porträttessay.

I R:s skrifter möter man en sammansatt personlighet. Någon erotisk lyrik förekommer knappast alls hos honom och hans naturkänsla är outvecklad. Han är naiv. Hans religiösa poesi är präglad av en barnsligt from gudsförtröstan, och han tycks ha sökt fadersgestalter bland uppsatta män i sin omgivning. Han skiftar mellan en äkta, ej blott socialt betingad, ödmjukhet, ett dominerande drag, och en trotsig självhävdelse – en snarstucken och inopportun stolthet skymtar fram hos honom. Skämt och pessimistiska tongångar omväxlar, sannolikt avspeglande pendlingar i ett instabilt lynne. Hans rika fantasiliv yppar sig också i daghallucinationer. I en bevarad anteckningsbok redogör R för syner och drömmar som varslat om förestående olyckor. En åder av mystik har funnits hos honom. Naiviteten har bidragit till det oförställt personliga i hans skrifter, annars ovanligt hos tidens författare; detta har också främjat konkretionen i hans diktspråk och frälst honom från åthävor och förkonstling. R:s utomordentliga rimtalang har skänkt lätthet och friskhet åt hans verser; han är på väg ut ur barocken. Han är det också såtillvida som han inte imiterar utan är en för epoken ovanligt självständig poet. R:s samtid beundrade honom för detta.