Petrus Erici

Petrus Erici (Petrus Petrosa, även Romanovitz), f före 1580 i Österbotten, d 26 april 1606 i Örebro. Studerade trol vid Collegium Holmiense i Sthlm omkr 90 o vid UU, inskr vid Seminarium pontificium i Braunsberg (Braniewo), Östpreussen, 5 aug 94, vid Seminarium pontificium i Vilna (Vilnius), Litauen, 98, lär i Oslo, studerade, trol juridik, i Rom 01–04, tjänstg i k kansliet, Sthlm, 04, företog en resa till Prag och Krakow okt 04–sommaren 05, fängslad i slutet av nov eller början av dec 05, dömd till döden trol omkr 24 dec 05. – Ogift.

Efter studier vid bl a Uppsala återupprättade universitet, där han efter en förseelse råkade i konflikt med en professor och relegerades som oefterrättlig, inskrevs P som stipendiat först vid det jesuitledda påvliga seminariet i Braunsberg och senare vid motsvarande läroanstalt i Vilna. Han lämnade Vilna efter en kort tid utan att ha prästvigts. Efter ett år i Oslo begav P sig till Polen. Där utverkade han ett rekommendationsbrev från kung Sigismund III och blev därefter alumnus sanctae Birgitta;, dvs han fick fritt uppehälle vid Birgittahuset i Rom och möjligheter att studera. Om han där avlagt doctor iuris utriusque-graden är osäkert.

P återkom till Sthlm och lyckades med hjälp av panegyriska hyllningar av den ännu okrönte Karl IX och några politiskt korrekta pamfletter mot jesuiterna få anställning i kansliet. Han kan en tid även ha varit informator åt prins Gustav Adolf, förmodligen i latinska språket. Vid hovet engagerades P i den diplomatiska mission som skulle bli hans olycka. Karl IX hade vädjat till kejsar Rudolf II i Prag att medla mellan honom själv och hans brorson Sigismund, och P sändes 1604 till kejsaren i detta ärende; dessförinnan hade han fått svära en ed att vid äventyr av liv och själ motstå katolikerna som Guds argaste fiender. Han presenterade sig i Prag i dec 1604 för den föga intresserade kejsaren. Efter lång fruktlös väntan trädde P i förbindelse med en Oswald von Grabow från Riga, som hyste planer på att med sv hjälp frigöra Riga från Polen och ansluta staden till det protestantiska Tyskland. I planerna ingick vidare att Sigismund skulle abdikera från den polska tronen till förmån för prins Johann Georg av Sachsen och i stället tillträda sitt sv arvrike. Karl IX skulle övertalas att träda tillbaka och nöja sig med sin gamla hertigtitel. P fascinerades av dessa fantasterier i tanke att de skulle gagna motreformationens sak i Sverige. Hans försök att vinna Sigismund för saken misslyckades liksom hans egentliga uppdrag i Prag, och han återvände till Sthlm med oförrättat ärende. Vid hemkomsten inkallades P till Uppsala för att förhöras om sina teologiska ståndpunkter, ett prov som han klarade utan anmärkningar.

I nov 1605 friade P till en piga i Sthlm och avslöjade samtidigt för henne att han i själ och hjärta var katolik. Det är betecknande för stämningen i Sverige att hon då drog sig tillbaka och ansåg det säkrast att avslöja P:s religiösa tillhörighet för myndigheterna. P hade inte heller kunnat hålla tyst med sina storpolitiska projekt. Kronans agenter beslagtog nu åtskilliga för honom komprometterande dokument, och på denna grund beordrade Karl IX att P skulle arresteras varefter han ställdes inför en särskild tribunal bestående av Sthlms borgmästare och medlemmar av stadens råd. Karl övertog vid ett tillfälle förhöret, där detaljerna i P:s politiska stämplingar och åsikter framkom. P hade enligt egen utsago en romersk-katolsk tro men med reformatoriska inslag. Han tvivlade på skärselden och, kanske i ett försök att stämma den calvinskt inspirerade Karl till mildhet, sade han sig sympatisera med Calvins lära om människans predestination till salighet eller förtappelse.

Sedan den sv hären i sept 1605 praktiskt taget hade utplånats i slaget mot polackerna vid Kirkholm i Livland, kom fallet P väl till pass för Karl, som behövde stärka den nationella självkänslan med hjälp av tydliga fiender. Örebro riksdag i april 1606 visade heller ingen förståelse för den opålitlige P. Han dömdes till döden och avrättades med osedvanlig grymhet; armar och ben krossades, hjärtat skars ur med kniv och placerades i munnen. P:s sista ord 'Jesus Maria!" avslöjade bortom allt tvivel hans religiösa sympatier, och hans katolska samtida, bland dem Johannes Messenius (bd 25), betraktade honom som Sveriges förste martyr efter reformationen. P:s fasansfulla död bidrog till att skapa den allmänna uppfattningen att han skulle ha stämplat mot Karl IX:s liv, något som dock saknar stöd i källorna.

Processen mot P blev inledningen till en serie liknande rättegångar mot personer som misstänktes stödja Sigismunds anspråk på den sv kronan och landets rekatolicering.