Petrus Olavi

Petrus Olavi, f i Skänninge, d 16 sept 1378 i Vadstena. Föräldrar: Olof o Botilda Petersdtr. Studerade vid univ, prästvigd, mag, förest för Helgeandshuset i Skänninge till 49, biktfader åt Birgitta Birgersdtr (bd 4), reste tills med henne till Italien o andra länder samt förestod hennes hushåll 49–73, återvände till Sverige 74, konfessor vid det under byggnad varande Vadstena kloster. Förf, översättare o tonsättare.

P:s föräldrar var av relativt blygsam samhällsställning; Botildas far uppges ha varit borgare i Lund (De vita domini Petri Olavi, nedan kallad den äldre vitan). Nyheten om dennes död hade nått Botilda omedelbart före P:s födelse och motiverade hans dopnamn och det faktum att han ägnades för prästkallet.

Den äldre vitan är knapp med uppgifter om P:s formella utbildning. Efter barndomsåren, som tillbringades i hemmet, sändes han att bibringas "liberales disciplinae", de fria vetenskaperna; av textsammanhanget att döma torde grunden i denna utbildning ha givits i Skänninge. Det hävdas också, att P av ödmjukhet åtog sig föreståndarskapet för Helgeandshuset i sin hemstad, trots att han, såsom "nöjaktigt utbildad i de fria vetenskaperna", därigenom försmådde både större inkomster och högre värdighet. Denna kommentar om hans utbildning kanske kan betyda att han erövrat titeln magister artium men inte den högre graden i teologi. Då det därtill uttryckligen meddelas, att P gjort pilgrimsresor till Aachen och andra avlägsna helgonplatser, kan kanske antas att hans examen stammar från ett universitet i västra Europa. Andra tolkningar av P:s magistertitel är att den skulle beteckna hans roll som själasörjare, hans föreståndarskap för Helgeandshuset eller bådadera; ingen av dessa tolkningar tar dock tillbörlig hänsyn till latinskt språkbruk eller till det faktum att P:s bevarade verk klart påvisar goda latinkunskaper, vilka han endast torde ha kunnat vinna vid ett akademiskt lärosäte.

P:s verksamhet i Skänninge synes ha givit honom ett gott rykte för både fromhet och god förmåga som rådgivare i andliga ting; när Birgitta beslutat sig för en pilgrimsresa till Rom, sökte hon P:s tjänster som biktfader på resan, en uppgift som P sägs ha accepterat omedelbart och med glädje.

Beträffande P:s liv i Birgittas tjänst under Italien-tiden är endast sporadiska uppgifter tillgängliga. Vid något tillfälle skall P enligt den äldre vitan ha fallit från "en hög plats" i Birgittas hus vid Campo dei Fiori i Rom och därvid ådragit sig så svåra krosskador, att han framdeles var förlamad i ena handen "såsom slagrörd" och därtill blivit halt, förutom att hans hälsa var allmänt nedsatt. Inte desto mindre förefaller han ha följt med Birgitta på hennes resor, såväl till Neapel som på den långa pilgrimsfärden till det heliga landet.

I Rom var P ansvarig för Birgittas och hennes husfolks andliga välfärd; dessutom hade han hand om husets ekonomi och undervisade Birgitta i latin. Enligt en uppgift av prior Petrus (se nedan) var Birgitta vid avfärden från Sverige praktiskt taget okunnig i detta språk men nådde under P:s undervisning på kort tid så långt, att hon kunde både läsa och tala "det litterära språket". Vare sig uppgiften om latinkunskaperna är överdriven eller ej måste den tolkas som ett erkännande av att P ägde en avsevärd pedagogisk förmåga.

P tjänstgjorde som översättare av Birgittas uppenbarelser till latin under de perioder då prior Petrus inte var tillstädes. P:s andel i arbetet är emellertid svårbestämbar. Att han tog livlig del i deras tillkomst framgår av en annan biktfader, spanjoren Alfonso Pechas förord till Sermo angelicus, vari omtalas att P bevittnade hur Birgitta under mer än ett års tid efter en ängels diktamen skrev ner de läsestycken (lecciones) som samlats under namnet Sermo angelicus de excellencia virginis. Redogörelsen bekräftas genom ett vittnesmål av prior Petrus. P skall en gång ha frågat, varför Birgitta just den dagen inte skrivit någonting och ha fått svaret "Idag har jag ingenting skrivit, ty jag väntade länge på att Herrens ängel skulle diktera, men han har inte kommit."

Prior Petrus befann sig detta år på Birgittas uppdrag i Sverige, en omständighet som gjort att moderna forskare ansett att P skulle vara textens översättare; detta motsägs dock av en annan uppgift given av prior Petrus. Av P:s egen hand är dock Reuelaciones III, 8–9, en brevväxling daterad till Milano 1349 mellan Birgitta och en okänd italiensk magister (Westman, s 7 not 3). Redan före Birgittas död påbörjade P även arbetet med birgittasystrarnas liturgi, den s k Cantus sororum, i vilken Sermo angelicus ingår tillsammans med 27 hymner, de senare samtliga författade av P (Analecta Hymnica 48, nr 362–388).

Birgittas död 1373 markerade inledningen till en femårsperiod som för P innebar mycket arbete med nedskrivandet av hennes biografi, avsedd att understödja arbetet med att få henne helgonförklarad, samt redigeringen av Revelationerna. Den förra arbetsuppgiften fullgjorde P tillsammans med prior Petrus; de överlämnade gemensamt resultatet till biskop Galhard av Spoleto 17 dec 1373. Biografin, som bl a bevarats i handskrift C 15 i UUB, benämns Vita C 15 och anses vara förlagan till alla senare versioner. Därefter förde de två biktfäderna tillsammans med Birgittas barn, Birger och Katarina, hem hennes stoft till Sverige. Resan anträddes i jan 1374. Vid hemkomsten inleddes byggandet av Vadstena kloster, och P blev dess förste konfessor, även om han aldrig blev invigd i ämbetet.

Redigeringen av Revelationerna var i huvudsak Alfonso Pechas uppgift, men P biträdde honom tillsammans med prior Petrus, eftersom dessa tre hade utsetts av-påven Gregorius XI att ingå i en kommission för detta ändamål. Det är därför osäkert hur mycket tid P tillbringade i Vadstena och hur mycket han var i Italien. Enligt ett vittnesbörd överlämnade P tillsammans med Katarina och prior Petrus det färdiga exemplaret av Revelationerna till påven Gregorius, då denne inträdde i Rom 7 jan 1377 (Undhagen, s 221). Härefter förefaller P ha gjort en, för en delvis förlamad man, anmärkningsvärt hastig resa från Rom till Vadstena. Redan 5 april s å skrev han i Vadstena ett brev till ärkebiskop Birger Gregersson (bd 4) i Uppsala – viss osäkerhet vidlåder dock brevets dateringsår.

Som P:s främsta litterära verk framstår Cantus sororum, Birgittasystrarnas egen liturgi, tillkommen i Rom redan under Birgittas levnad, sannolikt 1353–66 och spridd till ordens dotterkloster och fortfarande sjungen i birgittinklostren i Nederländerna och i modern tid även i Vadstena. P har redigerat psalmernas, bönernas och versiklarnas ordning, författat hymnerna och även komponerat musiken. Cantus sororum är ordnad efter veckans dagar i sju officier (eller hystoriae), som vart och ett har sitt tema. Grunden för alla ingående texter utgörs av Sermo angelicus. Varje dags liturgi är ordnad i tidegärder (Servatius, s 11 ff). I Cantus ingår 27 hymner, skrivna av P och fördelade över veckans officier. Verstekniskt följer samtliga dessa hymner en rytmisk form som gavs av Auspicius av Toul på 400-talet: stroferna är fyrradiga, varje rad har åtta stavelser och betoningen ligger på tredje stavelsen från slutet medan rim bara förekommer sporadiskt. Temat i flertalet hymner är lovsången till jungfru Maria eller till den heliga treenigheten, medan lovsånger till Kristus inte förekommer lika ymnigt.

P:s död omnämns i Vadstenadiariet med kommentaren att han varit klostrets förste generalkonfessor samt Birgittas lärare och biktfader, liksom att han dikterat Cantus sororum. Hans gravsten bar en hexameterinskrift på latin, bevarad i en Vadstenahandskrift (hs C 5, UUB). – Försök av Vadstena kloster att få P helgonförklarad bortskymdes av den sv kyrkoprovinsens arbete för fem andra sv heliga, bland dem Nicolaus Hermanni (bd 26), och P:s sak fick förfalla.

P:s liv är känt främst tack vare De vita domini Petri Olavi, en biografi som enligt utgivaren sannolikt skrivits av Vadstena-brodern och sedermera generalkonfessorn Ulf Birgersson 1426–27 på begäran av konfessorn Gervinus Petri. Vitan baseras på material som troligen samlats i Vadstena kloster från 1408. Vitans form och innehåll ger vid handen, att den främst var avsedd att ge material för en tänkt kanonisationsprocess, eftersom den i första hand redogör för P:s ända från barndomen starka tro och motvilja mot världslig lusta, hans ståndaktighet i frestelserna och hans kraftgärningar, medan den endast i mindre mån ger exakta detaljer om hans liv och gärning i övrigt. Som ett framträdande drag betonas här P:s särskilda vördnad för den heliga treenigheten. Beträffande vitans källvärde har Analecta hymnica rätt i sak men förefaller onödigt kritisk i sitt ordval. Mot dateringen talar kanske en anmärkning i vitan (s 306), där författaren berättar, hur P ensam besökt heliga platser utanför Rom, därvid blivit överfallen av rövare, vilkas attacker han dock avvärjt och undkommit helskinnad. Författaren tillägger: "Hela vårt sällskap gladde sig över hans seger", en formulering som ger intryck av att denne själv tillhört Birgittas sällskap i Rom. Orden kan dock möjligen stamma från den ursprungliga nedteckningen av episoden och ha medtagits av Ulf Birgersson. – Ytterligare information om P:s helighet och om några mirakel som skett efter hans död ges i en yngre biografi, Fragmentum de vita et miraculis magistri Petri Olaui, troligen skriven av broder Mathias Laurentii (Mats Larsson; d 1486).

Smärre uppgifter om P finns i Birgittas kanonisationsacta samt i DS, medan brev av honom tryckts i Diplomatarium Danicum och Reuelaciones VI, kap 71.1 Lundens utgåva 1976 återges de båda biografiernas och de övrigas källor reladvt detaljrikt. I källtexterna (utom biografierna) benämns P oftast Confessor eller Dominus för att skilja honom från hans namne prior Petrus.