Peyron, släkt

Peyron (Peijron; de Peijror), släkt, härstammande från grosshandlaren Claude P (d senast 1741 enl Ericsbergsarkivet) i Lyon. Hans son sidenvävaren Barthelemy P (d 1766, 49 år gammal) flyttade 1741 (Manufakturkontorets arkiv) till Sthlm, där han 1764 fick burskap som grosshandlare.

Dennes son Carl Adrian P (1757–84) befordrades i sv tjänst till löjtnant 1776 och i fransk tjänst till kapten 1780 samt blev s å sv adelsman med namnet de Peijron. 1781 anstiftade Carl de Peijron myteri, då regementet kommenderades att avgå till Ostindien, varför han och 15 kamrater av krigsrätt dömdes ovärdiga att tjäna Frankrike. Vid sin återkomst till Sverige blev han förste kammarpage hos Gustav III 1782 samt livpage, kammarjunkare och kapten 1783. S å följde de Peijron kungen på hans resa till Italien och Paris, där han blev dödad i duell av sin f d regementschef greve de la Marck (jfr bd 11, s 736). Hans ende son uppges ha bosatt sig i Västindien.

Carl P:s yngste bror, Ludvig (Louis) Barthelemy P (1766–1840), deltog i kriget i Finland 1788–90 men avskedades och lands-för vistes 1794, eftersom han tillhört G M Armfelts (bd 2) umgängeskrets i Neapel. Louis P följde s å Armfelt från Neapel till Kaluga i Ryssland, varifrån han 1796–97 ledsagade Armfelts gemål till Sverige, där Gustav IV Adolf blivit myndig. Denne använde honom 1797 som kurir till den sv ambassadören i S:t Petersburg, och s å var han med på kongressen i Rastatt. P blev 1798 inspektöradjutant hos generalguvernören i Pommern och 1801 överstelöjtnant. 1802–07 var han kommendant i Stralsund. 1808 blev P först brigadchef för Bohusläns och Hallands lantvärn och sedan befälhavare för den sv armén på Åland. 1809 deltog han i Hans Henrik v Essens beskickning till Napoleon (jfr bd 14, s 583), från vilken han efterlämnat uppmärksammade (Söderhjelm) uppteckningar. 1810 blev P åter kommendant i Stralsund, och 1811 blev han befälhavare för armén i Pommern. Vid den franska invasionen 1812 sändes han som krigsfånge till Blois. Napoleon kallade P s å till Paris, varifrån han med hemligt brev sändes till kronprinsen Karl Johan. Vid sin återkomst till Sverige blev han dömd att arkebuseras för att utan motstånd ha uppgivit Pommern men benådades med fängelse i Kristianstads fästning. P frigavs 1814, blev överste i armén och tog 1815 avsked. Hans memoarer 1792–1831 finns i KrA. Andra rester av P:s arkiv finns i ätten Armfelts arkiv I 36 (mikrofilm PR 13), FRA (jfr Tegnér 1883).

Carl de Peijrons och Louis P:s äldste bror, Fredric Ulric P (1752–1801), gjorde åren 1768–84 i Ostindiska kompaniets tjänst sju resor till Kanton, 1768 som jungman, 1770–79 som assistent och 1782–84 som superkarg. Han uppges ha varit "av vackert utseende men full av alla laster och till allt nyttigt otjänlig" (Hochschild). Fredric P dog i London. Hans son grosshandlaren Carl Adrian P (1794–1864) var en av Sthlms ledande importörer av hudar och från 1839 (Biographica) Hamburgs generalkonsul i Sthlm. Hans son grosshandlaren Carl Ludwig P (1832–1915) innehade sin fars f d firma till 1887 och var 1870 en av grundarna av Sthlms ångfartygs rederibolag, vars chef han var till 1894. 1876–80 var Ludwig P riksdagsman i AK Han var gift med tonsättaren Fredrika (Ika) Albertina P, f Asp (1845–1922). Deras son läkaren John Adam P (1870–1949) i Sthlm blev känd som fjärilsforskare. John P:s främsta arbete är Zur Morphologie der skandinavischen Schmetterlingseier (VAH 44:1,1909).

Fredric och Louis P:s samt Carl de Peijrons bror Claes Bartholemeus P (1753–1823) uppges (Anrep) ha sänts till S:t Petersburg 1767 för att studera ryska språket och rysk handel och var handlande där, då han 1781 blev sv konsul. Claes P kom från 1792-1806 (tjänst! 1801-03) sv minister-resident i Hamburg, där han 1811–13 var generalhandelsagent.

Hans son Henry Frans P(1786–1858) var 1834–35 portugisisk vicekonsul i Gbg och senare grosshandlare i London.

En annan son var Eduard August P (1796–1858), som deltog i fälttågen i Tyskland, Belgien och Norge 1813–14. Eduard P blev 1837 chef för generaladjutantsexpeditionen för armén, 1838 överste i generalstaben, 1846 chef för Södra skånska infanteriregementet och 1848 generalmajor. Han adlades 1836 enligt RF § 37 med namnet Peijron, men hans söner dog i späd ålder. 1850 (tf 1848)–53 var han generalbefälhavare i första militärdistriktet (Skåne).

Henry P:s och Eduard Peijrons bror grosshandlaren Claes P (1790–1863) var rysk vicekonsul i Sthlm 1822 (Biographica)–41 och far till grosshandlaren Adolph P (1823–1907). Denne var belgisk vicekonsul i Sthlm 1848-60, ledamot av Sthlms stadsfullmäktige 1864–66, riksdagsman i FK 1870–88 och ledamot av styrelsen för Skandinaviska kreditab 1865–1907 (v ordf 1900–06) och för Högskoleföreningen i Sthlm 1869–98. Hans son VD i ab Sthlms-systemet Edvard Alfred P (1868–1942) var gift med operasångaren Gerda Cecilia Maria Nilsson (1874–1940).

Henry och Claes P:s och Eduard Peijrons äldste bror, Gustaf Adolf P (1783–1852), blev redan 1794 fänrik vid amiralitetet, varifrån han 1797 övergick till armén. Han följde 1806 på sv uppdrag den preussiska arméns kamp mot Napoleon, deltog 1807 i försvaret av Pommern och sändes 1811 till den avsatte Gustav IV Adolf i Tönningen för att söka förmå honom att lämna Danmark. 1812 (Krigsexp:s arkiv) eller 1813 (Sveriges statscal) ändrade (Peyron; jfr Staf) han sitt förnamn till Gustaf Abraham för att ej påminna om den avsatte. Gustaf P deltog 1813–14 i fälttågen i Tyskland, Belgien och Norge, befordrades 1813 till överste i armén och blev 1818 chef för Jämtlands regemente som en av de första ofrälse som nådde chefsposter inom armén (Carlsson 1949). 1821 slöt han i Torneå en traktat med Ryssland om utbyte av fast egendom å ömse sidor av den sv-finska gränsen samt om brottmåls behandling där. P blev 1823 överste för Västmanlands regemente, granskade och fastställde s å tillsammans med en rysk kommissarie de längs gränsen föreslagna ägoutbytena, adlades 1825 enligt RF § 37 och var 1824–33 landshövding i Nyköpings län. Han befordrades 1827 till generalmajor, var 1833-37 generalbefälhavare i sjätte militärdistriktet (Norrland), 1837-44 överpostdirektör och 1838-44 president i Krigskollegium, blev friherre 1841 enligt RF § 37 och generallöjtnant 1843 samt var 1844-48 statsråd och chef för Lantförsvarsdepartemen-tet och därefter generalbefälhavare i andra militärdistriktet (Södermanland, Östergötland och Småland). 1850 blev P riddare av Serafimerorden. Han hade "en stark själ i en ytterst fin och spenslig kropp, en hederlig, skicklig och välvillig natur trots sin ovanliga hetsighet" (Hellberg).

Hans son friherre Gustaf Oscar P (1828–1915) var överste för Skånska husarregementet 1869–84, blev 1884 generalmajor och generalbefälhavare i tredje militärdistriktet (Västergötland, Värmland, Dalsland, Bohuslän och Halland), var 1885–96 generalbefälhavare i första militärdistriktet (Skåne, Blekinge och Kronobergs län), blev 1892 generallöjtnant och var 1899–1906 överstekammarherre. Gustaf P var riksdagsman i ridderskapet och adeln 1853–66, i FK 1867–73 och i AK 1888–93 och 1897–99 men var som riksdagsman föga aktiv (Millqvist 1890 o 1899; Victorin). Han var också ledamot av stadsfullmäktige i Sthlm 1863–65 och i Helsingborg 1873–1908 (vice ordf 1875–85 och ordf 1885–87). 4 okt 1887 blev P statsråd och chef för Lantförsvarsdepartementet, men redan 6 febr 1888 måste han som utpräglad frihandlare avgå, sedan protektionisterna fått majoritet i AK Han var ledamot av flera kommittéer, bl a lantförsvarskommittén 1880-82, 1891 års härordningskommitté och 1894 års kommitté angående sammanslagning av Lant- och Sjöförsvarsdepartementen. 1902 blev P riddare av Serafimerorden.

Hans son majoren friherre Gustaf Fredrik P (1854–1934) har skildrat släktkretsen i memoarboken Hågkomster från femtio år av mitt liv (1924). Denne Gustaf P:s bror grosshandlaren Claes Gustaf Henry P (1858–1912) var 1882–1905 sv-norsk och 1905–07 sv konsul i Marseille. Brorson till Gustaf och Claes P var direktören för Helsingborgs ångtegelbruk civilingenjör Carl Gustaf Nils P (1896–1945). Carl P:s andra hustru var gymnastikdirektören Siv Stina P, f Sjöbeck (1916–81), som övertog ledningen av tegelbruket efter hans död. Stina P tillhörde under många år den sv ryttareliten i tävlingshoppning, bl a vid skandinaviska ryttartävlingar i Khvn och Oslo och 1949 vid internationella ryttartävlingar i Nizza och Rom. Hon gifte 1950 om sig med sedermera majoren Rutger Mannerstråle (bd 25, s 99).

Gustaf Oscar P:s yngre bror Edvard Svante KnutP (1831–1914) var chef för Sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition 1875–80 och för Marinförvaltningen 1887–99 samt befordrades till konteramiral 1889 och viceamiral 1897. Knut P var ledamot av 1874 års sjötjänstgöringsregle-mentskommitté, 1877 års flottreglements-kommitté och 1880 års sjöförsvarskommitté samt ordförande i 1892 års sjökrigs-materielkommitté och i sjökrigsskolestadgekommittéerna 1893 och 1895.

I äktenskap med en dotter till norske statsministern Frederik Due – syster till hans bror Gustaf P:s hustru – blev Knut P far till kommendörkapten Edward Wilhelm P (1870–1942), som 1924–36 var VD i Sv trafikförbundet (senare kallat Sv turisttrafikförbundet).

Edward P:s bror Henry Georg Rudolf P (1883–1972) gjorde 1918 i finska frihetskriget "en utomordentlig insats" (Manner-heim) som generalstabsofficer i högkvarteret, var militärattaché i Rom 1919–21 och i Berlin 1924–26, blev överste 1934 och var sekundchef vid Livregementets husarer 1935–37 samt vid Livregementet till häst 1937–40. Henry P befordrades till generalmajor 1940 och var 1940-43 inspektör för kavalleriet. Han publicerade Kavalleri – lätta trupper, artiklar 1928–36 (1936), Finska högkvarteret 1918, några minnen och iakttagelser (1965) och En militärs minnen (1969).

Hansson Knut Lennart P (1909–81) blev överste 1951 och var chef för Östgöta flygflottilj 1951–52 och inspektör för flygsäkerhetstjänsten 1952–57. 1957 blev Lennart P generalmajor, och han var chef för Flygstaben 1957–60 och för den i Barkarby stationerade Tredje flygeskadern 1960–66, innan han drabbades av sjukdom.

Syster till honom var målaren, tecknaren och grafikern Louise Kathinka Hatz, f P (1911–78), i sitt andra äktenskap gift med professor Felix Hatz. Bror till Lennart P och Louise Hatz är generalmajoren Gustaf P (f 1921).