K H Theodor Pinet

Pinet, Karl Henrik Theodor, f 17 aug 1875 i Hammar, Ör, d 22 april 1968 i Sthlm, Joh. Föräldrar: bokhållaren Johan Frans Theodor Louis P o Alma Lovisa Alexandra Malmsten. Elev vid Lägre lärov i Askersund 86–89, musikstudier i Frankrike 89–92, elev vid Musikkonservatoriet i Sthlm vt 93–vt 98, organistex 30 maj 96, pianostämmarex 11 dec 97, kyrkosångarex 28 maj 98, allt vid Musikkonservatoriet där, kapellmästare vid Stockholmsutställn:en juni–sept 09, på Grand National 09–10, innehavare av o kapellmästare vid Pinets Boston Palace på Djurgården 09-18, allt i Sthlm, kapellmästare vid Industri-, teknik- o musikmässan i Hamburg sommaren 13, vid Baltiska utställn:en i Malmö sommaren 14, på (Nya) Björknäs, Boo, Sth, somrarna 19–22, på Palais de Dance febr–mars 20, på Folies Caprices okt–dec 21, på Ceders salonger/Mirror Hall (National) 22–25, allt i Sthlm, vid Göteborgsutställn:en sommaren 23, på Fjäderholmens restaurant sommaren 24, på Gröna Lund somrarna 25–36, på (Lilla) Sveasalen 28/29–52/53, allt i Sthlm. Kompositör. – Iqml 25.

G 7 okt 1909 i Vimmerby m hattmodisten Helga Sofia Strand, f 16 april 1884 där, d 28 aug 1957 i Sthlm, Joh, dtr till sadel-makaren Gustaf Emil S o Maria Lavinia Hagberg.

Theodor P:s släkt härstammade från Belgien, där hans farfar var hovkusk och klarinettist. Fadern invandrade 20 år gammal till Sverige som bokhållare vid det belgiska gruvbolaget Vieille Montagne's avdelning i Ammeberg. Även han hade varit verksam som flöjtist. Hans sv hustru var utbildad organist, och P fick sin första musikutbildning i hemmet och sedan i Paris och vid Musikkonservatoriet i Sthlm. Avsikten var att han skulle bli kyrkoorganist sedan han avlagt sina examina, men under studieåren hade han börjat spela dansmusik vid privata tillställningar i högreståndskretsar och även på Sthlms slott, där han framträdde första gången 1897 och regelbundet 1900–07. Vid spelningarna där var P tvungen att stå upp vid flygeln för att kunna se Oscar II när denne dansade och anpassa musiken efter honom. Kungen hade nämligen den egenheten att han ökade tempot hela tiden under dansen. – Med musiker ur Hovkapellet hade P dels en trio, dels en elvamans ensemble, som var sin tids förnämsta dansorkester. Ett av orkesterns tidigare framträdanden, i febr 1908 på Grand National – det blivande Nalen –, innebar även den professionella debuten för skådespelarna Gösta Ekman (bd 13) och Karl Gerhard (bd 17).

P skapade sig redan i början av 1900-talet ett stort namn som kompositör av främst bostonvalser; Tendresse (1902) var den första svenska i denna genre och Charme (1904) den framgångsrikaste. Från 1897 till våren 1909 var P även verksam som stumfilmspianist, huvudsakligen på biografen i Blanch's restaurang. Inför Stockholmsutställningen sommaren 1909 lyckades han övertala ledningen att låta inreda en danslokal i Cirkus i Frisens park på Djurgården. Framgången blev överväldigande för vad som anses vara den första reguljära offentliga danstillställningen. Spårvägen fick t o m sätta in extraturer för att klara publiktransporterna. 1909 var P:s stora år, då han förutom framgången som kapellmästare även hade två av sina största kompositörsframgångar i Bondvals, en snabbare typ av vals, som blev normgivande för alla senare försök i genren, och Rysk boston, som tillägnades prinsessan Maria (bd 25). Säsongen 1909/10 spelade han på Grand National, och i okt 1910 kunde han lansera sitt eget Boston Palace i cirkuslokalen på Djurgården. Ett ögonvittne har berättat: "Rusningen till Pinets Boston Palace var enorm. Damer i utsökta toaletter, herrar i frack och smoking, studenter med flammor, små butiksflickor i blus och kjol, kavajklädda kontorister och sidenfrasande demimonder med och utan kavaljer, alla bitna av bostonflugan, alla lika angelägna att offra sin tribut på dansgudinnans altare. Någon sådant hade huvudstaden aldrig förr skådat! I broderlig och syskonlik samhörighet rörde sig aristokratin, medelklassen och mobben tillsammans i dansens virvlar på samma golv och under samma tak. Ofattbart!" (Hodell). Bostonvalsen fortsatte att hålla sitt grepp om publiken, och många dansskolor och -lokaler etablerades. Tävlingar i dansen anordnades till 1914. P drev sin lokal, där man under somrarna hade cirkusföreställningar, till 1918, och under sommaruppehållet spelade han vanligen på någon västkust- eller skärgårdsrestaurang och från 1925 under tolv år på Gröna Lund.

P försökte följa med i de nya modedanserna och lanserade bl a shimmyn 1921; han introducerade den amerikanske banjoisten Russel Jones, men när denne hösten 1928 tillträdde vad som skulle bli ett 25-årigt engagemang på Sveasalen hade P blivit en av de främsta företrädarna för s k kulturell dans. P ledde under dessa år en ensemble på 5–7 man, av vilka flertalet spelade med honom ett par decennier. Även sedan P slutat som professionell musiker vid 78 års ålder våren 1954 fortsatte han att framträda vid privata tillställningar, bl a i sin födelseort Åmmeberg ett halvår innan han dog.

In i det sista hade P kvar sin drivna teknik som pianist och han följde med i musikutvecklingen. I en intervju 1955 sade han att han tyckte om rumba, samba, blues och framförallt tango förutom naturligtvis bostonvals. – P var en av de första medlemmarna när Svenska musikerförbundet tillkom 1907, och han stödde dess verksamhet på olika sätt. Han var även en skicklig målare och efterlämnade ett flertal oljemålningar.