Johan Puke

Puke, Johan, f 16 febr 1751 i Ronneby, d 21 april 1816 i Karlskrona, Amiralitetsförs. Föräldrar: kaptenen Johan P o Maria Regina Branting. Skeppsgosse 61, kofferdikarl 65, extra lärstyrman mars 66, arklimästare vid Amiralitetet 18 dec 67, i holländsk kofferditjänst 70–71, i engelsk d:o 72–74, konstapel vid Amiralitetet 17 nov 73, officersex 6 juni 76, löjtn vid flottan 23 sept 77, i fransk örlogstjänst 78–83, lieutenant de vaisseau 80, kapten vid örlogsflottan 4 juni 83, major 4 nov 85, överstelöjtn 21 juli 88, överste 25 febr 93, konteramiral 22 april 94, ordf i komm över amiralitetsärendena o örlogsflottans utrustn april 94, led av o v ordf i Storamiralsämbetet för örlogsflottan o överkommendant i Karlskrona 16 aug 94, kommendant o chef för Sjöart:dep 16 jan–18 dec 97, adl 1 nov 97, deltog i riksdagarna 1800 (led av bankoutsk), 09 o 10, ordf i komm för förvalta av örlogsflottans ärenden aug 01–03, högste befälhavare över örlogsflottan o överkommendant i Karlskrona 18 aug 01, chef för första volontärreg från 28 okt 01, viceamiral 11 jan 02, led av krigsberedn i Sthlm 08–10, amiral 7 sept 08, led av komm ang förändr:ar i passevolansvillkoren vid flottornas art: trupper 09, överamiral 29 juni 09, frih 17 juli 09, led av komm ang arméns o flottans penningbehov sept 09, ordf i komm ang rikets försvarsverk okt 09–10, statsråd 10 dec 12–6 juni 15, generalamiral o näst kronprinsen högste befälhavare över KM:ts flottor 15 dec 12, greve 31 aug 14. – HedLKrVA 04, HedLÖS 09, serafimerriddare 23 nov 12, en av rikets herrar 18 aug 14.

G 6 jan 1793 i Halltorp, Kalm, m Christina Charlotta Giertta, f 5 aug 1775 i Munsö, Sth, d 14 maj 1859 i Listerby, Blek, dtr till kornetten Christian Johan G o Dorotea Agneta Bäck.

Inför 1755–56 års riksdag kom P:s far Johan P (1723–56) att knytas till de hovet närstående kretsar som planerade att genom en statskupp öka kungens makt. Emellertid röjdes planerna och i juni 1756 häktades han och avrättades 17 juli s å. För att underlätta P:s skolgång och vidare utbildning flyttade mor och son till Karlskrona där P vid tio års ålder antogs som skeppsgosse. Sin första sjötjänstgöring gjorde han på ett kronolastfartyg som kaptenens kajutvakt. De närmast följande åren präglades till stor del av praktisk sjömansutbildning, bl a på ett holländskt fartyg som förliste. Efter en dramatisk räddning seglade P med brittiska handels- och örlogsfartyg, bl a fyra gånger till Västindien.

Återkommen i sv tjänst kommenderades P 1775 att tjänstgöra på ett örlogsfartyg destinerat till Medelhavet. Sedan han året därpå avlagt officersexamen följde en ny period i utländsk tjänst, denna gång i den franska örlogsflottan. Frankrike hade i början av 1778 inträtt som öppet krigförande part i nordamerikanska frihetskriget och förklarat Storbritannien krig. P tjänstgjorde på såväl linjeskepp som fregatter och deltog i ett flertal bataljer. Han tilldelades löjtnants grad och erhöll för visat mod ordenstecknet Pour les mérites militaires.

Efter äventyren i utländsk krigstjänst fick P 1784 uppdraget att som fartygschef på fregatten Sprengtporten föra den nyutnämnde sv kommendanten, senare guvernören, S M v Rajalin (se nedan) till ön S:t Barthélemy i Västindien för att ta ön i besittning för sv räkning. Efter en besvärlig seglats anlände fregatten till ön i mars året därpå.

Vid P:s återkomst till Sverige befann sig den sv flottan i slutfasen av det upprustningsarbete som föregick anfallet på Ryssland 1788. 1782-85 byggdes tio linjeskepp och tio fregatter efter F H af Chapmans (bd 8) ritningar. P anförtroddes att vara fartygschef på den nybyggda fregatten Diana under dess provseglingar. – Vid krigsutbrottet mobiliserades en sv styrka på 18 fartyg, fördelade på tre divisioner. P var fartygschef på fregatten Fröja som tillsammans med fyra linjeskepp och ytterligare en fregatt tillhörde avantgardet. Med Fröja deltog P med utmärkelse i slaget vid Hogland.

Under 1789 års sjöexpedition förde P befälet på det nybyggda linjeskeppet Dristigheten. Årets största sjöslag ägde rum vid Ölands södra udde och även denna gång utmärkte sig P. Men det var under det följande årets kampanj som hans rykte som sjöhjälte grundlades. Dristigheten gick då med blå flöjel i krysstoppen i spetsen för flottans utbrytning ur Viborgska viken, det s k Viborgska gatloppet. För sitt oförvägna uppträdande tilldelades P av Gustav III riddartecknet av svärdsordens stora kors. Detta var en ny ordensgrad instiftad av kungen under kriget och mycket restriktivt utdelad.

Efter kriget följde en längre period av tjänst vid Karlskrona örlogsstation. P gjorde en snabb gradpassering. Han befordrades från överstelöjtnant till konteramiral inom loppet av drygt ett år, vilket bör sättas i samband med de uppgifter som förelades honom. Sverige ingick i mars 1794 ett väpnat neutralitetsförbund med Danmark, något som för de båda staternas del innebar en rekonstruktion av 1780 års neutralitetsförbund mellan Sverige, Ryssland och Danmark vari viktiga principer för neutrala staters rättigheter till sjöss hade formulerats. 1794 års fördrag innebar att Sverige och Danmark förband sig att utrusta ett antal örlogsskepp som i samverkan skulle hävda dessa principer. P fick i uppgift att leda det sv rustningsarbetet, och det var i detta sammanhang han utnämndes till konteramiral. Uppdraget var säkerligen grannlaga eftersom generalamiralen C A Ehrensvärd (bd 12) hölls utanför, och denne sägs också ha blivit förargad och tog 1795 avsked.

Under 1700-talets två sista decennier skedde ett flertal omorganisationer inom sjöförsvarets högsta ledningsorgan. 1780 tillkom ett Generalamiralsämbete som övertog viktiga funktioner från Amiralitetskollegiet; detta avvecklades 1791 och dess kvarvarande uppgifter överfördes till det nyinrättade Generalsjömilitiekontoret för båda flottorna. Detta ersattes i sin tur 1794 av Storamiralsämbetet för örlogsflottan i Karlskrona respektive arméns flotta i Sthlm. Hertig Karl var "chef och ordförande" för båda myndigheterna. P blev ledamot av Storamiralsämbetet för örlogsflottan och fungerade som ordförande där vid hertigens frånvaro. – I nov 1796 blev Gustav IV Adolf myndig och regerande konung. Hertig Karl, som varit hans förmyndare, trädde tillbaka. Samtidigt lämnade han sina engagemang i Storamiralsämbetena. Dessa bytte då namn till kommittérade för örlogsflottans resp arméns flottas ärenden. I den förstnämnda blev P 1801 ordförande. Två år senare avvecklades denna då Förvaltningen av sjöärendena inrättades i Sthlm.

1808 utrymde den sv hären Finland. Sommaren 1809 föll Umeå i ryssarnas händer. Genom K M:ts beslut 19 juli s å uppdrogs åt P att föra befälet "över vår krigsmakt till lands och vatten, som nu är i fält emot Ryssland". P fick också befogenhet att "utföra kriget efter egen prövning och eget gottfinnande".

Med en styrka bestående av två linjeskepp, en fregatt, sex galärer och ett fyrtiotal av arméns flottas kanonslupar, tross-och transportfartyg avseglade P i aug till Ratan norr om Umeå och landsatte där en arméstyrka på ca 7 500 man. Denna logistiskt komplicerade operation genomförde P med precision.

Landstigningsstyrkans ledare generalen G Wachtmeister lyckades inte uppnå samverkan med de sv förbanden söder om Umeå. Vid Sävar norr om staden hejdades de landsatta truppernas vidare framryckning, och den ryska arméavdelningen drog sig norrut mot Piteå. P lät sjöstyrkorna uppträda aktivt längs kusten. Den fientliga armén besegrades visserligen inte men Umeå återtogs.

Efter fredsslutet 1809 engagerades P i ett omfattande utredningsarbete angående försvaret. Detta gällde bl a arméns och flottans penningbehov och grunderna för rikets försvar. Men han ägnade sig också åt mera praktiska försvarsfrågor, särskilt sedan Frankrike 1810 tvingat in Sverige i kampen mot Storbritannien. P förbättrade då Karlskronas och flottans skydd gentemot ett befarat brittiskt anfall.

Under det diplomatiskt dramatiska året 1812 utverkade kronprins Karl Johan Rysslands stöd för ett sv förvärv av Norge. P tilldelades nya viktiga uppgifter. Han förordnades att under kronprinsen "föra befälet över hela utrustningen till sjöss". Uppgiften var krävande eftersom båda flottorna 1813 blev hårt ansträngda av bl a trupptransporter till Pommern i anledning av Sveriges deltagande i kriget mot Napoleon. I dec året dessförinnan hade P befordrats till generalamiral och näst kronprinsen högste befälhavare över rikets flottor. Han utnämndes också till statsråd och blev föredragande inför kungen i kommandomål, dvs ärenden som denne avgjorde i egenskap av högste befälhavare över krigsmakten. P kan härvid sägas ha fungerat som en fackminister och något politiskt inflytande hade han inte.

I april 1813 bröt Sverige de diplomatiska förbindelserna med Danmark. P arbetade hårt för att förstärka sjöstyrkorna på västkusten. Han besökte Gbg och hamnstäder på skånska kusten för att personligen ta del i arbetet. – När Norge vägrade acceptera Kielfredens bestämmelse att landet skulle förenas med Sverige inleddes militära aktioner. P fick högsta befälet till sjöss. Den sv sjöstyrkan bestod av fyra linjeskepp, fem fregatter och ytterligare ett 80-tal enheter, de flesta ur arméns flotta. Operationerna förlades i huvudsak till Kristianiafjordens mynning. I dessa begränsade vatten var arméns flottas fartyg mest lämpade för uppgiften. Valöarna intogs och efter ytterligare några smärre strider kapitulerade Fredrikstads fästning. Ombord på sitt flaggskepp, linjeskeppet Gustav den store, fick P av kungen personligen beskedet att han tillagts värdigheten som en av rikets herrar.

Återkommen från det norska sjötåget avslutade P uppdraget att komma med förslag till örlogsflottans och arméns flottas sammanslagning. P var positivt inställd till en sådan och hävdade i sitt utlåtande 1815 att sjövapnets effektivitet skulle öka genom att taktiska samverkansövningar och växeltjänstgöring på skilda fartygstyper möjliggjordes. Det dröjde dock nio år innan tanken realiserades. Detta utredningsarbete blev P:s sista större insats i tjänsten. Åberopande ett läkarintyg begärde han i maj 1815 att bli befriad från statsrådsuppdraget och chefskapet över rikets flottor. Han önskade dock få kvarstå som flagg-man och tillåtas behålla befälet över det volontärregemente han var chef för. KM:t biföll hans önskemål.

Även om det var lättare för en ofrälse att göra karriär inom flottan än inom armén måste P:s framgångar tillskrivas ett ovanligt mått av duglighet. I en tid då börd och relationer betydde mycket för avancemangsmöjligheterna tjänade den utom äktenskapet födde P sig upp från matros till högsta befälet över flottorna och till några av de högsta värdigheterna i riket.

P begravdes i ett kapell på sin egendom Göholm i Listerby. Vid en högtid 1871 flyttades hans stoft till en sarkofag tillverkad av virke från linjeskeppet Dristigheten. På sarkofagen placerades en minnessköld med inskriptionen: 'Johan Puke, svenska flottans ledare under genombrytningen vid Viborg den 3 juli 1790. Spillror av Dristigheten, vilken han där förde, omsluta här hans stoft".