Ramsay, släkt

Ramsay, vittförgrenad adelssläkt från Skottland, där namnet förekommer redan i början av 1100-talet.

I sv historisk litteratur är namnet tidigast känt genom den överstelöjtnant Alexander R (d tidigast 1612) som förde befälet över de 300 för sv räkning värvade skottar som 1612 landsattes i Romsdalsfjorden och till största delen dödades av norska bönder, då de sökte ta sig fram till den sv gränsen.

Mer omskriven blev Jacob R (d 1639). Han blev överste för ett av hans svärfar Jacob Spens i Skottland värvat regemente 1627. Han deltog i polska kriget och blev kommendant i Kolberg (Kolobrzeg) 1631, sårades vid stormningen av slottet Marienburg vid Würzburg s å och blev generalmajor 1632 och kommendant i Hanau 1634. Hanau försvarade han med utmärkt tapperhet mot de kejserliga trupperna från 1635. Året därpå fick R undsättning, men 1638 erövrades staden, varvid han blev svårt sårad. Han dog i fångenskap.

Ovisst är det genealogiska sambandet mellan ovannämnda personer och ryttmästaren Hans R (d 1649), som fick gods i Finland av Gustav II Adolf 1613, 1614 och 1630. Han naturaliserades som sv adelsman 1634 (ej 1633) och företedde då ett bördsbevis från Skottland av år 1623, enligt vilket hans avlidne far, kapten Alexander R var son till en William R, vars far hette Alexander R.

Hans R:s sonson Anders Eric R (1646–1735) deltog i slagen vid Halmstad och Lund 1676 samt slaget vid Landskrona 1677 och blev överste för Nylands fördubblingskavalleriregemente 1700 och för Nylands och Tavastehus läns kavalleriregemente 1709. Anders R utmärkte sig under försvaret av Finland och Ingermanland mot ryssarna och befordrades 1713 till generalmajor och landshövding i Västerbotten. 1717 (jfr bd 9, s 156) suspenderades och arresterades han för att ej ha utnyttjat alla resurser till motstånd vid ryssarnas anfall mot Umeå 1714. En kommission tillsattes, som avgav fällande dom 1718. Efter Karl XII:s död frigavs R 1719. Genom sitt äktenskap hade han kommit i besittning av säteriet Jackarby i Borgå sn.

Hans son Johan Carl R (1675–1742) blev sårad vid landstigningen på Själland 1700, vid övergången av Düna (Daugava) 1701 och vid stormningen av Veprik 1709. Johan R deltog även i slagen vid Narva 1700, Kliszów 1702, Holowczyn 1708 och Poltava 1709 samt belägringen av Torun 1703. Han blev rysk fånge genom kapitulationen i Perevolotjna 1709 (Weihe) och återkom först 1722. S å fick R överstes titel, och 1723 förordnades han som v landshövding i Nyslotts och Kymmenegårds län under den ordinarie landshövdingens frånvaro vid riksdagen. 1739 blev han chef för Nylands dragonregemente, och 1741–42 deltog han i kriget i Finland. Litteraturuppgiften att R kort före sin död skulle ha föreslagits till generalmajor har ej kunnat verifieras.

En av hans brorsdöttrar, Hedvig Märta, blev stammoder för släkten Nordenskjöld (bd 27). Hennes bror Anders Henric R (1707–82) deltog som frivillig i kriget i Norge 1718, var i fransk krigstjänst 1734–41, var även med i kriget i Finland 1741–42 och blev sårad vid kuvandet av dalupproret 1743. Han misstänktes för delaktighet i hovpartiets revolutionsförsök 1756 men blev överste för hertig Fredrik Adolfs regemente 1763, landshövding i Savolax och Kymmenegårds län 1765, friherre 1766 (ej introd) och generalmajor 1769. Vid statsvälvningen 1772 hejdade R upplänningarnas av ständerna beordrade marsch mot Sthlm, och han belönades av Gustav III kort därpå med utnämning till generallöjtnant. Som landshövding förvärrade han 1773 bondeoroligheterna med sitt bryska uppträdande, varför han 1774 förflyttades till landshövdingetjänsten i Nylands och Tavastehus län. 1776 tog R avsked som protest mot de 1775 införda nya länsgränserna i Finland och mot att brännvinsbränningen blivit kronans regale. Han löste ut sina medarvingar ur Jackarby och sin första hustrus medarvingar ur Esbo gård i Nyland, där han dog. R var en rastlöst verksam man med ovanliga kroppskrafter och uppbrusande lynne.

Anders Henric ärvdes av sin svärson och brorson Otto Wilhelm R (1743–1806), som deltagit i pommerska kriget. Sedan den oppositionelle Robert Wilhelm De Geer (bd 10) 1789 entledigats från landshövdingetjänsten i Kymmenegårds län, blev Otto R v landshövding där. Han befordrades till överste i armén 1790, fick landshövdings n h o v 1792 och blev 1793 ordinarie landshövding i nämnda län men tog s å avsked redan efter ett par månader på grund av sjuklighet.

R:s söner majoren Anders Wilhelm R (1777–1808) och löjtnanten Carl Gustaf R (1783–1808) utmärkte sig i kriget mot ryssarna 1808, i vilket de stupade, Wilhelm vid det misslyckade landstigningsförsöket vid Lemo och Carl i striden vid Lappo tre veckor senare. De har blivit kända genom dikter av J L Runeberg och E G Geijer. En brorson var hovrättsrådet Anders Henrik R (1822–80), som blev svärson till sin fars kusin Anders Edvard R (jfr nedan). Hans bror var gift med skriftställaren Ebba Gustafva R, f Karström (se nedan).

Otto R:s bror Anders Johan R (1744–1811) deltog i pommerska kriget och kriget i Finland 1788–89, befordrades till överstelöjtnant 1789 och var landshövding i Savolax och Karelen 1791–1803. Hans son den ryske generalen Anders Edvard R (1799–1877) blev 1856 finsk friherre. Denne Anders R:s dotter Johanna Vilhelmina Augusta blev mor till professor Leonard Jägerskiöld (bd 20) och gifte om sig med hovrättsrådet Anders Henrik R (se ovan). En sonsons son till generalen blev i äktenskap med författaren Dagmar Natalia Ruin-R (1894–1977) far till intendenten vid Sthlms konserthusstiftelse Johan Axel Anders Edvard R (1930–78). En av generalen Anders R:s bröder var farfar till den finländske finansmannen och politikern August R (1859–1943), vars första hustru Julia (Jully) Maria R, f Ekström (1865–1919; jfr bd 13, s 197) skrev Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden (1909–16).