Emmy C Rappe

2 Rappe, Emmy Carolina, brorsons sondtr till R 1, f 14 febr 1835 i Ålem, Kalm, d 19 okt 1896 i Dädesjö, Kron. Föräldrar: löjtnanten godsägaren, frih Adolf Fredrik R o Ulrika Catharina Vilhelmina Hammarskjöld. Sjuksköterskeelev vid Saint Thomas Hospital, London, 66–67, översköterska vid Uppsala akad sjukhus kirurgiska avd o förest för sjuksköterskeskolan där 67, förest vid Uppsala centralhospital 77–1 okt 86, inträdde i Sv Röda korsets tjänst 86. – Ogift.

Emmy R växte upp i en sträv miljö och fick en sträng uppfostran. Hon gifte sig inte och blev kvar i hemmet till 30 års ålder. Då tog hennes liv en ny vändning. R:s intresse för sjukvård kan ha väckts av fastern Elisabeth (Elise) R, som var en av Sveriges första operationssköterskor och sjukförestånderska i Lund. Inspirerad hade R blivit även av Sven Sköldbergs bok med utdrag ur Henri Dunants skrift Minnen från Solferino. I hemmet hade R vant sig vid hårt arbete och att hantera pengar. Här fanns alltså goda förutsättningar för en insats inom sjukvården.

Föreningen för frivillig vård av sårade och sjuka i fält (senare Sv Röda korset) sökte för sin utbildning av sjuksköterskor en "sjuksköterskeförestånderska". Sophie Leijonhufvud-Adlersparre skrev därom i Tidskrift för hemmet och efterlyste en intresserad och lämplig kandidat. Hon tog också kontakt med Florence Nightingale i London. Denna lovade att utbilda den kvinna som skulle komma att utses i Sverige. Samtidigt gav hon rådet att skynda långsamt med urvalet.

26 febr 1866 aktualiserades R:s namn. Hon tillförsäkrades kostnadsfri utbildning i London vid Saint Thomas Hospital. Dessutom garanterades hon under en period av fem år en årlig inkomst på 1000 rdr. R ville dock inte binda sig för så lång tid men var i gengäld villig att minska arvodet med 250 rdr per år. Hennes uppdragsgivare fann snart att de gjort ett lyckokast. Florence Nightingale, under vars direkta ledning R stod under londontiden, var nöjd med sin adept.

När R återvände till Sverige 1867 blev hon som den första utbildade sjuksköterskan anställd vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där fick hon jämte uppgiften som översköterska på den nyöppnade kirurgiska avdelningen även ansvar för vårdpersonalen. Vid detta sjukhus kom R att utföra en verklig pionjärgärning. Det väckte uppmärksamhet att en friherrinna gav sig in i detta omvittnat hårda arbete. Hon delade emellertid Florence Nightingales syn på sjukvården och fann i den sin livsuppgift. Vårdarbetet var ett kall innebärande personlig uppoffring, "genomsyrat av en önskan att vara Gud och patienterna till lags".

Som pionjär mötte R många svårigheter. Från läkares och myndigheters sida rönte hon inte alltid förståelse. Banbrytande blev hennes arbete som föreståndarinna för den sjuksköterskeskola som med Röda korsets stöd förlades till sjukhuset. Under sin tid vid Akademiska sjukhuset utbildade hon 57 sjuksköterskor, en prestation både av henne och eleverna med tanke på de primitiva förhållandena. Arbetet slet dock på krafterna. R lämnade därför verksamheten vid sjukhuset, där hon varit anställd utan lön i nära tio år. Efter ett initiativ från sjukhusdirektionen tilldelades R vid sin avgång k medaljen i guld för medborgerlig förtjänst. Från Akademiska sjukhuset övergick R till tjänsten som föreståndarinna för Uppsalas hospital för sinnessjuka. Efter nästan tio år fortsatte hon i Röda korsets tjänst som reseinspektris speciellt bland de sjuksköterskor hon själv utbildat.

R arbetade oförtrutet på att öka sjuksköterskans anseende, bl a genom att ha höga krav på medlemmarnas yrkeskompetens och moral, och hon pläderade för sammanhållning och solidaritet inom yrkeskretsen. R kom att betyda mycket för utvecklingen av sv sjuksköterskeutbildning.