Daniel Olauson

Olauson, Daniel, f 2 nov 1812 i Ludvika, Kopp, d 25 juni 1870 i Västerås. Föräldrar: bergsmannen Jan O o Maria Stina Husberg. Inskr vid UU 27 maj 36, vik kollega vid Västerås h lärdomsskola ht 40–vt 41, kollega vid Falu h lärdomsskola 8 nov 41, FK vid UU 8 nov 43, disp pro gradu 26 mars 44, mag där 16 juni 45, konrektor vid h lärdomsskolan i Västerås 29 okt 45 (fullm 19 mars 46), red för Westmanlands läns tidn (VLT) 46–53 o 59–69, adjunkt vid h elementarlärov 49–70, led av fattigvårdsstyr 54–67, ordf där 58–67, led av sundhetsnämnden 58 o 61–62, av styr för Gaslysn: bolaget 61–69, av Västmanlands läns landsting 63–68, av stadsfullm 63–68, v ordf 63, ordf där 65–68, allt i Västerås, led av AK 67–68 (led av särsk utsk 67).

G 24 mars 1854 i Västerås m Sophia Wilhelmina Torngren, f 31 jan 1823 i Sala, d 9 dec 1903 i Västerås, dtr till reg:skrivaren Anders Adolf T o Sophia Beata Rickman.

O hade sina rötter i bergsbygden med dess industriella tänkande och vida utblickar, närgrund för namn som Geijer, Petre och Waern. Som student hade han lyssnat till Olof Wingqvist, senare författare till reformmötesrörelsens huvuddokument i författningsfrågan, det s k Örebroförslaget. I Västerås mötte O ett ålderdomligt samhälle av två världar – en borgerlig, där dock liberalismen med den parlamentariskt bemärkte borgmästaren G F Ekholm (bd 12) öppnat fönstren mot framtiden, och en ecklesiastik där han själv vunnit burskap. Hans närmaste förman var rektorn Lars Westerlund, som var i färd med att röja väg för 1849 års läroverksreform. Tvekampen mellan reformens vänner, "skollärarna", och deras fiender, lektorernas flertal under eforus, kan följas i VLT. I läroverksfrågan talade O i sina spalter av erfarenhet. Eljest kreerade han under sitt första redaktorat, isolerad från det borgerliga samhället, merendels iakttagarens roll. Med sitt idépolitiska engagemang, sin liberala grunduppfattning, sin oräddhet i personkritiken och sin stridsglädje skapade han likafullt närhet till läsaren. Han skrev för orten, friheten och framtiden – för de lokala storprojekten, bl a en järnväg Västerås-Dalarna, men också för de härtagna Polen och Danmark, för näringsfriheten, frihandeln och framför allt för en riksdag byggd på personlighetsprincip, ej på klasstillhörighet.

Februarirevolutionen medförde kursändringar. Medan O inom reformmötesrörelsen tecknade sekulära visioner om ett på en stärkt bildningsgrund baserat republikanskt folkstyre, tog Ekholm ett steg åt höger och accepterade den k propositionen i författningsfrågan med dess eftergifter för intelligens och förmögenhet. Han blev kallad "grå" i spalterna, och i 1850 års riksdagsval undgick han blott med nöd ett nederlag mot O:s man, den reformmötesliberale knappmakaren C W Spångberg. Misstämningen var väl övergående, men i O:s ögon var Ekholm i grunden en representant för etablissemanget och byråkratin. Det första redaktörskapet var dock för O i första hand en inkomstkälla vid sidan av tjänsten, i nya skolan en mager latinadjunktur på mellanstadiet. Efter ordinarie latinlektorns insjuknande förordnades O 1850 på halva, två år senare hela dennes tjänst. Det betydde undervisning på dimissionsnivå. Förändringen var en stimulans för O som såg möjligheten till befordran. Han släppte tidningen, 1853 delvis, från 1854 års ingång helt. Han ingick ett socialt och ekonomiskt tillfredsställande gifte, slog rot i staden och engagerade sig alltmer i det politiska livet. Hans lokalpolitik utmärktes som hans tidningsmannagärning av en skarp profil. Dess bas var sockenstämman, dess framtid den kommunala självstyrelsen. Här stod Ekholm som ett hinder. Fördelningen av brännvinsförsäljningsmedlen bragte motsättningarna till ytan. O och stämman fick mer till fattigvården, Ekholm mindre till nya rådhuset, enligt oppositionen en, "borgerskapets enskilda angelägenhet". – 1857 ledigförklarades latinlektoratet. O sökte förgäves tjänsten. Med 1860 års ingång nödgades han återgå till läroverkets mellanstadium. Han hade då redan tagit tillbaka ledningen av VLT.

Med kraft och äregirighet kastade sig O nu in i den lokala politiken. Tidningen blev hans tribun. Blott ytligt inläst på Ekholms riksdagsmannaskap stämplade han ortens representation på riksplanet som en lägervall. Från sundhetsnämndens presidium gisslade han företrädaren Ekholm för försumlighet, och han gick hårt åt denne för kritik mot kommunalreformen. Inför det för representationsfrågan betydelsefulla riksdagsvalet 1862 pläderade han för "starka, modiga karaktärer". Trots allt omvaldes Ekholm, "teg och – gjorde intet". Förföljelsen av honom fortgick till hans frånfälle 1865.

"Nu är i sanning Sverige vordet en man" jublade O i dec 1865, och ej ogärna accepterade han det första mandatet för orten i AK. Meningsfränderna där var emellertid få, och han blev isolerad. Han lade fram några motioner – den främsta om allmän och lika kommunal rösträtt, om hävande av penningens allenavälde i de nya kommunala församlingarna. Flera punkter i 1868 års nyliberala partiprogram kunde ha skrivits av honom: kraven på folkbeväpning, på avbyråkratisering, på slopande av landshövdingeobligatoriet i landstingspresidierna. Det senare hade han även yrkat på som lokalpolitiker och tidningsredaktör.

Opposition var O:s livsluft. Han hade velat se landstinget utvecklat till en "folknämnd", en instans med långt bredare engagemang än den fick, ej minst på skolans område. Folkskolan skulle förstärkas, bli basen för en framtida folksuveränitet, nya läroverkets förstadium. Skolan blev i själva verket 1860-talets stora stridsfråga i Västerås. Med O som pådrivare skapades tidigt ekonomiska förutsättningar för en tidsenlig folkskolebyggnad i staden. När skolan vid decenniets mitt skulle uppföras, framkom emellertid skilda meningar om lokaliseringen. O fäste sig för oförändrat läge nära fattighuset, partivännen A T Sundin ställde en friare tomt till förfogande. O:s linje förlorade; efter ett år och många turer antog kyrkostämman i okt 1865 definitivt det Sundinska förslaget.

Konservativa och moderatliberala krafter enades att bygga en mur mot O. Hösten 1865 grundades den med VLT konkurrerande tidningen Aros, finansierad av ett bolag, vari biskopen, landshövdingen och landssekreteraren, senare riksdagsmannen C Treffenberg bildade tyngdpunkt. Sundin var vänsterkraften. Redaktionen lades i liberala händer, men från insändarplats besvarades O:s bredsidor. Slutet för O blev 1869 års konkursförhandlingar. Treffenberg, som han dragit genom spalterna, blev hans efterträdare i riksdagen. Aros upphörde, sedan VLT inför 1870-talet lagts i mindre radikala händer.

O var en fängslande, orädd journalist och en karismatisk lokalpolitiker, ledande i Västerås dynamiska 1860-tal. Som exempel på hans insatser kan nämnas att han genom att från länsstyrelsen lösgöra lantvärnskassan, medel på sin tid samlade till hjälp åt finska krigets offer, och knyta den till lasarettsbyggandet mer eller mindre egenhändigt löste vad som skulle bli huvudfrågan för ett landsting i vardande. Han drev fram sänkningen av Oxbacken, värsta hindret på vägen Sthlm-Örebro, och gasbelysningens införande i staden var främst hans förtjänst. Fattigvården var hans vardag. I sitt avsked till läsekretsen skrev O bl a: "Det ligger något av liv och rörelse i dessa pappersblad, som punktligt på vissa mellantider presentera sig för allmänheten, betraktade såsom vänner av en, såsom motståndare av en annan, med likgiltighet av en tredje; och är det ej som bodde en själ, en ande i dessa svarta bokstäver, som punkt för punkt förtälja oss samtidens historia."