Ulf Peder T Olrog

Olrog, Ulf Peder Thorvaldsson, f 27 febr 1919 i Sthlm, Engelbr, d 13 febr 1972 i Dalarö, Sth (kbf i Sthlm, Hedv El). Föräldrar: sysslomannen Thorvald O o Hervor Jeanna Amalia Andrén. Studentex vid Nyköpings h a l 13 maj 38, inskr vid UU 19 aug 38, FK 27 maj 42, FM där 15 dec 44, förest för Sv visarkiv, Sthlm, 51–54, sekr i styr där från 54, FL vid UU 31 jan 52, bitr lär i folkdiktsforskn vid UU ht 52-vt 59, led av styr:erna för Skap (Fören Sv kompositörer av populärmusik) o Stim (Sv tonsättares internat musikbyrå u p a) 56–66, anställd för idéplanering vid Sveriges Radios underhålln:avd 1 jan 64, programchef där från 1 nov 71. Visförf, visforskare.

G 8 febr 1946 i Sthlm (kbf i Gbg, Domk) m FK Inga Schmidt, f 7 sept 1920 i Partille, Göt, dtr till civilingenjören o riksdagsmannen Carl Sixtensson S o Elsa Helleberg.

O kom efter studentexamen till Uppsala, där han vid sidan av studierna hösten 1939 bildade en dansorkester för vilken han skrev sina första visor. I samband med beredskapen utgavs bl a en mängd marschfoxtrotter med hurtiga texter. Denna typ av dansmusik tilltalade inte O som i stället utökade orkesterns repertoar med egna alster. Några år senare upptäcktes han av Gösta Knutsson (bd 21) och Lars Madsén (bd 24) som förmådde honom att uppträda i radio. 1945 utgavs hans första vissamling ur vilken Samling vid pumpen blev en storschlager. Därefter utgav O ytterligare sex vissamlingar, alla med den fiktive adjunkten i kristendom Edvard Rosenblom som föregiven upphovsman. Visorna var ofta burleska i studentikos anda, men de kunde också präglas av ursvensk dansbanestämning. Typisk för hans tidiga produktion är Schottis på Valhall, där ekon från hans studier i nordisk fornkunskap blandas med genuin dragspelsfröjd.

Sedan O flyttat till Sthlm 1946 skrev han bl a kupletter för Kar de Mummas revyer; den mest kända torde vara Sodom och Gomorra, med vilken Annalisa Ericson gjorde lycka 1956 som "den saltaste bönan i stan". Han skrev även musik till filmer, bl a Ung och kär (1950). Sommaren 1949 gjorde O sin enda turné med egna visor. Han ansåg sig vara en obotlig amatör som underhållningsartist och ville helst framträda i en snäv vänkrets, men även där var han tämligen nödbedd.

I början av 1950-talet engagerades O av Sveriges radio som redaktionsmedarbetare i familjeprogrammet Snurran. Där ingick som serier bl a den norske barnboksförfattaren Thorbjørn Egners berättelser om Klas Klättermus och Folk och rövare i Kamomilla stad, som delvis översattes till svenska av O. Han stod även för den sv bearbetningen av norrmannen Alf Prøysens populära TV-serie Gumman som blev liten som en tesked.

Så småningom stod det alltmer klart att det var visforskaren O som tog överhanden. Rosenblom kom att bli en figur att gömma sig bakom. De egna visorna var något som den seriöse forskaren O nätt och jämnt kändes vid. Nu var det "folkets visor" som gällde. 0:s inställning var helt fri från värderingar, och han gjorde inga sociala eller genremässiga gränsdragningar. Typiskt är att han med samma intresse följde medeltidsballadernas förändringar genom seklerna som 1900-talets schlager, vilka han ägnade ingående sammanställningar och överblickar.

1951 blev O fil lic på en avhandling med titeln Studier i folkets visor, och s å var han den främste initiativtagaren till Sv visarkiv, en vetenskaplig institution för visforskning där centrala register, inspelningar, tryck och uppteckningar sammanförs av såväl folkligt som annat vismaterial. Visarkivet var till förstatligandet 1970 en stiftelse, som ursprungligen understöddes av skeppsredaren och visentusiasten Sven Salén.

O var som visforskare en av de första som strävade efter en litteratursociologisk syn på stoffet. Hans undersökningar kom därigenom inte bara att gälla den egentliga folkliga visan utan även att belysa hur skönlitteraturen – d v s de "riktiga" skaldernas alster – spritts till allmänheten. Detta skedde genom den omfattande spridningen av skillingtryck framför allt på 1800-talet. O blev således en nydanande forskare. För en bredare allmänhet gjorde sig O främst känd som upphovsman till många uppsluppna visor; helt felaktigt kunde han ibland uppfattas som en lättsinnig bohem.

Behållningen av en minneskonsert blev grunden för stiftelsen Ulf Peder O;s minne, som varje år utdelar ett stipendium till en förtjänt trubadur eller visforskare.