Albert (Bert) N Olson Mesch

Olson Mesch, Albert (Bert) Nicolaus, f 20 nov 1870 i Sundsvall, d 26 juli 1945 i Sthlm, Gust Vasa. Föräldrar: snickaren Niklas Olson o Josefina Albertina Mesch. Elev vid Sundsvalls högre lärov, målarlärling i Sthlm 89, dekorationsmålare hos Jöns Truedsson Thulin i Sthlm 05–16, studier i grafiska tekniker hos Axel Tallberg, grafikdistributör åt Axel Fridell (bd 16) 17–34. Grafiker, tecknare.

G 23 dec 1909 i Sthlm, Joh, m sömmerskan Emma Helena Gissberg, f 26 mars 1880 i Skön, Vnl, d 2 juni 1936 i Danderyd, Sth (enl db för Solna, Sth), dtr till torparen Anders Johan G o Märta Helena Dahlqvist.

Bert O:s konstnärliga anlag kom från modern; norrlandsfotografen Borg Mesch (bd 25) var släkt med O på långt håll. O var elev i Sundsvalls läroverk, där han erhöll högsta premie i teckning men kunde på grund av ändrade livsvillkor i samband med föräldrarnas skilsmässa inte fullfölja studierna. Vid 19 års ålder reste han till Sthlm för att bli dekorationsmålare. Han gjorde arbeten där på bl a Berns, Dramaten, Nationalmuseum och i Sofia kyrka samt i Sundsvall bl a på Stadshuset. O var också med vid restaureringen av Strängnäs domkyrka, ett flertal landskyrkor och några herrgårdar. Vid arbeten i Hfors ådrog han sig ett svårartat eksem, som gjorde att han måste sluta helt med yrkesarbetet.

Hustrun försörjde tidvis familjen och möjliggjorde att O kunde ägna sig åt konstnärlig verksamhet, till att börja med att göra penselteckningar i tusch. O studerade etsning hos A Tallberg, både privat och i Etsningsskolan, men på Konstakademin finns inga bevarade verk av hans hand. Läraren ansåg honom emellertid vara en mycket duktig grafiker. 1910 gav Föreningen för grafisk konst (FfGK) ut O:s Köp lyckobrev, en genrebild som framställer en leende italienska med fågelbur och lyckobrevlåda. Etsningen är utförd med detaljerad noggrannhet och närmast fotografisk realism. Från denna tid finns också flera självporträtt och bilder av hustrun samt några landskap med mörk svärta. O:s linjeetsningar är ofta klara och distinkta, medan torrnålsgravyrerna utan grad, som överväger till antalet, är mera valhänt utförda.

O försökte utan framgång sälja de egna verken men hade bättre lycka med kamraternas, bl a Bertil Bull Hedlunds (bd 18), Robert Högfeldts, Hans Norsbos (bd 27), Harald Sallbergs och Uno Stallarholms. Den han främst tog sig an och tidigt förstod att uppskatta var Axel Fridell.

I och med att O började sälja grafik åt Fridell och sköta dennes ekonomiska angelägenheter – ofta utan betalning – fick han allt mindre tid för det egna konstnärliga skapandet. Det finns en rik brevväxling mellan de två där det framgår hur osjälviskt O sökte hjälpa den beundrade, yngre vännen. Sedan O med familj på grund av ekonomiska skäl 1931 flyttat till Hagalund träffades de mindre ofta, men brevväxlingen fortsatte. O:s insatser för Fridell uppmärksammades första gången av Karl Asplund i hans 1937 utgivna konstnärsmonografi.

1938 intogs O, som då blivit änkling, på Rosenlunds vårdhem i Sthlm. Trots att han hade cancer, sockersjuka, ett amputerat ben, eksem och nedsatt hörsel inledde han här en andra skapande period. Synen var fortfarande god och det blev hans räddning. O började att teckna de manliga medpatienterna på den allmänna sal där han låg. Som konstnär hade han alltid fascinerats av ansikten, och nu fick han tillfälle att ingående studera dessa utslitna, trötta arbetskarlar. Det blev inträngande studier av bl a hästgardister, tapetserare och timmermän, och O har i korta kommentarer uppgett modellernas namn, yrke, ålder, sjukdomar och ibland personliga egenskaper. Från denna tid finns också flera självporträtt med olika huvudbonader och en spörjande, mörk blick.

Vid årsskiftet 1940/41 arrangerades på Galerie Moderne i Sthlm den första och enda separatutställningen med O:s arbeten under hans livstid. Den fick berättigad uppmärksamhet i pressen. Främst var det de tecknade porträtten, djupt mänskliga dokument, som recensenterna fann märkliga och respektingivande. Jämförelser gjordes med bl a Dürers verk. Framgångarna med utställningen gladde O mycket och innebar att han tilldelades ett eget rum på vårdhemmet. Han fick nu också flera kvinnliga patienter och sjuksköterskor som modeller, vilket innebar en efterlängtad variation för konstnären. Han gavs även möjlighet att återuppta arbetet med torrnålsgravyr. Rembrandt var O:s stora förebild, men torrnålen hade för hans del en tendens att fastna i detaljarbetet med rynkor och hårstrån. Teckningarna från vårdhemmet, varav drygt 50 stycken finns på Nationalmuseum, är hans största konstnärliga insats.

O arbetade intensivt under sina år på vårdhemmet och med en för honom ovanligt långvarig sinnesjämvikt. Insikten om att den konstnärliga begåvning han med säkerhet visste sig ha ägt inte hade blivit utnyttjad i tid blev dock en allt tyngre börda. Krafterna sinade och 1944 intogs han på Sabbatsbergs vård- och ålderdomshem. Grämelsen, tungsinnet och misstänksamheten blev honom övermäktiga och året därpå avled han.

Minnesutställningar över O anordnades på Färg och form 1946 och på Nationalmuseum 1955. Sundsvalls museum arrangerade 1970 en minnesutställning till 100-årsdagen av O:s födelse. – O signerade först Alb. Olson, därefter Alb. Olson-Mesch, sedan Bert-Mesch eller B.M.