Otto E Olsson

Olsson, Otto Emanuel, f 19 dec 1879 i Sthlm, Nik, d 1 sept 1964 där, Hedv El. Föräldrar: kusken Johannes (Johan) O o Kerstin Nilsson. Studier för organisten Albert Lindström (piano o orgel), Sthlm, vid Musikkonservatoriet 93–01, bla för A Lagergren (orgel), O Bolander (piano) o J Dente (kontrapunkt, komposition o instrumentation), organistex 30 maj 96, pianostämmarex 11 dec 97, kyrkosångar- o musiklärarex 12 dec 99, vik organist i bl a Johannes, Stefans o Hedvig Eleonora kyrkor 97–07, allt i Sthlm, innehade statens tonsättarstip 03–05 o 07, tf organist i Gust Vasa förs, Sthlm, 1 sept 07, ord 1 jan 08–2 dec 56, bitr lär i harmonilära vid Musikkonservatoriet 08, ord 1 okt 19, ord lär i orgelspeln där 30 maj 25–45, fullm med prof:s titel 9 april 26, led av komm ang ny koralpsalmbok för Sv kyrkan mars 16–okt 17, av komm ang ny koralbok, nytt normalhymnarium o vesperale för Sv kyrkan jan 19–jan 25. Tonsättare. – LMA 15, Litt et art 16.

G 1) 15 nov 1913 i Karlshamn (kbf i Sthlm, Gust Vasa), m Gerda Katarina Teresia Malmberg, f 10 aug 1879 där, Hedv El, d 16 april 1934 där, Jak, dtr till grosshandlaren Carl Johan August M o Charlotta Maria Theresia Johansson, samt förut g Winkler; 2) 22 aug 1936 i Sv kyrkan i Khvn (kbf i Uppsala, Domk), m läraren Dagmar Wilén, f 6 mars 1896 i Uppsala, d 20 juli 1971 i Sthlm, Hedv El, dtr till dövstumskoleföreståndaren Johan August W o Augusta Amalia Östergren.

Otto O tillhör den senromantiska generationen i den sv musikhistorien. Både som tonsättare och organist hade han franska ideal. Dessa kan också spåras i många av de över 50 orglar han som orgelsakkunnig var med om att disponera. Han var en av Sveriges mest lysande organister allt från det han inledde sin bana som konserterande organist 1899. Som pedagog uppfostrade O flera generationer sv kyrkomusiker, inte bara i kärleken till det franska utan också i en vid repertoar från de tidiga barockmästarna över J S Bach till sin egen tids musik. I hans orgelbibliotek återfinns musik från Josquin till Messiaen. För den nya musiken hade han i övrigt svårt.

Det är främst som tonsättare O har gått till eftervärlden. Många av hans orgel- och körverk tillhör i dag (1993) standardrepertoaren, och hans musik har även fått stor spridning utanför Sveriges gränser. Många av hans orgelverk trycktes av utländska förläggare. Samtida musikanmälare, framförallt i de anglosaxiska länderna, var imponerade av O:s, som man ansåg, originella tonspråk och utmärkta kontrapunktiska handlag. Hans verk innehåller ofta en mycket intrikat stämväv i en senromantisk harmonisk dräkt.

En av dem som betydde mest för tonsättaren O var kollegan Emil Sjögren, som O lärde känna under 1890-talets sista år. De blev de bästa vänner, och Sjögren granskade O:s tidigaste kompositioner samt uppmuntrade honom genom att både ordna privatkonserter med O:s verk och skaffa honom förläggare. O fick också ofta vikariera vid Sjögrens orgel i Johannes kyrka. I många av de tidiga orgel- och pianoverken samt den tidiga kammarmusiken kan spåras ett visst inflytande från Sjögren. O var dock aldrig hans elev. Efter Sjögrens död 1918 fullbordade O hans efterlämnade Preludium och fuga nr 3 i C-dur för orgel.

I O:s orgelmusik märks även kontinentala drag. Han skrev orgelsymfonier efter sin förebild Charles-Marie Widor, orgelsonater som Joseph Rheinberger och Alexandre Guilmant och kontrapunktiska preludier och fugor som Bach eller Max Reger. Många av O:s orgelverk är tänkta som konstnärliga verktyg i den högre orgelundervisningen, t ex hans orgeletyder, trior och pedalstudier. Ett särdrag i många av O:s kompositioner är de inslag som röjer hans intresse för gamla gregorianska melodier. Han använde sig av många av dessa, främst i sina orgelverk. O gav även ut flera orgelsamlingar med gregorianska melodier, och i sin väldiga tresatsiga andra orgelsymfoni Credo symphoniacum från 1918 använde han enbart sådana melodier, som får symbolisera treenigheten: Fadern, Sonen och den Helige ande, i var sin sats.

Det verk som emellertid kom att betyda O:s genombrott som kompositör hos en bredare allmänhet var det 1910 för första gången framförda Te Deum för kör och orkester. Det blev ett av O:s mest populära verk som under hans livstid spelades över 100 gånger med flera framföranden också utomlands, bl a i Khvn, Frankfurt och Wien. O:s andra större verk kände samtiden inte till. Nästan samtliga framfördes först efter hans död. Uppförandet 1976 i Gustaf Vasakyrkan av O:s Requiem blev något av en renässans för hans tonkonst. Många av hans verk har spelats in som fonogram och kommit i nya notutgåvor. På 1980-talet upplevde även O:s kammarmusik en ny vår. 1991 anordnades den första Otto Olsson Festivalen i Sthlm.

Större delen av O:s produktion tillkom före 1918. De nya musikaliska strömningarna efter första världskriget hade han svårt att förlika sig med. Stilistiskt förändras inte hans musik efter 1918. Den mognar, blir mer formfulländad och möjligen litet stramare; i övrigt kunde O:s sena verk från 1930- och 40-talen mycket väl vara komponerade 25–30 år tidigare. O:s självkritik blev också med tiden allt starkare, och han blev osäkrare på vad publiken ville ha. Under 1950-talet slutade han helt att komponera och blev bitter och desillusionerad. Det storslagna oratoriet De gloria paradisi, som han påbörjade omkring 1918 och sedan arbetade med till och från under åren och som han tänkte sig skulle uruppföras i Thomaskyrkan i Leipzig av Karl Straube, förblev en musikalisk torso.

O var till viss del tillbakadragen och osäker. Han hade svårt att marknadsföra sin musik. Omvittnad är hans rakryggade hållning, trofasthet och stora sinne för humor.