Pehr Osbeck

Osbeck, Pehr, f 9 maj 1723 på Oset, Hålanda, Älvsb, d 23 dec 1805 i Hasslöv, Hall. Föräldrar: torparen Hans Andersson o Rangela (Ragnhild) Andersdtr. Elev vid Gbgs trivialskola 33, vid Gbgs gymn 40, inskr vid UU 20 sept 45, prästv 12 okt 50, skeppspredikant vid Sv ostindiska komp under resa till Kina 27 nov 50–26 juni 52, anställd hos riksrådet Carl Gustaf Tessin 53–58, kh i survivance o v pastor i Hasslöv o Våxtorp, Hall, 3 maj 58, kh där från 11 aug 60, kontraktsprost i Laholms kontrakt från 73, prom teol dr vid UU 6 juni 79. Naturforskare. – LVS 57, LVA 58, LFS 73, LVVS 74, LPS 75.

G 29 aug 1758 i Hasslöv m Susanna Dahlberg, dp 12 aug 1730 i Varberg, d 6 april 1807 i Hasslöv, dtr till kh Eberhard D o Anna Christina Lunnaea.

O var västgöte av enkel bakgrund men fick, sannolikt genom att hans begåvning tidigt uppmärksammats, studera vid Gbgs skola och gymnasium, där teol lektorn Jonas Montin och Magnus Lagerström (bd 22) vid Ostindiska kompaniet tog sig an O. Studierna fortsatte i Uppsala – de bekostades åtminstone delvis genom att han tjänstgjorde som informator för någon yngre, välbärgad studiosus. Uppenbarligen var han tidigt inriktad på att studera till präst men odlade därtill naturalhistoriska intressen på tidens manér som en i den stora lärjungekretsen kring Carl v Linné. Så höll han inför Gbgs nation i jan 1749 ett tal om naturalhistoriska iakttagelser på Onsalahalvöns stränder i tidens utilistiska stil. Linné uppmärksammade O och betraktade honom enligt ett rekommendationsbrev som den ende i sin generation av den göteborgska nationen som inte bara hade fallenhet för naturalhistorien utan också verklig håg för att odla den vidare.

Efter ett mellanspel som informator i Sthlm prästvigdes O i sin stiftsstad och utnämndes på Linnés anbefallning till skeppspräst på Ostindiska kompaniets fartyg Printz Carl. Enligt vännen Pehr Löfling (bd 24) var det just O:s styrka i naturalhistorien som gav honom företräde till sysslan framför en lång rad andra aspiranter. Löfling, som vid denna tid arbetade som ett slags botanisk sekreterare åt Linné, försåg O med rikliga instruktioner för hur observationer under resan skulle bedrivas.

Färden gick längs den gängse rutten med strandhugg i Cadiz i Spanien, som O utförligt kom att beskriva i sin reseskildring, en kort visit på Teneriffas redd (Santa Cruz) och en tillfällig landstigning på Java till Wampo utanför Canton, dit fartyget anlände 25 aug 1751. Uppehållet vid Canton under hösten och den tidiga vintern utnyttjade O till exkursioner på fastlandet så snart tillfälle bjöds, men de många restriktionerna mot främlingar och befolkningens fientlighet gjorde utflykterna plågsamma och ganska frustrerande. Detta hindrade inte att O kunde rapportera om åtskilligt nytt, framför allt från växtriket, och hemföra ansenliga samlingar. Hans iakttagelser av seder och bruk, jordbruk och ekonomi vittnar om hans stora iver att leva upp till Linnés förtroende. Även på hemvägen gjordes ett par korta uppehåll vid Java då O lyckades komma i land korta stunder. Också den karga och heta ön Ascension fick han tillfälle att kort studera, och skeppets västliga hemroute förde det in i Sargassohavet, som gav ytterligare naturalhistoriskt stoff. Han återkom till Gbg sommaren 1752.

O:s uppfattning om sin egen ställning ombord som skeppspräst belyser de ganska hårda villkor som gällde för de många Linnélärjungar som tog sig ut i världen med hjälp av denna syssla. I brev till Linné klagar han över nedlåtande behandling från sina förmän liksom över sin låga lön och framför önskemål att skeppsprästen måtte utrustas med k fullmakt, "en ljus och större hytta, frihet att kommendera jorle [jolle] och 5 man i land" och berättar att "en präst har nu 600 dalers kistepgr, för det att Compagniet skall få insätta vad som behagas i hyttan (fast det ej kunnat ske hos mig, emedan hon varet för liten)" (SLSÅ 1972–74, s 101 f).

Resultatet av resan i vetenskapligt avseende redovisade O i sin 1757 tryckta Dagbok öfver en ostindisk resa åren 1750. 1751. 1752. O:s naturalhistoriska samlingar, som till största delen gavs till Linné, kom också att rikligt utnyttjas i den senares systematiska översiktsverk (Systema naturae, Species plantarum, Genera plantarum). Reseberättelsen pryds av en efterskrift av Linné själv, där han som en särskild förtjänst framhåller, att beskrivningarna och benämningarna på de behandlade naturföremålen följer vetenskapliga regler, vilket gör att reseskildringen som den första kan tillgodogöras av den lärda världen och inte enbart reta dess nyfikenhet.

O hade trots sina egna beklaganden gjort sig omtyckt som skeppspräst, och Ostindiska kompaniet beslöt städsla honom på nytt på ett annat skepp destinerat till Canton. O kände sig emellertid inte frisk, klagade över andtäppa, och fastän han blev kvar i Gbg över påföljande vinter, blev det ingen ny seglats. Han förordnades för en månad som vice pastor i Bollebygd och fick senare genom Linnés och Abraham Bäcks (bd 7) rekommendationer anställning hos Carl Gustaf Tessin på Åkerö och i Sthlm. Arbetsuppgifterna gällde från början botanik, men O blev också paret Tessins huspredikant, intill dess hans mecenats ekonomiska omständigheter blivit så försämrade att han inte kunde kvarbli. O har själv karakteriserat denna tid som "sina bästa dagar". Det var under denna period han författade sin stora reseskildring.

Sannolikt på Tessins förord fick O löfte om Hasslövs pastorat i södra Halland och tillträdde 1760 den tjänst han skulle inneha resten av sitt liv, efter två år som vice pastor under företrädaren. Han gifte sig med företrädarens brorsdotter.

Som kyrkoherde kom O att i hög grad företräda den välbekanta linneanska traditionen. Han var nitisk och flitig och drog inte bara försorg om själarna utan engagerade sig också i traktens ekonomi och materiella förkovran. Det kunde gälla brandstodsföreningar och änkekassor men givetvis framför allt själva lantbruket och dess rationella hanterande. Hans egen prästgård i Hasslöv jämte en annan av honom inköpt lantgård blev uppenbarligen något av mönsteranläggningar. Trakten var emellertid fattig och jorden mager. O fick hela sitt liv kämpa med ekonomiska bekymmer; han lyckades aldrig komma i besittning av något fetare pastorat utan fick nöja sig med den obetydliga höjning av välfärden som låg i att han småningom blev prost i Laholms kontrakt.

O var rastlöst flitig, även med pennan. Flera uppsatser publicerades i VA:s handlingar och av andra lärda sällskap. Till stor del kan dessa alster betraktas som spånor från hans omfattande arbete med först en sockenbeskrivning rörande Hasslöv, småningom en beskrivning av hela Laholms prosteri. Häri uppmuntrades O ihärdigt av Tessin, som inte släppte kontakten med sin tidigare huspräst och som även hedrade honom med ett spektakulärt besök (1761). Även VA, företrädd av sin sekreterare Pehr Wilhelm Wargentin, betygade sitt stöd till företaget, som dels var inriktat på en topografisk-ekonomisk-etnologisk beskrivning av trakten, dels syftade till en uttömmande naturalhistoria, där näst floran insektsfaunan kom att fånga O.s intresse. Vid den floristiska inventeringen samarbetade O med ungdomsvännen Lars Montin (bd 25); ett resultat härav blev den Flora Hallandica som publicerades i VVS:s handlingar. Vid studiet av insekter och snäckor fick han stöd av sin komminister Reimund Matthias Gylich. Det stora verket kom aldrig till någon riktig fullbordan; där fanns både ekonomiska svårigheter och problem med att ständigt nya uppgifter kunde fogas till. Först på 1900-talet har det delvis publicerats som ett ovärderligt dokument rörande folklig kultur och ekonomiskt sociala förhållanden på den halländska landsbygden.

O beskrivs som en skarp iakttagare i fält och som utomordentligt flitig. Hans eget omdöme, nedtecknat på manuskriptet till den först färdigställda sockenbeskrivningen, tycks äga en hög grad av giltighet: "Då andra supit har jag läsit / Då andra sovit har jag skrevit / Då andra spelt har jag granskat örter / Då andra dött har jag tänkt på döden / Nu gör han mig ej häpen."