Jeanna L Oterdahl

Oterdahl, Jeanna Louise, f 9 aug 1879 i Uddevalla, d 27 juli 1965 i Gbg, Örgryte. Föräldrar: kaptenen Philip Anders O o Eva Frögren. Genomgick H lärarinneseminariet i Sthlm 98–01, lär vid Mathilda Halls skola i Gbg 01–35. Förf. – Iqml 54. – Ogift.

Jeanna O bodde så gott som hela sitt liv i Gbg och ägde dessutom i bortåt fyra decennier ett sommarhus i Svanesund på Orust. Förankringen på Västkusten betydde emellertid inte att hon vände övriga Sverige ryggen. Hon befor flitigt olika landsdelar under sina föreläsningsresor och lärde grundligt känna huvudstaden under sin studietid. Hennes mor var Stockholmsflicka. Morfadern hade drivit en stor slakterirörelse på sin gård vid Surbrunnsgatan, och det är den som stått modell för Ett gammalt borgarhem (1913), en förälskad skildring av ett storhushåll kring 1800-talets mitt, befolkat med ett myller av till familjen och företaget associerade figurer.

Efter lärarutbildningen knöts O till Mathilda Halls flickskola i Gbg, där hon själv varit elev och där hon under lång tid skulle verka som lärarinna. På ett fruktbart sätt stödde hennes pedagogiska och litterära verksamheter varandra. Hon blev förtrogen med unga flickors problem, både i deras tidlösa beskaffenhet och i sociala och merkantila variationer, och hon kom att skriva en rad böcker både om flickor och för flickor liksom för deras föräldrar och vuxna vänner. Skolflickor (1924) och Min fågel blå och andra flickhistorier (1930) är exempel på detta. Helga Vilhelmina (1933) och två följande böcker med samma huvudperson behandlar en ung flickas länge steniga och svårgångna bildningsväg. Om den sista volymen i trilogin Vårdträdet (1938), där flickan får genomgå vinterkursen på en folkhögskola, deklarerade en erfaren skolman, att det var "den bästa bok om folkhögskolan, som hittills skrivits i Sverige" (Furuland). O hade sina erfarenheter dels från många folkhögskolebesök som föreläsare, dels från en tid som lärarinna vid Åsa folkhögskola i Södermanland.

För att vinna mer utrymme för författarskapet hade O redan på 1920-talet börjat inskränka sin reguljära undervisning men bevarade å andra sidan också efter den formliga avgången vissa uppgifter, t ex som talare vid morgonsamlingarna. I en rad serier publicerades delar av denna förkunnelse, som återanvändes av kolleger i andra skolor och skolformer. I den nu nämnda rollen gjorde O då och då insatser i nationellt format, nämligen via radion. Ett remarkabelt tillfälle inträffade våren 1944, då hon med stor stränghet brännmärkte aktuella utslag av antisemitism.

Över huvud taget avvisade O obönhörligt alla fascistiska eller motsvarande tendenser, och en vredgad Protest på vers mot permittenttrafiken inflöt i GHT (12 maj 1943). Hennes politiska hållning undgick inte att väcka misshag på reaktionärt håll. Däremot var hennes fromhetstyp knappast utmanande. Under seminarietiden sökte hon sig gärna till Natanael Beskow (bd 4) och Djursholms kapell. Livet igenom bevarade och förnyade hon intrycken därifrån. I en sen intervju visade hon tveklöst på Beskow som den person som betytt mest för henne, "därför att han inifrån bestämt sitt förhållande till den övervärldsliga makten och låtit detta styra hela sin livshållning" (Alving, s 239). I arbetet inom det av Beskow ledda Förbundet för kristet samhällsliv tog O livlig del utan att det tycks ha lett till någon spänning i förhållandet till västsvensk kyrkosyn.

O bekände sig till en individualism som hon omfattade på alla områden, pedagogiskt, politiskt, religiöst. Hon var motsatsen till den utpräglade samfundsmänniskan. Inte förrän fram emot sekelmitten var hon beredd att gå samman med kväkarna. I själva verket hade dock redan huvudpersonen i romanen En av oss (1927) fått göra reda för en stark upplevelse i kväkarnas krets. Det problematiska, skriver O till Emilia Fogelklou i mars 1949, är kristologin. För henne var Kristus den gudsfyllda människan, en uppenbarelse av det gudomliga likaväl som blomman, snöstjärnan, himlens blå, Emilia själv eller Natanael [Beskow], bara så mycket fullständigare än de. Det viktiga var att han inte skymde Gud.

Det mest förtätade uttrycket för O:s gudsförhållande är psalmen O du som ser, o du som vet vart stackars väsens hemlighet. Den skrevs redan 1909 och lästes först i Vår lösen (1910, nr 12/13) för att omsider införas i psalmboken; i 1986 års psalmbok bär den nr 227. Dess text har visat sig kunna svara till fromhetsbehovet hos vitt skilda människosorter. Vid sidan av visan om Herr Kantarell och andra barnvisor som den helt unga O skapat i förening med Elsa Beskow (bd 4) och Alice Tegnér är O du som ser förmodligen hennes mest bekanta och älskade dikt.

I takt med att O ransonerade den publikkontakt som skolarbetet innebar, blev föreläsandet allt viktigare för henne, och hon var i många år en av Folkbildningsförbundets mest anlitade krafter. Hon erbjöd ett brokigt spektrum av ämnen, somliga med tydlig adress till spinnsidan – inte oväntat var Fredrika Bremer-förbundets lokalavdelningar ofta arrangörer: Kvinnor i 1937 års psalmbok, Från Birgitta till Elsa Beskow – svensk kvinnogärning genom tiderna. Andra ämnesval gav frappanta aspekter på traditionella teman: Hur diktarna se på barndomen, Vapensmeden – en bok om humanitet och skönhetsglädje. En tredje grupp tillhörde den mission i själsläkedomens tjänst som O ville fullgöra var hon drog fram: Är jag sämre än andra? Mindervärdeskänslor och hur de skötas, Behöva vi vara rädda för ålderdomen?

Frågan om ålderdomen ställde O också i en essaybok 1960 som hon med all rätt kallade Från en utsiktspunkt: hon hade just fyllt 80. Vid sidan av existentiella betraktelser rymmer denna bok också en rad enkla praktiska råd, t ex diverse knep för att parera den fatala glömska som hör åldrandet till. Det är en handfast, opretentiös levnadskonst av samma sunda naturlighet som tidigare många av de råd hon riktade till unga flickor.

Nära föredragen såsom bildningsinstrument står de skrifter O ägnade kulturgestalter som Bremer, Andersen, Topelius, Lagerlöf och Elkan. De två sistnämnda intar den särställningen att O varit nära bekant med båda och kan tillföra bilderna många personligt upplevda drag. Sålunda hade Selma Lagerlöf inbjudit O att tillbringa några månader av det andra krigsåret (1915) på Mårbacka vilket betydde både en lättnad i skoltjänsten och en mäktig litterär stimulans. Den sakrika uppsatsen om Sophie Elkan (bd 13) i OoB 1922 är betydelsefull såsom den första karakteristiken i större skala av hennes person. Den tillvann sig bl a Selma Lagerlöfs stora uppskattning. Fredrika Bremer-boken (1950) vilar på ett med klokhet och finess verkställt urval av litterärt effektiva Bremer-texter.

I de fiktiva gestaltningarna liksom i de otaliga skrifter som syftade till uppbyggelse eller levnadsklok rådgivning fann O vägen till vitt skilda mottagare. I sagorna och sagospelen vandrade hon oförfärat i Topelius' spår och talade till de helt små. Åtskillig mognad skall däremot till för att rätt skatta ett mäktigt moraliskt romanverk som Inger Skräm (1919). Där tar hon både i miljö- och människoskildring de största greppen, då hon följer den tappra fiskardottern längs hennes av grymma prövningar och besvikelser kantade levnadsväg. Efter långt slit och många vanskliga val har Inger äntligen nått den grad av självförverkligande, med vilken hon kan känna sig tillfreds: Hon förestår en välskött, av alla gäster uppskattad matservering. Då rasar det hela samman till följd av sjukdom och mannens oduglighet och bedrägliga dubbelspel. Allt värre olyckor hopas över henne, hon förlorar allt, också barnen, men hon pånyttföds och fördjupas i sin kristna tro, och innan den utfattiga och utslitna gumman dör har hon blivit en källa till glädje och tacksamhet för alla omkring sig. – Det står klart att denna roman är alltför stort upplagd, utan sinne för den episka ekonomin. O nödgades tillgripa en rad brådstörtade nödlösningar och därtill störande förändringar i berättelsens själva skala. Mycket i boken har dock bevarat en gripande storhet, och det finns också isolerade enskildheter, ibland långt ute i periferin, som gör ett starkt och levande intryck.

Det är sålunda inte överraskande att O på det hela taget haft större framgång med vad hon presterat i den alltid väl skrivna novellens hanterliga format, i samlingar som Brittsommar (1922), Lavendel och salivia (1929) och Möten på vägen (1934). Många av de skildrade kvinnoödena, kanske om besvikelser som vänts i glädjerikt positivt handlande, kanske om långvariga missförstånd som klarats upp – bara alltför sent! – eller kanske om mäns obegripliga blindhet för egen och andras hotande ofärd eller för den lycka som funnits att möta runt hörnet, många av dessa stillsamma öden är gestaltade med en betydande psykologisk insikt.