C Ernest Overton

Overton, Charles Ernest, f 25 febr 1865 i Stretton, Cheshire, England, d 27 jan 1933 i Lund. Föräldrar: kh Samuel Charlesworth O o Harriet Emma Fox. Elev vid The grammar school i Newport, England, vid Zürichs kantonskola 82, ex där 1 okt 84, inskr vid univ i Zürich 15 okt 84, assistent i botanik 87, FD 4 mars 89, doc i biologi 28 okt 90, allt vid univ i Zürich, assistent hos prof M v Frey vid fysiologiska instit vid Würzburgs univ, Tyskland, 1 april 01, eo prof i farmakologi vid LU 31 maj (k fullm 5 juli) 07, ord 1 jan 09–28 febr 30, sv medborgare 5 juli 07. – Med hedersdr vid LU 31 maj 07, LFS 07, LVA 10.

G 28 dec 1912 i Lund m FD Hedvig Louise Beata Petrén, f 12 aug 1880 i Halmstad, Malm, d 14 jan 1977 i Lund, Domk, dtr till kh Carl Daniel Edward P o Kjerstin Beata Charlotta Göransson.

Ernest O hade ett naturvetenskapligt påbrå; morfadern var släkt och nära vän med Charles Darwin. O:s bana speglade i hög grad naturvetenskapernas internationalism. Han var född engelsman, verkade i Schweiz och Tyskland samt som professor i Lund. Han började som botanist med vetenskapliga arbeten om alpfloran, särskilt sötvattensalgernas utbredning och beroende av lokala ljus- och temperaturförhållanden. Från växtfysiologin kom han dock snart in på problem av mer allmänfysiologisk karaktär.

O:s främsta vetenskapliga insats är att han lade grunden till ett systematiskt studium av cellmembranets permeabilitet och inom detta område framlade flera för forskningen fruktbringande hypoteser. O arbetade med ytterst enkla metoder. Som försöksobjekt tjänade alger, protozoer men framför allt grodyngel. Försöken tillgick så att den levande organismen placerades i en isoton salt- eller sockerlösning varpå det kemiska ämne som han önskade studera tillsattes. Om ämnet ifråga inte diffunderade in i cellen ledde det ökade osmotiska trycket till ett utträngande av vatten ur cellen och en därmed följande skrumpning, vilken iakttogs under mikroskop. Om däremot ämnet trängde genom cellmembranet blev det osmotiska trycket lika på båda sidor, och ingen eller endast en övergående skrumpning av cellen iakttogs. På detta enkla sätt kunde O lämna ovedersägliga bevis för förekomsten av ett cellmembran med selektiv permeabilitet, något som var mycket omdiskuterat. Hans försök visade att fettlösliga ämnen lätt penetrerade membranet, medan så ej var fallet med vattenlösliga föreningar. Följaktligen drog O slutsatsen att cellmembranet måste bestå av fetter som kolesterol och lecitin, något som långt senare kunde klarläggas med röntgendiffraktion och elektronmikroskop.

Vid sina studier fann O att ämnen som var fettlösliga också framkallade en reversibel narkos hos de undersökta grodlarverna samt att effektiviteten var direkt proportionell mot ämnets fettlöslighet. Detta ledde till att han 1901 i en monografi med titeln Studien über die Narkose publicerade teorin att det är förhållandet mellan ett ämnes löslighet i vatten respektive i fett som bestämmer dess narkotiska effekt. Oberoende av O:s arbeten hade Hans Horst Meyer vid universitetet i Marburg, Tyskland, kommit till ungefär samma slutsats, och narkosteorin refereras därför i läroböcker såsom Meyer-Overtons narkosteori. 1991 utkom i USA en engelsk översättning av O:s klassiska monografi, delvis på grund av arbetets vetenskapshistoriska intresse, men också därför att boken innehåller värdefulla uppslag till ny forskning.

O utförde mer än 10 000 experiment över olika kemiska ämnens förmåga att penetrera cellmembranet och framkalla toxiska eller narkotiska effekter. Därmed lade han grunden för den moderna kvantitativa forskningen om sambandet mellan ett ämnes kemiska struktur och dess biologiska verkan. Det är ett forskningsområde av primär betydelse för förståelsen av kemikaliers toxicitet och gör det möjligt att i viss utsträckning förutsäga miljötoxiska effekter. Statens naturvårdsverk i Sverige och dess motsvarighet i USA har därför varit mycket intresserade av O:s forskning. Man har bl a med modern teknik kontrollerat de resultat som O erhöll och funnit en anmärkningsvärt god överensstämmelse, vilket vittnar om hans säkra iakttagelseförmåga och noggrannhet.

O kom även in på muskelfysiologins område där han studerade de membranegenskaper som svarar för elektrisk retbarhet i muskel- och nervceller. Han föreslog att retbarheten orsakas av membranets selektiva genomsläpplighet för natrium- och kaliumjoner, något som långt senare klarlagts i nobelprisbelönade arbeten av andra forskare.

Redan innan O uppnått 40-årsåldern hade han genom sina arbeten om cellväggarnas permeabilitet och om narkosen, vilka alla utförts i Zürich, blivit ett internationellt välkänt namn. Under tiden i Würzburg tillkom bl a de muskel- och nervfysiologiska undersökningarna. – Inrättandet av en professur i farmakologi vid LU hade diskuterats under lång tid men först 1906 beviljade riksdagen medel till en särskild lärostol i ämnet. Sedan det visat sig svårt att inom landet erhålla kompetenta sökande föll blickarna på O som kallades till tjänsten och gavs sv medborgarskap. Under professorsåren i Lund avtog O:s vetenskapliga produktivitet men ingalunda hans forskningsiver. Han var där främst sysselsatt med undersökningar av olika ämnens giftverkan, men hans princip att ej offentliggöra ett arbete förrän han hunnit grundligt pröva och säkert fastställa dess resultat ledde till att en planerad publikation uteblev.

O beskrivs som en säregen person. På många sätt främmande för denna världen levde han för sin vetenskap. Han saknade språkbegåvning och lärde sig aldrig att behärska sv språket. Detta ledde till vissa svårigheter i umgänget med studenterna, men genom sin älskvärdhet och sitt vetenskapliga allvar blev han likväl överallt respekterad. "Hans forskargärning karakteriserades av ovanlig energi, initiativrikedom och beläsenhet samt icke minst av noggrannhet och självkritik" (Jacobaeus). Betydelsen av O:s forskning har med åren blivit allt tydligare, och det är knappast någon överdrift att kalla honom för en av LU:s genom tiderna främste naturvetare.

O:s hustru Louise O började 1899 sina studier vid LU. Hon blev fil kand 1902 och disputerade 1911 på en avhandling i matematik, Extension de la méthode de Laplace aux équations ....