Nils Jönsson (Oxenstierna)

1 Nils Jönsson, d tidigast 1450. Föräldrar: riddaren Jöns Bengtsson (Oxenstierna) o Märta Finvidsdtr (Frössviksätten). Nämns tidigast 09, riksråd senast 32, hövitsman på Borgholm tillsammans med Magnus Gren (bd 17) 27 okt 36, på Stäkeholm åtminstone från 5 maj 38 o möjl ännu 11 okt 41 o på Nyköping åtminstone från 14 okt 42 till 48 eller 49, riddare sannolikt 14 sept 41, var riksföreståndare 8 jan o 15 april 45 under unionskungen Kristofers frånvaro, åtminstone vid det förra tillfället tillsammans med Magnus Gren, vald till riksföreståndare tillsammans med brodern O 2 någon av dagarna 6–30 jan 48, hövitsman på Örebro åtminstone från 7 mars 50.

G 1) senast 1422 m Cristina Ivarsdtr (Ivar Nilssons ätt), dtr till riddaren, riksrådet o östgötalagmannen Ivar Nilsson (fyrstyckad sköld) o Margareta Thordsdtr (Bonde); 2) m Cristina Pedersdtr, som dog omkr 6 nov 1427 o möjligen var dtr till riksrådet Peder Finvidsson (Stallare) o i så fall änka efter riksrådet o östgötalagmannen Magnus Eriksson (Örnfot), som dött 1421 eller 1422; 3) något av åren 1429–33 m Katarina Karlsdtr, som dog tidigast 1454 o var dtr till Karl Sture o Märta Eriksdtr.

N blev faderlös som barn redan under 1390-talets senare hälft, och hans mor kan inte beläggas ha överlevt sin make. Eftersom N i brev, där både han och O 2 förekommer, nämns före denne ända tills den senare blev lagman, torde han ha varit den äldre av dem (Gillingstam 1952–53, s 259 och 280; för annan uppfattning se Dahlbäck, s 336).

N:s politiska profilering kan inte skönjas tidigare än under konflikten mellan unionskungen Erik av Pommern och Uppsala domkapitel om ärkebiskopstillsättningen. N och hans bror O 2 vittnade 1432 i Uppsala jämte två äldre riksråd om de tidigare sv biskopsvalens frihet. Våren 1434 var han bland de närvarande, då kungens fullmakt för en norrman att förvalta Uppsala ärkestift överlämnades till domkapitlet. I ett brev från sommaren s å tillråddes den nye sv ärkebiskopen Olaus Laurentii (s 134) att söka skydd mot kung Erik hos N och hans bror. De äldsta barnen i hans kort dessförinnan ingångna tredje äktenskap fick de gammaltestamentliga namnen Seth, Rachel och Sem, annars helt okända från nordisk medeltid, om man bortser från släktboksuppgifter från 1500-talet, att två barn till en av hans döttrar också fick namnen Rachel och Sem. Det är svårt att förklara denna unika namngivning annorlunda än som en demonstration under den just då pågående kyrkliga konflikten.

12 sept 1434 var N bland de sv stormän som i visserligen aldrig expedierade manifest sökte stöd mot unionskungen hos Tyska orden, hansestäderna och Norge. På försommaren 1435 var han ett av de riksråd som i Uppsala i form av en konfederation kring den sv tolkningen av den i Halmstad ingångna preliminära förlikningen med Erik ratificerade denna. På hösten s å skall N enligt ett senare struket parti i Karlskrönikan tillsammans med åbobiskopen, Hans Kröpelin (bd 21) och N:s första hustrus kusin Karl Knutsson (Bonde) ha sänts att i Aspösund vid Dalarö möta den till Sverige anländande kungen för preliminär information om svenskarnas inställning till förlikningen i Halmstad.

Under det nya upproret och belägringen av Sthlms slott i början av år 1436 besatte N och hans bror O 2 Helgeandsholmen, och vid förlikningsmötet i Kalmar på sommaren s å var han och Magnus Gren bland de fem världsliga stormän som jämte några biskopar representerade Sverige. På detta möte beslöts, att inga utlänningar skulle få inneha sv slottslän. Detta verkställdes på mötet i Söderköping på hösten så, varvid dansken Peder Ryning, som varit fogde i Borgholm med Öland, synes ha blivit avsatt, och N och Magnus Gren, som var gifta med systrar till dennes hustru, befullmäktigades att uppbära skatten där. I motsats till Gren kan N inte senare beläggas på Borgholm, och redan våren 1438 var han hövitsman på Stäkeholm i Tjust, där ingen tidigare hövitsman kunnat beläggas efter söderköpingsmötets avsättning av unionskungens fogde.

På mötet i (Söder-)Tälje hösten 1439, där svenskarnas uppsägelsebrev till kung Erik tillkom, var N bland de fyra världsliga stormän som jämte ärkebiskopen och två biskopar befullmäktigades att representera Sverige på ett unionsmöte i Jönköping. Det där tillkomna fördraget 3 nov nämner emellertid ej honom och den ene av biskoparna, ehuru de övriga delegaterna uppräknas.

Då N den 7 sept 1441 beseglar ett arrendekontrakt mellan sin bror O 2 och S:ta Clara kloster vid Sthlm, saknar han herrtitel liksom i tidigare brev, men då han 10 okt s å i brevet om förlikningen mellan broderns f d svärfar Cristiern Nilsson (Vasa) och Karl Knutsson nämns bland den förres löftesmän, bär han herrtitel. Det är sålunda sannolikt, att han var bland de 76 personer som enligt Vadstenadiariet dubbades till riddare vid den nye unionskungen Kristofers kröning i Uppsala domkyrka 14 sept.

I Åbo domkyrkas kopieboks avskrift av en riksrådsdom 11 okt 1441 för denna domkyrka angående en omtvistad tomt i Sthlm kallas N hövitsman där. Enligt Karlskrönikan överlämnades emellertid Sthlms slott av Karl Knutsson till Kristofer 28 okt så. Då därtill N inte i annat källmaterial nämns som hövitsman på Sthlm, förefaller det troligt, att "Stokhoml", som det står i avskriften, är en även i annat sammanhang belagd felskrivning för Stäkeholm, där han ju varit hövitsman 1438, och där någon efterträdare till honom inte är känd förrän 1445. Redan hösten 1442 var han hövitsman på Nyköping, som han innehade under återstoden av Kristofers korta regering.

Under dennes vistelse i Danmark från hösten 1444 till sommaren 1445 utfärdades i jan 1445 ett brev, i vilket N och Magnus Gren nämns med titeln "i vår nådige herre konung Kristofers frånvaro rikets föreståndare" placerad efter den senares namn. Enbart av detta brev kan man sålunda inte utläsa, om titeln skall uppfattas som singularis eller pluralis, d v s om den gäller enbart Gren eller även N. I april s å utfärdades emellertid ett dombrev för Gren och en av dennes bröder, i vilket N bär nämnda titel, vilket torde tala för att även han åsyftas i januaribrevet.

Mest känd har N blivit genom att han och hans bror O 2 på ett möte i Jönköping valdes till riksföreståndare efter Kristofers död i jan 1448. Uppgiften i Karl Knutssons propaganda, att de båda bröderna velat göra en medlem av sin släkt till Kristofers efterträdare, har ej kunnat verifieras liksom ej heller att två sv biskopars i ett brev från Tyska ordens högmästare av 2 maj 1448 nämnt erbjudande till Erik av Pommern att åter bli sv kung härrört från riksföreståndarna. Karl Knutssons 1457 avgivna berättelse till hansestäderna om händelserna kring hans val till sv kung 20 juni 1448 uppger, att han då fick 50 röster och hans medtävlare endast en resp tre eller fyra. Enligt Karlskrönikan fick han 63 röster och hans motståndare tre resp fem. Ingendera källan uppger emellertid, vilka hans konkurrenter var.

Sedan Karl Knutsson sålunda blivit kung, skall han enligt Ericus Olai (bd 14) med list ha fråntagit N Nyköpings slottslän och i stället gett honom Örebro. Av brev framgår, att en annan person innehade Nyköping 17 nov 1449, och att N var hövitsman på Örebro 7 mars 1450.

Ett par månader därefter var N bland de tolv sv delegater som på ett möte i Halmstad med den nye danske kungen Kristian I:s ombud gjorde eftergifter, som kung Karl hade svårt att acceptera. Karlskrönikan beskyller dem för förräderi och planer på uppror och på att hylla Kristian som sv kung, allt avslöjat för Karl av en biskop, som N talat med på hemväg från Halmstad. Enligt denna källa tog kung Karl därför Örebro slottslän från honom.

N:s sätesgård var åtminstone 1422–31 Frössvik i Östra Ryds sn i Uppland, som under 1300-talets senare hälft varit sätesgård för hans morfar, riksrådet Finvid Finvidsson. 1431 eller 1432 flyttade han till Djursholm, tydligen den sydost om det nuvarande slottet i Djursholm belägna holme som kallas Gamla Djursholm och där rester av ett medeltida stenhus påträffades vid undersökning 1907. N är den förste som kan beläggas ha bott där. Sedan morbrodern Finvid Finvidsson d y:s byte med drotsen Bo Jonsson (Grip) 1383 hörde till det därefter av N ärvda godskomplexet större delen av Lidingö, och han ägde även jord på Norra Djurgården, i Alsten i Bromma samt i Södermanland och Östergötland.

Vid Kristofers besök i Lübeck 1447 klagade köpmän över att N tagit varor från livländska skepp. Karl Knutssons mot hans släktgrupp fientliga propaganda skildrade honom som en sjörövare, som "älskade varken rätt eller lag".

En gravsten över bl a N, hans tredje hustru och hans bror O 2 fanns i Uppsala domkyrka före branden 1702.