Henrik B Palmær

1 Palmaer, Henrik Bernhard, f 25 aug

1801 i Frinnaryd, Jönk, d 7 juli 1854 i Linköping. Föräldrar: kontraktsprosten Isac Magnus P o Catharina (Karin) Maria Kin-berg. Elev vid Linköpings trivialskola o gymn 09-19, inskr vid UU 5 okt 19, FK 18 juni 28, disp pro gradu 11 juni 30, mag 16 juni 30, allt vid UU, tf adjunkt i kemi o farmaci vid Kl 5 nov 32 —6 juli 35, medarb i Aftonbladet (AB) 34 — 35, ägare av o red för Östgötha Correspondenten 38 —dec 40 (en-samred till juli 40, ansv utg till 42), bur-skapsägande boktryckare i Linköping 25 nov 39, red för o utg av Herr Lars dec 41 — april 42, lär vid Sjögestads lantbruksskola, Ög, 44 — 46, led av borgarståndet vid riksdagen 47 — 48 (led av allm besvärs- o ekono-miutsk), medarb i bl a Söndagsbladet maj 49 —maj 50, i Friskytten febr—maj 51, red för o utg av Östgötha Gazetten jan—juni 54. Förf, skriftställare.

G 6 juni 1847 i Linköping m Emilie Charlotta Schylander, f 12 maj 1809 i Sthlm, Maria, d 1 mars 1890 i Linköping, dtr till kontrollören o tullförvaltaren Nils S o Elsa Sophia Schylander.

Moderlös vid fem års ålder visade Henrik P tidigt prov på en socialt illavarslande kombination av framstående analytisk begåvning och bristande födgeni. Av fadern, den hetlevrade och välbärgade prosten Isac P, sändes han redan 1809 till skolgång i Linköping. Studierna avslutades med goda betyg på gymnasiet och fortsattes i Uppsala, där P fick fyra tidstypiska dikter publicerade i Poetisk kalender 1822.

Dittills hade P:s andliga utveckling gått i nyromantikens tecken. Fosforismen hade tidigt vunnit insteg på Linköpings gymnasium och dominerade på Ostgöta nation i Uppsala, där P stod på god fot med "cheferna" P D A Atterbom (bd 2) och V F Palmblad (se nedan). Aren 1823 — 24 medförde emellertid en brytning under påverkan från P:s nyblivna äldre vänner, skalden Vitalis (Erik Sjöberg) och matematikern Gustaf Svanberg. Romantikens förtjusning för folket behöll väl P, men den kopplades nu samman med liberala frihetsläror och med en rationalistisk realism, som för P:s del betydde att han släppte estetiken för att ägna sig åt naturvetenskaperna.

Brytningen föranledde P:s deltagande i uppseendeväckande nationsstrider. P dokumenterade där bestående karaktärsdrag, av hans motståndare närmare bestämda som ett gott hjärta kopplat med "ett bestämt motsinne för all esprit och ordning". Trots detta och trots sitt bohemiska levnadssätt skötte P med framgång sina akademiska studier, som avslutades 1830 med en magisteravhandling i kemi.

Hösten 1830 flyttade P till Sthlm, där han officiellt studerade medicin och försörjde sig som tf adjunkt i kemi och farmaci vid Kl. I realiteten återvände P till sina estetiska intressen, "lade sig ombord med litteraturen" och levde bohemliv med litteratörer som K A Nicander (bd 26) och G H Mellin (bd 25). Detta öppnade för en ny levnadsba- na. Sommaren 1834 var AB:s Lars Johan Hierta (bd 19) på talangjakt och engagerade P, som blev månadskolumnist på förmånliga villkor. Debuten skedde 25 aug 1834 med en recension undertecknad P., vilket förblev hans vanliga signatur.

Här som i P:s övriga bidrag till AB 1834 — 35 karakteriseras framställningen fortfarande av en relativt omständlig romantisk stil. Detta förhindrade dock inte P:s skandalomsusade genombrott som satiriker hösten 1834, då AB serverade "Fyra brev till Svenska Minerva", undertecknade Nils Nilsson Nyberg. Här gick P hänsynslöst, roligt och på goda grunder tillrätta med diverse svaga sidor, som nationalskalden Esaias Tegnér hade visat upp i sitt versifierade svar på biskop C A Agardhs inträdestal i SA.

P hade slagit igenom i det liberala oppositionslägret men utnyttjade som vanligt inte sina framtidsmöjligheter. Därtill bidrog en ideologisk frontställning gentemot Hiertas medelklassliberalism, som i P:s smak var alltför lite folklig och alltför mycket vettande åt penningaristokratiska ideal, men också P:s förakt för en rutiniserad tillvaro, som livet ut ådrog honom obetalbara tacksamhets- och penningskulder. Redan sommaren 1835 brast först KI:s och sedan Hiertas tålamod, och P flydde från sina fordringsägare till fadershemmet i Hjorted.

Under de tre följande åren bemödade sig P om att återvinna ett borgerligt fotfäste genom att söka lediga tjänster på Linköpings gymnasium, först som bibliotekarie, sedan som lektor i filosofi och slutligen som gymnasieadjunkt. Turerna kring dessa be-fordringsärenden belyser ledande konservativa politikers dilemma i valet mellan att frysa ut de hotfulla radikalerna eller att tämja dem genom att ta dem i sin tjänst; sakligt sett var alla överens om P:s överlägsna meriter.

Huruvida det i den situationen hade varit möjligt att bryta det yttersta motståndet mot P:s befordran, som låg hos kung Karl XIV Johan själv, är ovisst. P såg nämligen till att förstöra sina sista chanser genom att förlöjliga sina tilltänkta förmän, biskop J J Hedrén (bd 18) och domprosten S F Lidman (bd 22, s 715) i det satiriska mästerstycket Yttersta domen i Kråkvinkel. Detta släpptes senhösten 1837 ut i en privat cirku- lation, som av motståndarna utsträcktes till beslutsfattarna i Sthlm. Även adjunktstjänsten gick därmed förlorad, och P var dömd till den samhällsfarliga verksamhet med vilken han hade hotat makthavarna som alternativt levebröd.

Hotet materialiserades redan hösten 1838, då P grundade den originella tidningen Ostgötha Correspondenten (ÖC), som blev en ganska lönsam affär, dock mera beroende på framgången på riksplanet än i Linköping med omnejd. Till framgången bidrog verksamt de konservativa försöken att strypa tidningen, framför allt via ett misslyckat tryckfrihetsåtal mot Yttersta domen, vilket dessutom framkallade ett lysande försvar av P, även det tryckt i ÖC.

En svårare fiende hade emellertid P i sin egen lättja och perfektionism. Han tröttnade snart vid rutinarbetet i ÖC och sålde 1840 hälften av tryckeriet till en ny och driftig huvudredaktör, C F Ridderstad. P:s medarbetarskap i ÖC upphörde redan vid årsskiftet 1840/41, då han startade månadstidskriften Herr Lars. Här publicerade P sin säkert träffande satir över Karl-Johanstidens befordringssystem, Rabulistens besök i Månen. Till prenumeranternas andliga och pekuniära sorg upphörde emellertid Herr Lars redan efter fem nummer, varefter P försvann till relativt okända öden i Östergötland; han karakteriserade sig själv i ett brev 1842 som en "fattig, förlist och för-rucklad boktryckare" (till Theodor Sandström 18 febr 1842, KB). Till P:s födkrokar under denna tid hörde översättningsverksamhet, en sejour som lärare i åkerbrukets teori och jordbrukskemi vid Sjögestads lantbruksskola och författandet av korrespondenser till det radikala Jönköpingsbladet (1846). P:s barnlösa äktenskap synes inte nämnvärt ha påverkat hans ungkarlsvanor och svala uppskattning av kvinnan som samhällsmedborgare.

P förberedde emellertid en comeback via politiken, där han tog avstamp i sitt umgänge med Linköpings hantverkare. I denna klass på aggressivt återtåg fann P gensvar för sin folkliga radikalism. Här kunde han också tillfredsställa sitt behov av långa krediter. Redan vid 1844 års riksdagsval till borgarståndet i Linköping samlade P ett aktningsvärt antal röster, och i aug 1847 valdes han med knapp majoritet till riksdagsman som hantverkarnas kandidat.

P misskötte inte sitt politiska uppdrag vid 1847—48 års riksdag, där han invaldes i allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, och han fungerade därtill som effektiv rolighetsminister i borgarståndets plena. Men efter riksdagen återvände inte P till sina väntande valmän utan stannade kvar i Sthlm för att leva på sin penna." Därtill hade han under de föregående åren förberett sig genom arbetet på En liten lustresa, som utkom sommaren 1848. Den följdes året därpå av P:s mest helgjutna men likaledes diminutiva verk, Bref från Stockholm under riksdagen 1847-48.

Också världshändelserna hade givit P anledning att dröja kvar i huvudstaden, där umgänget med gamle vännen M J Crusen-stolpe (bd 9) blev en fast punkt i tillvaron. Med 1848 års franska februarirevolution och dess återverkningar i Europa hade den tidiga socialismen fått ett markerat uppsving även i Sthlm, och den väckte latenta sympatier till liv hos rabulisten P. Hans intensifierade politiska engagemang och för-fränade satir kom till synes i den s k skandaltidningen Söndagsbladet, där P medarbetade ett år. Medarbetarskapet upphörde när P upptäckte att tidningens redaktör F Sjöberg hade blivit uppköpt av Oscar I.

I Sverige som i Europa var reaktionen i full färd med att återta sina förlorade positioner. Den radikala vänsterns allt större betryck drabbade även P:s publicistiska verksamhet, och detta desto mer som P avskydde stilistiskt och politiskt motiverade ingrepp i sina texter. Troligen av denna anledning upphörde hans medarbetarskap först i R Walls mondänt liberala Friskytten och sedan i den enkla skandaltidningen Rätt och sanning på allvar (juni—juli 1851), där P publicerade sitt försvar för den hårt drabbade antagonisten C J L Almqvist (bd 1).

P:s sociala och ekonomiska situation fortsatte att förvärras, vilket avspeglades i hans sporadiska och dubbla engagemang som medarbetare i tidskriften Budbäraren och i Sthlms Dagblad kring årsskiftet 1851/52; hans publicistiska verksamhet i huvudstaden synes därefter ha upphört. När P från misären i Sthlm hösten 1853 återvände till Linköping, visade sig hans andliga krafter dock märkligt obrutna. Detta kom till uttryck i Östgöta Gazetten, en av P startad veckotidning, som utkom ett halvår, från jan 1854 till tre veckor före P:s död i lunginflammation. Vid det laget hade han för länge sedan tröttnat på "det eländiga samhället", där han kände sig fjättrad som Loke till klippan.

P:s styrka är den träffsäkra, aforistiska kommentaren till dagens händelser, vars ofullkomligheter nagelfars från ett fågel-och evighetsperspektiv, där förnuft, logik och respekt för den enskilde individens värde utgör måttstocken. Som den röda tråden i hans kritiska krönika framstår sv inrikespolitik i allmänhet och huset Bernadottes och L J Hiertas samhällsfarliga verksamhet i synnerhet. Men P har bestämda åsikter om de flesta av mänsklighetens problem i sin litterära diversehandel, för vilken reseberättelsen med dess naturligt slumpartade karaktär var den enda gångbara storformen.

P var en i de flesta avseenden missanpassad person, som beredde bekymmer såväl åt sina vänner och ovänner som åt sig själv. Icke desto mindre har han vunnit bestående uppskattning av eftervärlden som en "minor classic", och det även långt in i konservativa kretsar. Till detta bidrar arten av hans missanpassning, som får honom att framstå som den evige pubertetsynglingen, eller som barnet, som aldrig kan låta bli att påpeka kejsarens nakenhet. Trots att P:s satir gärna blir våldsamt personlig bottnar den ofta i en träffsäker generell analys av samhällelig dubbelmoral, som ger stora delar av hans produktion ett tidlöst värde. Därtill bidrar också hans virtuosa behärskning av humortekniken, som sällan blir självändamål och oftast tar ut maximum av möjligheterna. En annan förutsättning för P:s konstnärliga framgång var hans riksbekanta lättja. Till stor del var lättjan nämligen en förklädnad för P:s perfektionism, som krävde lång produktionstid, fortsatt finslipning och ständiga omarbetningar. Hans produktion är ovanligt liten men också ovanligt sparsmakad.

Inte heller P:s brist på originalitet behöver uppfattas som en belastning. Forskningen har i hans produktion förvisso påvisat en uppsjö av oredovisade lån från den beläste P:s favoritförfattare; dit hörde bl a engels- männen Swift och Dickens men framför allt tyska författare som Heine, Jean Paul (Rich-ter), Lichtenstein, Börne och Tieck. Forskarna har emellertid också visat hur lånen blivit fullständigt integrerade eller serverade i slagkraftigare form än i originalet. Eller som P själv uttryckte saken: "De originalaste författare i vår tid äro det ej därigenom, att de producera något nytt, utan därigenom blott, att de äro kapabla att säga saker så, som hade de aldrig förr blivit sagda."

Sin udda verksamhet har P försvarat med jämförelsen mellan den rastlöst onyttige getabocken och den passiva musslan, som i all stillhet avlar en pärla. En mindre känd liknelse, som även den fångar P:s egenart, återfinns i en av hans anteckningsböcker: "Elektriska ålen ligger långa stunderna som död. Emellanåt ger han ett slag, av vilka en man kan stupa."