Vilhelm Fredrik Palmblad

Palmblad, Vilhelm Fredrik, f 16 dec 1788 i Skönberga, Ög, d 2 sept 1852 i Uppsala. Föräldrar: kronofogden Carl Fredrik P o Eva Catharina Fahlstedt. Inskr vid UU 4 mars 06, boktryckare o förläggare i Uppsala 10 — 36 (deläg i firma Stenhammar o Palmblad 10-15, Zeipel o Palmblad 15-19, Palmblad & C:o 19-34, Palmblad, Sebell & C:o 34 — 36), disp pro gradu vid UU 13 juni 15, mag 15 juni 15, doc i historia 15 april 22, eo adjunkt i fil fak 16 maj 25, adjunkt i historia o statistik 19 nov 27, prof i grekiska o orientaliska språken från 28 okt 35, allt vid UU. Förf o utgivare. — LSkS 35, LVHAA 44, LVS 47.

G 4 juli 1828 i Tuna, Kalm, m Mariana Rebecka Loenbom, f 29 dec 1799 där, d 19 aug 1877 i Åtvid, Ög, dtr till kontraktsprosten Johan L o Maria Rebecka Juringius.

P föddes i en familj med goda ekonomiska förhållanden, men sedan fadern avlidit då P var i tioårsåldern såldes familjens huvudgård, varefter änkan och de många barnen flyttade runt på gårdar i trakten av Söderköping. I sin självbiografi (Biogra-phiskt lexicon...) har P skildrat hur han genom självstudier och informatorsundervisning tidigt lade grunden till en bred allmänbildning och ett intensivt intresse för vitterhet. Han hänvisades delvis till studierna genom sitt handikapp; en höftsjukdom i ungdomen tvang honom att livet ut använda krycka.

I Uppsala blev P redan våren 1807 nationskamraten PDA Atterboms (bd 2) kanske närmaste vän, och året därpå invaldes han i sällskapet Musis amici. Vid dettas om-bildning till Auroraförbundet framträdde P som den drivande organisatören, sällskapets "egentlige lagstiftare" enligt Atter-bom, och det blev som organisatör och inspiratör han kom att spela en betydelsefull roll för romantiken som rörelse i Sverige. I avsikt att underlätta tryckning och spridning av förbundsmedlemmarnas alster inköpte han — utan att ha någon erfarenhet av tryckeriverksamhet — tillsammans med Axel Stenhammar det akademiska tryckeriet. Dess trånga och väl inrökta lokaler blev sedan samlingsplatsen för kretsen kring At-terbom.

P visade redan från början affärsbegåvning genom att beställa nya trycktyper från Tyskland och genom att odla egna kanaler till bokhandlare och förläggare. Hans tid upptogs till stor del av vidlyftiga tidskriftsprojekt, först medarbetarskap i Polyfem och därefter utgivningen av Phosphoros. Han manade på artikelförfattare och recensenter och åtog sig ansvaret för den ibland mycket ansträngda ekonomin; ofta tvingades han lita till välviljan hos intresserade gynnare. Stora förhoppningar knöts till den kortlivade Elegant-tidning, men hans försök att skapa en ekonomiskt bärkraftig tidning för främst mondän stockholmspublik stupade på vad han ansåg vara bristande känsla hos övriga medarbetare. Det var med sorg han avyttrade den till konkurrenten Emanuel Bruzelius (bd 6).

I Sv Literatur-tidning framträdde tydligt fosforisternas ambition att göra revolution på kulturlivets alla områden. Det kritiska uppdraget fullföljdes av P i många effektiva recensioner, där hans angrepp på tidningen Argus och dess redaktör Johan Johansson (bd 20) blivit särskilt kända. Svårigheten att .erbjuda honorar och att hitta recensenter gjorde att P och Lorenzo Hammarsköld (bd 18) periodvis skrev nästan allt material själva. Som utgivare tvekade P ej heller att kommentera och bearbeta andras recensioner och artiklar. En negativ recension av SA:s handlingar som publicerades i tidskriften 1815 ledde till hot från kanslersämbetet att P skulle berövas privilegiet som tryckare, vilket dock stannade vid en varning i konsistoriet.

P:s eget författarskap var omfattande redan vid denna tid. När han var i 20-årsål-dern var främsta inspirationskällan den tyske idyllikern J H Voss, vilket resulterade i bl a en otryckt översättning av dennes epos Luise. De akademiska studierna gällde huvudsakligen estetik och språk, och P publicerade tolkningar av Aiskylos och Sofokles. Hans inträdestal i Auroraförbundet formades till en romantisk programförklaring över skaldekonsten i Sverige, där han talade om litteraturens svunna guldålder och snara återupprättande. Uppsatsen Dialog öfver romanen (Phosphoros 1812) avsåg att göra just romanen till medium för romantikens synsätt, och efter intensivt arbete kunde han 1812 publicera Vådeiden, första delen av vad som skulle bli en svit skönlitterära alster som löpande trycktes i Poetisk kalender. Med sina spök- och rövarscener, mystik och humoristiska Figurer har de karaktäriserats som "en Wilhelm Meisterroman efter konstens alla regler" (Marcus). Av andra arbeten från denna tid väckte särskilt Ama-la, med genomfört orientaliskt tema och poetisk kraft, Atterboms odelade gillande. P:s orientaliska studier hade då också nått vetenskaplig nivå. Strukturen i dessa arbeten från 1810-talet är renodlat romantisk — slumpen och nyckfullheten härskar — men P:s effektiva och smidiga språk var med sin frånvaro av bilder föga lämpat för romantikens stämningsromaner.

P:s skönlitterära författarskap stod under 1820-talet tillbaka för hans praktiska arbete, främst som förläggare. Kompanjonerna i tryckerirörelsen växlade flera gånger, men P var hela tiden ledaren; det var också han som hade ansvaret inför konsistoriet och flera gånger drev den känsliga frågan om högre ersättning för det akademiska trycket. P byggde upp en förlagsrörelse som blev en av landets största, kännetecknad av högt ställda krav på kvalitet och en glupande aptit på stora projekt. Syftet, åtminstone i början, var att förlagsverksamheten skulle finansiera fosforisternas litterära utgivning. Av förlagskatalogerna framgår att stora problem vidlådde de vetenskapliga verk P åtog sig att ge ut, och subskribenter fick ibland vänta länge på vad som utlovats.

Den bokhandelsrörelse P drev är svår att rekonstruera. Han stod i kontakt med flera tyska förlag, men av störst betydelse var den förbindelse han 1821 inledde med det ansedda förlaget Brockhaus i Leipzig, och som pågick nära nog till hans död. Syftet var initialt att sprida de sv romantikernas verk, men resultatet blev främst en omfattande handel på kommissionsbasis; tyska romantiker till Sverige och framför allt sv naturvetenskap till Tyskland. Åtaganden för Brockhaus i den trassliga sv förlags- och bokhandelsvärlden kostade P mycken möda, men hans egna affärer förbättrades under 1820-talet genom främst Bruzelius' svårigheter.

P:s egen produktion var under denna period delvis avhängig av hans verksamhet som förläggare, och han fick både då och senare uppbära kritik för att mycket av det han åstadkom var "bokmakarprodukter". De omfattande geografiska och senare historiska arbeten lian sammanställde och gav ut var visserligen betingade av läroboksmarknadens behov men innebar samtidigt en medveten anslutning till det nya geografibegrepp som utgick från Karl Ritter i Berlin. När P blivit professor försummade han aldrig ett tillfälle att hos domkapitel och skolor göra reklam för sina produkter. En föga uppmärksammad insats gjorde han genom sitt kompilatoriska författarskap i orientalistik och indologi. Genom att P populärt presenterade forskningsrön måste han räknas som en av pionjärerna inom den populärvetenskapliga publicistiken.

P:s akademiska karriär fick av naturliga skäl komma i andra hand. När han fick en tjänst som eo adjunkt vid universitetet blev det ekonomiska utbytet ringa. Hans vänner såg till sist professuren i grekiska som den enda möjliga utvägen, men utnämningen väckte stort uppseende. Även flera av hans tillskyndare ansåg honom vetenskapligt underlägsen särskilt den av kanslern/kronprinsen föreslagne H G Lindgren (bd 23). Kungens val skedde förmodligen på tillskyn-dan av P:s vän A v Hartmansdorff (bd 18). P befann sig nu i bättre ekonomiska omständigheter, och efter viss tvekan avvecklade han sina tryckeri- och förlagsengagemang. Hans insatser som professor har inte väckt beundran. Den undermåliga undervisningen och de ibland komiska disputationsöv-ningarna har skildrats av grecister — men ämnet fick rykte om sig att vara tacksamt i betygsväg och lockade därför många studenter.

P:s litterära engagemang gynnades av professorsutnämningen, och han utvecklade en stor produktivitet, både i fråga om vetenskapligt och skönlitterärt författarskap. Nyskapande bland filologerna blev han genom sin anslutning till och propaganda för den nya tyska antikforskningen så som den bedrevs av främst F A Wolf, med dess betonande av antikvariska och historiska moment. Med hjälp av ett k stipendium utarbetade P den stora Grekisk fornkun-skap (1843 — 45), där det gängse rabblandet av antikviteter ersattes med en tematisk uppläggning, syftande till att ge, enligt P, en "lefvande bild af den helleniska nationaliteten i dess totalitet". Självständigt och mycket medvetet drev han där tesen om den grekiska kulturens uppkomst genom påverkan från andra kulturer.

Det andra större projektet var Biogra-phiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, och detta sysselsatte P livet ut. Redan på 1820-talet hade han stått bakom en biografisk blädderbok, men 1834 gav han sig i kast med vad som antogs bli ett treårigt projekt i sex band, som dock vid hans död nått den tjugonde volymen och ännu inte avslutats. P värvade medarbetare, lockade subskriben-ter och ledde arbetet med fast hand, delvis tillsammans med P Wieselgren. Han författade själv många, långa och ibland väl journalistiskt hållna biografier, och hans egen självbiografi utgör ett litteraturhistoriskt dokument. Kontakterna med Brockhaus gjorde att P också bidrog med en mängd personligt hållna biografier och uppsatser över främst sv förhållanden i förlagets lexi-ka och tidskrifter. Hans roll som rådgivare när sv skönlitteratur upplevde en tillfällig blomstring i Tyskland på 1840-talet var troligen mycket betydelsefull.

En av sina viktigaste insatser på 1830-talet gjorde P som en av de ansvariga för Sv litteraturföreningens tidning. Dess betydelse blev särskilt stor genom den intensiva bevakningen av utländsk litteratur, och P var vid sidan av Atterbom den flitigaste skribenten. Utgivningen av denna och den parallellt utkommande Skandia, där större avhandlingar fick plats, skedde under stora svårigheter och under kritik från liberala kretsar i Sthlm. Här framträdde klart P:s egenart som recensent: till skillnad från At-terboms spektakulära framställningar är P:s granskningar måttfulla, koncentrerade och nyktert sakliga; han "kompenserar sin brist på lyster med barsk energi" (Aspelin). Tegnér ansåg också vid denna tid att P var en av landets främsta prosaister.

På 1840-talet framträdde P åter som romanförfattare och nu för en bred publik. Han blev en av decenniets mest produktiva romanförfattare. N M Lindhs förlag gav ut hans arbeten, men han kritiserade det för bristande marknadsföring och drog sig aldrig för att förhandla med andra förläggare för att skaffa sig största möjliga fördelar. Ungdomsverken omarbetades och gavs ut på nytt, och äldre stoff utnyttjades också i romanbygget Familjen Falkensvärd, där en social dimension med kritik av den nya borgerligheten tillkom. Bekant blev romanen främst genom C F Bergstedts (bd 3) bedömning av den som något av det "orenaste och vidrigaste" sv litteratur frambragt. Det bio-grafisk-historiska intresset fick ett märkligt uttryck i en bred släktkrönika med Aurora Königsmarck i centrum, där P kombinerade romantikens berättarteknik med omfattande egen källforskning och källkritisk diskussion.

Vid denna tid renodlade P sin roll som politisk skribent och en av de ledande konservativa idédebattörerna. Hans kraftfullt markerade konservatism förde honom i motsatsställning till bl a den tidigare gode vännen E G Geijer (bd 17), och ännu 1847 i striden om aristokratfördömandet var han en av dennes starkaste kritiker. Hans relation till C J L Almqvist (bd 1) genomgick samma förändring. 1837 sökte han skaffa denne en professur i indisk litteratur, men några år senare deltog han i Det går an-striden med Törnrosens bok. I ett skickligt polemiskt inlägg påtalade han de skador på samhället Almqvists hela produktion haft och jagade "osedliga" passager i denna men påvisade samtidigt den betydelse Sweden-borg haft för författarens idévärld. Kampanjen mot Almqvist kombinerades med utfall mot radikal press, särskilt AB. Efter Almqvists flykt utomlands 1851 tog P upp frågan om AB:s moraliska ansvar för dennes litterära verksamhet, och han sökte under sitt sista år ena de konservativa publicisterna för att krossa tidningen.

Själv var P engagerad i flera publicistiska projekt. 1847—48 gav han ut tidskriften Läsning för bildning och nöje, där han stod för merparten av de signerade uppsatserna. Där finns, som i många av P:s skrifter vid denna tid, ett starkt socialkonservativt patos. Trots att många goda skribenter medverkade och fastän P själv hävdade att den blivit en framgång, lades den snart ned. I enlighet med v Hartmansdorffs önskan blev P 1847 redaktör för den nygrundade tidningen Tiden. P var en intresserad men ganska oerfaren tidningsredaktör — det mångåriga utgivandet av annonsbladet Upsala stads och läns tidning hade givit föga träning — och negativ till all nyhetsrapportering skrev han hela tiden själv artiklar. Bolagsstämman kritiserade honom för den ekonomiska skötseln av tidningen, och den förlorade alltmer karaktären av aktuellt konservativt idéforum. Den lades ned mot P:s vilja 1851. P sökte sig omgående till J A Hazelius' (bd 18) Sv tidningen, där han gav råd inför utgivningen, men Hazelius tycks ha ansett att han medverkade alltför flitigt, och bara några månader före sin död sökte P åstadkomma fastare anknytning till Posttidningen.

Mot slutet av sitt liv förekom P ofta i diskussionerna kring inval i SA, men hans starka politiska engagemang tycks ha varit ett hinder. Praktisk politiker var han emellertid inte, och han förefaller heller inte ha varit nämnvärt intresserad av administrativa göromål vid universitetet. Han ansåg att dess kollegiala styrelsesätt hämmade effektivt arbete. Samtidens omdömen om privatmannen P är entydiga; även litterära och politiska fiender prisade hans godmodighet. Hemmet nedanför Slottsbacken i Uppsala blev centrum för ett flärdfritt borgerligt sällskapsliv, där P underhöll med högläsning ur sina romaner. Det stod öppet för studenter, och där gavs tillfälle till frispråkiga diskussioner. Det var också uteslutande partimannen P studenterna vände sig mot i mars 1848, när pereat-ropen skållade utanför hans hus. P hade rykte om sig att vara ekonomiskt förtänksam, och efter hans död förvånade det därför många att sterbhuset var skuldsatt. Mycket tyder på att den väldiga publicistiska insatsen under hans sista år delvis hade ekonomiska motiv.