Sven Ulric A Palme

3 Palme, Sven Ulric Adalvard, sonson till P 2, f 25 maj 1912 i Sthlm, Maria, d 14 maj 1977 i Uppsala, Domk. Föräldrar: FL Olof P o Ola Guido Elisabeth Tenow. Studentex inför examensnämnden i Sthlm (privatist) 14 juni 30, inskr vid UU 23 sept 30, FK där 31 okt 32, medarb i dagspressen från 33, bl a i S-T 42 — 66, ordf i fören Heimdal 34 — 36, red för tidskr Presens 34 — 38, FL vid UU 27 maj 39, löjtn i Kustartilleriets reserv 27 okt 39, löjtn vid Finlands sjöstridskrafter 25 dec 39 — 6 april 40, återinträdde i Kustartilleriets reserv 9 april 40, kapten där 1 april 45, disp vid UU 23 maj 42, FD 30 maj 42, doc i historia där 9 juni 42, medarb i radio från 35, timlär vid Uppsala h elemen-tarlärov o gymn för flickor ht 44—vt 46, innehavare av doc:stipendium vid UU 1 mars 46, eo doc 1 juli 52, forskardoc 1 april 53, univ:lektor 17 aug 60, allt vid UU, univ: lektor i historia vid StU 11 nov 60 (tilltr 1 jan 61), innehavare av Sven Warburgs professur i historia där från 28 juni 63, skriftställare.

G 10 mars 1940 i Hfors (kbf i Munkfors, Värml) m socionom Barbro v Vegesack, f 13 april 1912 i Dorpat, Estland, dtr till Dr phil Arved Edouard Gaston Theophil v V o Inga Helena Charlotta af Segerström.

Sven Ulric P:s utveckling kom på ett avgörande sätt att präglas av faderns död som frivillig i Finland 1918. Det var som om fadern projicerade sina egna oförverkligade möjligheter på sonen. I sin första större skrift Kärleken och hatet (1935) — en bråd-mogen skiss till ett konservativt idéprogram — pläderade P i faderns anda för en nära samverkan mellan Sverige och Finland. När Finland hotades på hösten 1939 anmälde sig P omedelbart som frivillig till Finlands krigsmakt (belönad med Finlands frihetskors för sina insatser under vinterkriget). P:s avhandling (1942) är symptomatiskt nog dedicerad till faderns minne. Dennes porträtt fanns alltid på hans tjänsterum som en symbol för det viljeinriktade och självför-glömmande.

På trettiotalet var P engagerad i den na-tionalkonservativa idédebatten. Han var ordförande i Heimdal och redaktör för kulturtidskriften Presens. Under senare hälften av trettiotalet distanserade han sig stegvis från sin ursprungliga konservatism. Han tog alltid klart avstånd från nationalsocialismen. Redan tidigt fanns hos P en spänning mellan idealism och rättspatos å den ena sidan, historisk relativism och skepticism å den andra (brev till Sven Palme 7 aug 1934).

Faderns tidiga död påverkade också P såtillvida att familjen lämnades i knappa ekonomiska omständigheter. I ett brev till en äldre vän beskrev han sig som tillhörig en akademisk "underklass ... som måst studera på skuld, fått vänta många år under ökad skuldsättning för att få docentstipendium och som av ekonomisk nöd är tvungna att ägna halva sin tid åt hemliga eller öppna förvärvskällor bredvid forskningen för att kunna amortera och betala skatt på amorteringarna" (till B Boéthius 29 juni 1949).

Att P, som vuxit upp i en miljö mättad av historiska minnen, valde historikerns bana är inte att förvåna. Till professorn i historia vid UU, Erland Hjärne — som varit vän till fadern — stod han i ett nära förhållande. Men Hjärne kunde under trettiotalet på grund av sjukdom under långa perioder inte upprätthålla sin professur. I ett brev beskrev sig P som "ingens lärjunge, en kvarleva från den undervisningslösa perioden, då Georg Landberg satt ordförande vid seminarieövningarna ..." (till N Ahnlund 5 okt 1943). Redan före sin disputation hade P en omfattande vetenskaplig utgivning bakom sig. Avhandlingen behandlade relationerna mellan Sverige och Danmark 1596— 1611. Den var en traditionellt histo-ristisk framställning där analysen av de age- rändes motiv och målsättningar utgjorde det bärande förklaringselementet. De två kungagestalterna i Danmark respektive Sverige stod i centrum. Här framträdde även ett intresse för de konstitutionella frågorna som skulle bli cn ledtråd i P:s fortsatta forskningar.

Redan 1941 hade P i en recension av ett arbete av den finländske historikern Pentti Renvall gett uttryck för sin historiesyn. Den var ett försvar för fullständighetskravet inom historieforskningen. Brytningen mellan idéer och intressen skedde ytterst i "individens bröst" och var därför "oåtkomlig för historisk bevisning". I sin strävan att komma "det historiska skeendets innersta nerv" på spåren tvingades historikern i stället ägna sig åt en minutiös rekonstruktion av det yttre skeendet för att kunna fastställa "den politiska viljan, det politiska programmet och den politiska förmågan". Därför måste denna rekonstruktion göras så omfattande som möjligt (HT 1941). Redan här framträder hos P en stark känsla för det subjektiva momentet i all historieskrivning. Denna känsla skulle senare komma att ytterligare accentueras. "Jag älskar som du vet det betingade och är alltid misstänksam inför de säkra resultaten", hette det i ett brev från 1949 (till I Andersson 27 dec 1949). I cn 1952 utgiven översikt över modern historieforskning skrev han att "de vetenskapligt fruktbara resultaten endast är att vinna långt ut i det ovissa ..." (Ny kunskap, s 309). Denna långt drivna skepticism och starka upplevelse av det spekulativa momentet i all historieforskning var onekligen till förfång för hans egen vetenskapliga utveckling. Subjektiviteten och det godtyckliga hotade ständigt att ta överhand.

P:s väldiga avhandling mottogs positivt. Fakultetsopponenten talade om "en ursprunglig, självständig och mycket löftesrik forskarbegåvning" (Landberg, s 258). P, som tidigt var inriktad på en akademisk karriär, tog starkt intryck av striden om historieprofessuren i Uppsala 1941. Den seger för den sydsv källkritiska skolan som Erik Lönnroths utnämning representerade påverkade även P. Det historistiskt syntetiserande drag som tidigare funnits hos P försvagades och ersattes med ett energiskt tesdrivande i "weibullsk" anda. Den källkritiska analysen blev ett dominerande drag i P:s vetenskapliga framställning.

Efter avhandlingsarbetet inriktade P sina forskningar på senmedeltidens historia. Resultatet förelåg 1949 med den digra studien Riksföreståndarvalet 1512. Studier i nordisk politik och svensk statsrätt 1470 — 1523. I centrum för detta arbete stod ett försök att rekonstruera de konstitutionella föreställningar som bar upp senmedeltidens politiska liv. Första delen av arbetet karaktäriserades av Erik Lönnroth i ett utlåtande som "illa genomtänkt, illa genomarbetad och illa skriven", medan den andra delen om Sturetidens statsrätt av samme bedömare sågs som en skarpsinnig och uppslagsrik analys "av grundläggande betydelse för forskningen om svensk medeltidshistoria" (Lönnroth 1954). Ett mera populärt hållet arbete om Sten Sture d ä (1950) bröt med den tidigare nationalromantiska, landsfaderliga bilden av riksföreståndaren och presenterade honom istället som en hänsynslös maktpolitiker och opportunist inriktad på egen vinning och makt.

Ytterligare ett uppmärksammat arbete av P var monografin om Söderköpings riksdag 1595 (1952). I motsats till den tidigare dominerande uppfattningen hävdade P att riksdagen var ett nederlag för hertig Karl och att rådsaristokratin dragit längsta strået. Undersökningen kritiserades häftigt av N Ahnlund som "svagt underbyggd" (Ahnlund, s 319). P:s distinktion mellan regering "med rådets råd" och "med rådets råd och samtycke", som Ahnlund menade var ohållbar, har dock accepterats av flera forskare.

Vid slutet av fyrtiotalet kastade sig P med djärvt mod in i forskningar om franska revolutionen och Napoleontiden. I detta syfte bedrev han omfattande arkivforskningar i Paris. Ytterst lite av dessa forskningar nådde emellertid trycket. En icke publicerad studie över den franske journalisten Joseph Fiévée bedömdes av en kännare av perioden som "ett särdeles värdefullt bidrag till opinionshistorien under konventets sista tid" (Höjer, s 440). På femtiotalet vände sig P:s rastlösa energi mot sv parti- och riksdagspolitik före det demokratiska genombrottet. Ett resultat av dessa forskningar är den fina lilla boken Karl Staaff och storstrejken 1909 (1959, omtr i På Karl Staaffs tid, 1964). Huvuddelen av P:s forskningar på detta område slutfördes emellertid inte. Sedan mitten av femtiotalet var P även engagerad i ett större projekt om Sthlms sociala historia.

P:s väg mot professuren skulle bli törn-beströdd. I en konkurrens i Khvn 1950 sattes han bland de två främsta sökande. P drog emellertid vid detta tillfälle tillbaka sin ansökan. Vid professorskonkurrenserna 1952, 1954 och 1957 blev han snävt bedömd. En sakkunnig talade i ett utlåtande 1954 om "stor vårdslöshet i detalj" och en "benägenhet för tendentiöst skrivsätt" (Höjer, s 443 o 445). P:s expansiva sätt att skriva befann sig på kontrakurs med den fakticitet och antispekulativa hållning som utmärkte det sv historikeretablissemanget. Det hjälpte inte att han drev den källkritiska analysen till dess yttersta gränser, inte heller att han gick till generalangrepp mot den "gamla skolans" främsta namn, Nils Ahnlund: han erkändes ändå inte som en första-rangens vetenskapsman.

Motgångarna i de olika konkurrenserna ledde till att P involverades i en mängd debatter och polemiker. Även hans mera po- pulära skrifter utsattes för skarp kritik. Eli Heckscher varnade uttryckligen i en recension (DN 12 sept 1947) för P:s Stånd och klasser i forna dagars Sverige (1947). En lärobok i samhällskunskap blev utsatt för förödande kritik av en expertkommitté. P kom att hamna mellan stridslinjerna i historievetenskapen. Den "gamla", historistiskt inriktade skolan besköt honom som en avfälling, den "nya", källkritiska, ville trots ivriga frierier inte uppta honom i sin krets. De häftiga angreppen och motgångarna fick P att många gånger allvarligt överväga att lämna den vetenskapliga banan. I ett brev talade han om sin "planerade reservmarknad i pressen" (till Gösta Hasselberg 8 nov 1949). Särskilt konkurrensen 1954 tog honom mycket hårt. Det som gjorde att P inte kunde utstötas från den vetenskapliga marknaden var hans vitalitet och talangfullhet. Hans produktionsförmåga var legendarisk. Vid sidan av den vetenskapliga verksamheten ägnade han sig åt en omfattande publicistik. En journalistkollega berättar hur han kunde "riva av" fem kulturartiklar på en enda natt för att sedan ostörd kunna ägna sig åt forskningen (Linder). P:s omfattande populärvetenskapliga verksamhet renderade honom inte några meriter i den vetenskapliga världen. I ett brev beklagade han att ett populärvetenskapligt författarskap på många håll sågs som prostitution: "Att det finns en vetenskaplig medborgarplikt att försöka i vidare kretsar väcka intresse för vetenskapens nya landvinningar förnekas bestämt av många" (till G Westin-Silfverstolpe 25 sept 1947).

P saknade emellertid inte gynnare. I riksdagen motionerades vid flera tillfällen om en personlig professur. Även från akademiskt håll gjordes framstötar. Den professur i modern historia som inrättades vid GU i början av 1960-talet torde av tillskyndarna ansetts vara vikt för P. Genom Torvald Höjers frånfälle 1962 blev emellertid en professur i historia vid StU ledig. I den följande konkurrensen placerades P i första förslagsrummet av samtliga tre sakkunniga.

Som professor samlade P kring sig en stor lärjungeskara. Mot sina elever var han utomordentligt solidarisk och uppmuntrande. Han igångsatte ett stort antal seminariegrupper kring problem sträckande sig från medeltiden till andra världskriget. Han var bl a en av ledarna av det stora forskningsprojektet Sverige under andra världskriget. Hans tid kom i hög grad att sugas upp av undervisning och handledning. P:s vetenskapliga produktion under professorsåren blev därför begränsad, men han fortsatte med outtröttlig energi sitt publicistiska och populärvetenskapliga författarskap; bl a gav han ut en översikt över Frankrikes äldre historia (Hur Frankrike blev Frankrike, 1967) och en rad ungdomsböcker.

P:s vetenskapliga produktion gör ett splittrat och torsoartat intryck. Den strida strömmen av specialundersökningar aviserades ofta som förarbeten till kommande mera grandiosa studier, men ytterst få av dessa projekt kom att realiseras. Hans vetenskapliga huvudinsats gäller 1500- och 1600-talens sv historia. Hans forskningar på detta område har karaktäriserats som "mycket viktiga bidrag till utforskandet av den stora konstitutionella linjen från Kalmar re-cess till Gustav II Adolfs konungaförsäkran" (S A Nilsson i Utlåtanden av sakk ... 1963, s 26).

Medan P i sin journalistik var rapp och rak på sak blev han i sina vetenskapliga skrifter ofta snårig och ogenomskinlig. Han hade en tendens att uppförstora innebörden av ett enskilt källställe och på detta bygga omfattande hypoteser utan att tillräckligt uppmärksamma de omgivande sammanhangen. Ett ständigt skiftande av perspektiv tenderade att upphäva varje möjlighet att nå säker kontakt med en bakomliggande verklighet. P var en skarp polemiker, men skärpan mildrades ofta av ett slags lekfullhet och lust att imponera och förbluffa.

P var en sammansatt personlighet. Ambition och arrogans blandades med självironi och blygsamhet. I grunden var han en entusiastisk och entusiasmerande människa, munter och uppslagsrik. Kanske förstås han bäst om han ses som en puer aeternus, som hela tiden väntade på att fadern skulle komma tillbaka och återställa ordningen. Han var en lysande föreläsare i kateder och i radio. Hans verkliga talang låg i det intuitiva och syntetiska, men tidens vetenskapsideal gjorde att dessa kvalitéer hos honom aldrig kunde nå riktigt fruktbar utveckling. De kommer dock i hög grad till uttryck i hans populärvetenskapliga skrifter.