Gustaf Palmfelt

Palmfelt, Gustaf, f 1680 i Sthlm, d 14 sept 1744 där, Nik. Föräldrar: statskommissarien Gustaf Palm, adl P, o Maria Holm. Inskr vid UU 17 sept 87, kammarjunkare, krigsråd 19 maj 14 — 29, deltog i riksdagarna 20 — 43, led av krigskommissionen maj — dec 22, dir i Generalförrådskassan april 24 —april 25, led av fästn:kommissionen 10 juni—15 dec 24, landsh i Blekinge län 27 febr 29 (undanbad sig ämbetet), i Skaraborgs län 1 okt 29, frih 5 juli 31, landsh i Sthlms län 6 aug 33, led av styr för Riddarhusets fabrik vid Barnängen i Sthlm 34, president i Kammarkoll 23 aug 37, riksråd från 10 sept 42, kansliråd från 11 sept 43.

G 1708 m frih Annika (Anna) Lovisin, dp

25 nov 1681 i Sthlm, Hovf, d 18 febr 1749 där, Nik, dtr till landshövdingen frih Erik L (bd 24) o Catharina Nilsdtr.

P:s egentliga ämbetsmannakarriär inleddes när han vid drygt 30 års ålder utnämndes till krigsråd. Under mer än 15 år tillhörde han Krigskollegiets mest aktiva tjänstemän. Till 1719 samarbetade han nära med Salomon v Otter (s 436), och senare var han tillsammans med Nils Reuterholm kollegiets enda civila krigsråd. Det pågående kriget ökade personalens arbetsbörda. Efter krigshandlingarnas upphörande placerades P i kommissioner som rörde krigsmaktens anpassning till fredstid och försvarets återuppbyggnad.

Båda kommissionerna P medverkade i presenterade radikala och effektiva lösningar på förelagda problem; den kombinerade fästnings- och mönstringskommissionens betänkande blev t ex grundläggande för allt fortifikationsarbete under frihetstiden. Störst bekymmer tycks P ha orsakats av det vidlyftiga och tidsödande arbetet med Ge-neralförrådskassan. Tillsammans med kammarrådet Arvid Hägerflycht (bd 19, s 605) skulle han förbereda frågor som gällde kassan innan de hänsköts till kollegierna och Statskontoret. Arbetet svällde dock ut och till slut föreslog P och Hägerflycht att K M:t skulle utse en person som på heltid kunde ta hand om denna angelägenhet, vilket också skedde.

Efter tio år i Krigskollegiet önskade P andra arbetsuppgifter. Han sökte flera landshövdingeposter och ett par statssekre-terartjänser. När han slutligen erhöll läns- chefskapet i Blekinge undanbad han sig uppdraget — bl a under hänvisning till fördyrade levnadskostnader och sin hustrus sjukdom. Ett drygt halvår senare blev P landshövding i Skaraborgs län, varifrån han fyra år senare återflyttade till Sthlm efter tjänstebyte med F J Ehrenstrahl (bd 12). P:s återkomst till huvudstaden och hans allt högre samhällspositioner hängde nära samman med hans fördjupade engagemang i det politiska livet.

Från 1720 deltog P på olika plan i riksdagsarbetet, där han fick ett ökande inflytande. Detta markerades bl a av att han vid flera tillfällen var ledamot av det viktiga SU. Ständerna utnyttjade tidigt de kunskaper och erfarenheter i ekonomiska frågor han förvärvat i Krigskollegiet. Vid flera riksdagar synes han ha haft huvudansvaret för statarbetet. 1726-27 utverkade SU ledighet för P från kollegiet för att han kontinuerligt skulle kunna biträda i statsdeputa-tionen. Även vid följande riksdag arbetade P med framtagandet av en stat som skulle gälla till nästa riksmöte. SU uttryckte då stor tacksamhet över P:s insatser eftersom landet "förnämligast" hade honom att tacka "för det man sluppit kontributionerne". Då P avböjde erbjudandet om en gratifikation, lovade SU att P skulle ihågkommas vid ett annat tillfälle (SU:s prot 22 juni 1731). Knappt två veckor senare blev P friherre. P:s arbete "för att avsluta statsverket" angavs för övrigt som skäl till att han 1742 — 43 fick sitta kvar i SU även sedan han utnämnts till riksråd (AdRP 22 dec 1746). En mycket lovordad insats gjorde P som ledamot av styrelsen för den krisdrabbade manufakturfabriken vid Barnängen som ägdes av Riddarhuset (AdRP 26 april 1739).

P:s placering på den partipolitiska skalan är inte helt självklar: Han var ingen utpräglad partiman. Sina mest uppmärksammade politiska insatser gjorde P från mitten av 1730-talet. Under partistriderna före riksdagen 1738 — 39 spreds bl a pamfletten Samtal emellan Philotas och Arbas. Samtidigt som den var ett försvar för A Horns styrelse manade den till enighet och samförstånd; som dess författare utpekades tämligen enhälligt P. Skriften väckte stor uppmärksamhet och uppges ha bidragit till att Horn lanserade P som lantmarskalkskandi- dat vid den kommande riksdagen. P:s utsikter att bli vald ansågs till en början goda, men bla sedan hovet dragits in i diskussionerna kring valet ändrades förutsättningarna och P:s motkandidat C G Tessin valdes med stor majoritet. Hattpartiets överväldigande seger resulterade bla i att P inte insattes i SU, trots att hans ställning i och utanför riksdagen borde gjort honom självskriven där. Även vid det följande ständer-mötet nämndes P:s namn i diskussionerna kring lantmarskalksposten, men då segrade nästan enhälligt krigspartiets kandidat C E Lewenhaupt (bd 22).

Inför riksdagen 1742 — 43, som sammanträdde i skuggan av det förödmjukande krigsnederlaget mot Ryssland och stora inrikespolitiska problem, synes P ha närmat sig hattpartiet. Detta uppges tom ha övervägt att välja P som sin lantmarskalkskandidat om det inte kunde enas kring Tessin, eftersom P ansågs vara en foglig man. Tessin utsågs dock av partiet men besegrades av mössornas M A v Ungern-Sternberg. P hade emellertid förtroende hos ståndets majoritet och återinsattes i SU. Av ständerna uppsattes han också i första förslagsrummet till den lediga riksrådspost K M:t tilldelade honom i sept 1742.

Från många håll höjdes krav på efterräkningar för dem som haft det militära och politiska ansvaret för det misslyckade kriget. Under diskussioner i SU i aug 1743 gjorde P uppmärksammade inlägg där han manade till besinning och avrådde från en politisk uppgörelse med de ansvariga hattriksråden. Även lantmarskalken framförde liknande åsikter. P:s försoningslinje vann majoritet och den rent politiska räfsten rann ut i sanden. P ägnades erkännsamma omdömen av C Gyllenborg — vilket ej är förvånande —, av sitt stånd och de samlade ständerna. I sept utsågs han till kansliråd och ersättare för Tessin under dennes resa till Khvn. — Vilja till kompromisslösningar visade P även när han i SU tillmötesgick bönderna i deras krav på säte i utskottet och förordade undersökningar kring flera frågor angående kriget, vilka vållat oro i landet. Han var också den drivande när det gällde att få till stånd en beskickning till de upproriska dalkarlarna.

P var även engagerad i den sv utrikespoli- tiken. Han var en av dem som stod bakom de relativt goda villkor Sverige fick i freden med Ryssland. Han deltog också i början av 1740-talet på olika plan i förhandlingar med Danmark och England. Där samarbetade han nära med Gyllenborg. Från franskt håll uttrycktes uppskattning över att P gynnade det "franska systemet".

När faran från Ryssland och Danmark var avvärjd skärptes partimotsättningarna i rådet. P tycks då alltmer ha närmat sig Gyllenborg. Denne var också hans chef i kansliet. I principalatsfrågan — när det gällde åtgärderna mot K Springer — stödde P de främsta hattarnas linje. I flera frågor samarbetade P också med Tessin, som vid denna tid tycks ha stått P nära.

Vid sidan av sina uppdrag som ämbetsman och politiker odlade P litterära intressen. Han gjorde översättningar av utländska verk till svenska och utförde bla en sv tolkning av Vergilius' herdedikter. Denna uppmärksammades på Riddarhuset, där den prisades "såsom ländande till vårt språks, men särdeles den svenska poesiens besynnerliga heder" (AdRP 4 aug 1741). P medaljbelönades också för sitt arbete. Han delade de bildade klassernas intresse för Svenska skådeplatsen, och där uppfördes 1738 hans översättning av Moliéres Qvinno-skolan.

Som ämbetsman var P energisk, plikttrogen och samvetsgrann. I riksdag och regering kunde han visa prov på stor smidighet. Han stod mellan partierna, men hans sympatier fanns till en början hos Horn; senare — och särskilt efter Horns död — närmade han sig alltmer Gyllenborg och Tessin. I betydligt högre grad än dessa förespråkade han dock politisk enighet, och det kan inte uteslutas att P som kunnig och idog ämbetsman, fostrad i det karolinska enväldets byråkrati, helst såg att partiväsendet eliminerades. — P tycks ha avlidit hastigt. Ännu en vecka före sin bortgång var han aktiv i rådet.