Carl Otto Palmstjerna

3 Palmstjerna, Carl Otto, bror till P 2, f 27 nov 1790 i Kyrkefalla, Skar, d 19 nov 1878 i Sthlm, Hedv El. Styckjunkare vid Göta artil-lerireg 8 nov 94, kvartermästare i Västgöta dragonreg 18 sept 99, kadett vid Krigsakad på Karlberg 29 sept 03, officersex 2 april 07, kornett i reg 10 april 07, löjtn där 29 juni 09, vid Skånska husarreg 24 mars 12, ryttmästare i armén 26 jan 13, kapten vid Värmlands fältjägarreg 25 mars 13 — 20 dec 22, i generalstaben 30 april 16, major där 18 mars 17, deltog i riksdagarna 17 — 60 (led av bl a statsutsk 28-30, 44-45 o 50-51, ordf där 34 — 35, i statsrevisionen 32 o 37, lantmarskalk 40 — 41), överstelöjtn i generalstaben 10 april 21, vid Västmanlands reg 27 april 24, överste i armén o generalstaben 21 aug 28, led av lönereglenkomm för indelta armén febr 30 —maj 31, överste o chef för Västmanlands reg 30 maj 35, landsh i Östergötlands län 23 jan 36, generaladjutant i armén 28 jan 36 — 28 maj 56, överstekammarjunkare 21 juni 41—3 aug 44, statsråd och chef för Finansdep 21 okt 51—28 maj 56, fullm i Jernkontoret 56, led av styr för Högre bergsskolan i Falun 56 — 59, bebodde o brukade Torslunda i Haga, Upps, 57-76. - LKrVA 29.

G 12 juli 1819 i Agnetorp, Skar, m Lovisa (i fb Sophia) Eleonora Rudbeck, f 15 juni 1801 där, d 29 dec 1858 i Haga, Upps, dtr till överstekammarjunkaren, frih Per Alexander R o frih Anna Elisabet v Axelsson.

P kom att ägna sina unga år åt krigstjänst. Han deltog i fälttåget i Tyskland och Hol-stein 1813—14 och var bl a med vid stormningen av Leipzig. Han bevistade också fälttåget mot Norge 1814. Först i samband med landshövdingeutnämningen 1836 övergick P i civil tjänst. Sin första riksdag övervar han 1817—18, men det var under 1830-talet som han på allvar kom att intressera sig för politiska frågor. P stod vid denna tid Karl XIV Johan och Magnus Brahe (bd 5) nära. På riksdagarna argumenterade han för en reformvänlig politik på skatteområdet, och han utgav även en skrift i ämnet. När den liberala pressen mot slutet av decenniet utsatte kungen för häftig personlig kritik tog P denne i kraftigt försvar. Berömt är hans tal i Norrköping 1838 där han gick till generalangrepp mot oppositionspressen. Denna var inte sen att reagera, och efter incidenten rådde under årtionden ett kyligt förhållande mellan P och bl a Aftonbladet.

Vid riksdagen 1840 — 41 spelade P som lantmarskalk en viktig roll. Han försvarade flera av de reformer som genomfördes, bl a departementalreformen, vars syfte var att knyta statsrådets medlemmar närmare den administrativa verksamheten. P utvecklade stor politisk aktivitet också under de följande riksdagarna men saknade länge en plattform att stå på. Först genom etableringen av det sk junkerpartiet vid riksdagen 1847 — 48 kunde han rycka fram till en ledarposition. I representationsfrågan förespråkade P reformer med syfte att i första hand tillvarata jordbrukets intressen. Han hade en idé om en allians mellan adel och bönder. Dessa aktiviteter avbröts dock genom hans utnämning till finansminister. P hade som sådan Oscar I:s förtroende och var i praktiken konseljens ledare. Han hade också ett starkt stöd i riksdagen. Flera centrala frågor fick under hans tid i statsrådet sin behandling och lösning.

Vid 1847—48 års riksdag hade P motionerat om en skatteförenkling som innebar att vissa av de i natura utgående grundskatterna skulle omvandlas i pengar. Den reform som riksdagen definitivt lade fast 1853 — 54 följde i allt väsentligt hans riktlinjer. I tullfrågan hade P 1851 i riksdagen talat mot frihandel och mot tullsänkningar. Han tvingades dock, bl a genom kungens ställningstaganden, att ändra sina åsikter, och i den stora tullpropositionen 1853 föreslogs tullsänkningar för vissa livsmedel och råvaror. Varken den liberala eller den konservativa opinionen var emellertid nöjd och förslaget föll men återkom i annan skepnad följande år. P hade en merkantilistisk syn på exportpolitiken och kritiserade marknadshushållningens friare former och otryggare förhållanden.

P var till en början tveksam till statlig inblandning i byggandet av järnvägar. Han övervann dock ganska snart sina betänklig- heter, och i järnvägspropositionen 1853 föreslog regeringen ett statligt stambanenät, finansierat genom obligationslån på den inhemska marknaden. P var av den uppfattningen att om inte staten utan "främmande vinstsökande entrepreneurer" stod som ägare till dessa kommunikationsmedel så kunde man aldrig vara säker på att vinsterna skulle komma framtida släkten till godo, en argumentering som övertygade också kungen. I bankfrågan försvarade P inledningsvis de sedelutgivande privatbankerna, men även här ändrade han så småningom åsikt och förordade 1852 att privatbankerna successivt borde utbytas mot sk filialbanker. Även dessa var privatägda men icke sedelutgivande och stod under stark offentlig kontroll.

P:s avgång ur konseljen i maj 1856 var inte oväntad. Han hade då till följd av sin undfallenhet gentemot den av utrikespolitiska misslyckanden försvagade kungamakten delvis förverkat de konservativas förtroende. Samtidigt ville de liberala ha en konselj som bättre speglade stämningsläget inom riksdagen. Kritiken från bägge håll hade vuxit efter hand. Efter sin avgång uppträdde P endast sporadiskt i riksdagen. Den politiska karriären var över, och med smärre avbrott, bl a för en kraftfull agitation mot Louis De Geers representationsförslag, kom han att ägna sina återstående krafter åt enskilda angelägenheter.

P företrädde i politiken en socialkonservativ inställning med rötter i frihetstiden. Han ville tillgodose landsbygdsbefolkningens materiella och andliga intressen. Dessa hänsyn borde enligt honom även gälla för jordbrukets lägsta befolkningslager. P tog på sitt sätt avstånd från parlamentarismen och bekände sig till idéerna om en konstitutionell monarki med en reell maktfördelning mellan konung och ständer. Enligt den läran skulle statsråden råda men inte regera. P måste därför vara lojal både mot monarken och mot sina egna politiska idéer. Detta synsätt tvingade honom till svåra avvägningar och gjorde honom benägen att ibland, trots avvikande åsikt i sak, falla undan för kungamakten.