Johan (Hans) Palmstruch

Palmstruch, Johan (Hans), före adl Witmacker, f 13 juni 1611 i Riga, d 8 mars 1671 i Sthlm. Föräldrar: köpmannen Reinholdt Witmacker o Anna Bjelska. Borgare i Amsterdam 35, flyttade till Sverige 47, adl 18 juni 51, eo kommissarie i Kommerskoll 16 mars 54, ord där 57, grundare av o dir i Sthlms banco 56 (k oktroj 30 nov)—juli 68, led av myntkommissionerna nov 63 —mars 64 o sept —okt 66.

G m Margareta v der Busch, f 30 dec 1617, d 20 mars 1677.

Om P:s tidigare bana är mycket litet känt, och de uppgifter som föreligger går i sär. Under 1630-talets förra del begav sig P till Holland och blev borgare i Amsterdam. Enligt egen uppgift upparbetade han en blomstrande affärsrörelse men blev i febr 1639 fängslad, när han återvände från en i aug 1637 anträdd affärsresa på kontinenten. På grundval av drottning Kristinas promotorial 18 juli 1646 frigavs han ur fängelset och flyttade till Sverige.

Olika teorier har framförts om orsaken till fängslandet. Då P senare visade ingående kunskap om den med stor sekretess omgivna Amsterdams bank har tanken framkastats att han skulle ha fängslats för ekonomiskt spioneri (Platbärzdis). Detta har emellertid bestämt avvisats: P skulle helt enkelt ha insatts i bysättningshäkte för obetalda skulder (prof J G van Dillen enl Platbärzdis). P hävdade dock själv energiskt att han ägt stora tillgångar i Holland.

P hörde till den grupp av initiativrika utlänningar som under 1600-talet i skilda avseenden hade stort inflytande på Sveriges ekonomiska liv. Han skall från Holland, tidens ekonomiskt ledande land, ha medfört uppslag av skilda slag. Om något sådant låg bakom hans förordnande som kommissarie i Kommerskollegium är obekant, och ingenting är heller känt om vad han uträttade på denna post. Enligt sin fullmakt skulle han utöva inspektion över manufakturerna i hela riket och se till att de blev rätt drivna och att de tillverkade varorna blev åtminstone jämgoda med utländska. Särskilt skulle han kontrollera att de som fått privilegier gjorde skäl för dessa och uppfyllde stadgade villkor.

Sin stora insats i det nya hemlandets ekonomiska liv utförde P som bankgrundare och bankdirektör, en insats som han vid sin anställning i Kommerskollegium redan inlett. Förebilderna var de under 1600-talets förra del grundade stora bankerna i framför allt Amsterdam och Hamburg. Eftersom dessa inrättats för att motverka brister i mynt- och penningväsendet låg det kanske även i Sverige nära till hands att tänka på en bank som kunde underlätta betalningar. Här drogs nämligen betalningsväsendet med allvarliga svårigheter, i första hand på grund av den dubbla silver- och kopparmyntfoten. Det tunga och ohanterliga kopparmyntet var oftast det enda praktiskt tillgängliga.

När P 1652 ingav sin första bankplan till drottning Kristina var den ingalunda den första i sitt slag i Sverige. Mest omtalat är Axel Oxenstiernas projekt från 1619 som syftade till en hela landet omfattande bankrörelse grundad på räntebärande inlåning. P:s förslag hänvisades till borgmästare och råd i Sthlm men lades till handlingarna utan åtgärd. Ett nytt förslag från P 1655 om en kommunal bankinrättning i huvudstaden lämnades även det utan avseende. Men när P i slutet av 1656 vände sig direkt till Karl X Gustav med förslag till oktrojer för en växelbank och en lånebank, blev dessa 30 nov till synes utan vidare stadfästa av kungen.

Sthlms banco var till skillnad från tidigare förslag tänkt att bli ett privat bolag med 30 års monopol på bankrörelse i det sv riket. I övrigt var konstruktionen en nästan fullständig kopia av Amsterdams bank; några enskildheter var möjligen hämtade från banken i Hamburg. Den nya banken i Sthlm skulle bestå av två avdelningar, en växel- eller girobank och en lånebank. Växelbanken skulle mot avgift ta emot räntelösa insättningar på sk giroräkning. De insatta pengarna skulle ägaren kunna disponera genom uttag eller genom anvisningar (checker). Med de senare kunde han överföra medel från sitt konto i växelbanken till någon annans giroräkning. Lånebanken var avsedd att låna ut pengar, och utlåningen skulle finansieras med det av ägarna tillskjutna kapitalet.

Något egentligt privat bolag bildades emellertid aldrig. Ett bolag grundades visserligen, men det gick till så att inflytelserika gynnare som P ville vinna för saken utsågs till delägare, men de behövde varken tillskjuta medel eller ta något ansvar för banken. Deras uppgift skulle bestå i att ta del av vinsten med 1/8; kronan skulle ha 1/2, Sthlms stad 1/4 och P resterande 1/8 av vinsten. Banken blev i realiteten en statsinstitution, styrd av funktionärer som konungen utsåg: som överinspektör riksrådet Gustaf Bonde (bd 5), P som direktör samt tre kommissarier. Dessa tre jämte direktören skulle utgöra bankens styrelse. I verkligheten fick kommissarierna dock en mer blygsam ställning som ett slags tjänstemän.

P skaffade sin bank ett centralt affärsläge i Sthlm i en fastighet vid Västerlånggatan. Växelbanken öppnade sin rörelse i den av soldater bevakade bankbyggnaden i juli 1657. I okt uppgick insättningarna till ca 200 000 dlr kmt och våren 1660 till över 400 000. I sina tidigare bankprojekt hade P inte gjort någon hemlighet av att de till förvaring i girobanken insatta medlen skulle utlånas genom lånebanken. Faktiskt började dock utlåningen först våren 1659. Bruttoutlåningen detta år blev 380 000 dlr kmt och 1660 uppgick den till 830 000. Banken var därmed i full verksamhet. Insättarna accepterade att deras mot avgift deponerade medel lånades ut mot ränta, och riksdag och regering uttryckte sin belåtenhet med företaget.

Skillnaden i struktur mellan inlåning och utlåning medförde emellertid likviditetsproblem som bankledningen av brist på erfarenhet uppenbarligen inte var medveten om. Omsättningen på en stor del av insättningsräkningarna var tämligen hög, ty sådana utnyttjades i ganska stor utsträckning av Sthlms affärsmän och av kronan, medan lånerörelsen var koncentrerad till högadel och högre ämbetsmän som framför allt lånade mot säkerhet i fast egendom. För näringslivet, utom det lägre borgerskapet, uppges utlåningen ha haft liten betydelse. Möjligen har förbisetts att de högadliga och ämbetsmannalåntagarna kunde ha ekonomiska engagemang, t ex i brukshanteringen.

Likviditetskrisen kom när utmyntningsgrunden för huvudmyntet, dvs kopparmyntplåtarna, ändrades 1660. Plåtarnas kopparinnehåll sänktes med 17%. Bankens insättare ville omedelbart ta ut sina gamla, tyngre kopparplåtar för att smälta ned dem och exportera kopparen, ty de var nu mera värda som vara än som mynt. När de äldre myntplåtarna försvann ur rörelsen, hann nya inte tillverkas i tillräcklig omfattning och rörelsen blev lidande av den penningbrist som uppstod. Bankens utlåning föll från över 800 000 dlr kmt 1660 till knappt 230 000 år 1661 och utestående lån drogs in.

För att lösa bankens likviditetskris började P i juli 1661 att lämna ut sk kreditivsedlar. Dessa var de första banksedlarna i Europa i det att de gavs ut på jämna belopp och kunde överlåtas på vem som helst. P:s avsikt med det nya finansiella instrumentet är omstridd. Det har hävdats att sedlarna från början var avsedda som ett provisorium till dess nya kopparmynt hunnit utmyntas i tillräcklig mängd, och att de skulle inlösas så snart banken krävt in utestående lån och kunde återbetala insättningarna. Enligt en annan uppfattning skulle den utformning som P gav sedlarna ingalunda tyda på att de endast var tänkta som ett provisorium: han ville med dem skapa ett i allmänna rörelsen accepterat bekvämt betalningsmedel. P räknade med att de skulle godtas på grund av allmänhetens förtroende för banken. P:s eget påstående att kreditivsedlarna som förebild haft de s k Falu kopparsedlar, vilka cirkulerade i Bergslagen som depositionsbevis mellan Bergslaget och enskilda, har accepterats av flertalet forskare; en har dock bestämt ifrågasatt detta och hävdat att P haft oklara föreställningar om de aktuella kopparsedlarna (Hildebrand).

Kreditivsedlarna blev snabbt ett alternativ till det ohanterliga kopparmyntet som vid större betalningar krävde transport med häst och vagn eller släde, medan motsvarande belopp i form av sedlar kunde sändas i kuvert. Samtidigt frigjordes utlåningen från den relativt obetydliga inlåningen på giroräkning. Banken kunde själv skapa rörelse- medel i skenbart obegränsad mängd. Till en början ökades utlåningen ganska försiktigt men 1663 växte den starkt. P kunde eller ville inte begränsa dess omfattning. Det har också hävdats att P genom filialer i Gbg, Falun och Åbo var på väg att förverkliga idén om en bankrörelse över hela landet. Detta är dock knappast riktigt. I Gbg fanns endast ett växlingsombud. I Falun mötte P misstro, och den planerade filialen där kom inte till stånd. Vad som hände i Åbo är okänt.

Relativt snart insåg P att hans innovation var på gott och ont, eller som han själv uttryckte saken: "Men det är så här i världen, att där Vår Herre bygger en kyrka, kommer gärna den onde och upprättar ett kapell." Redan under hösten 1663 hade utlåningen, i vilken ingick stora krediter till kronan, och sedelutgivningen nått en sådan nivå att sedlarnas värde började sjunka i förhållande till kopparmyntet. Orsaken var att bankens låneränta låg under marknadens, med alltför stor låneefterfrågan som följd. När allmänheten strömmade till banken för att lösa in sina kreditivsedlar hade denna ingen likviditetsreserv i form av en metallisk kassa. Från oktober månad måste den i växande omfattning vägra att inlösa de kreditivsedlar som kom in. Tanken på att, såsom skedde 1745, stoppa inlösningen och övergå till pappersmyntfot tycks inte ha varit aktuell. Regering och riksdag beslöt om en successiv indragning av utestående lån och inlösning av utelöpande sedlar. Med 1664 upphörde bankens rörelse, och avvecklingen av den var klar 1667, när den sista kreditivsedeln inlösts.

Sveriges förste bankdirektör blev också sin yrkesgrupps första offer för den allmänna ovilja som oarter och missgrepp inom bankväsendet framkallar. En 1664 tillsatt riksrådskommission för granskning av orsakerna till de missförhållanden som framträtt avslutades 1667, och rådet beslöt 2 maj 1667 att ställa P till ansvar inför Svea hovrätt. Domen föll 22 juli följande år. P dömdes till avsättning och förlust av privilegiet på bankrörelse samt evig landsförvisning, därför att han vid "direktion av det högst importerlige bankoverket märkeligen sig förgripit". Om han dessutom inte inom sex månader ersatte den kassabrist som kunde konstateras, skulle han förlora livet. Domen behandlades i rådet 26 febr 1669. Rådsherrarna var osäkra om det fanns någon verklig grund för den. Någon ändring vidtogs emellertid inte annat än att P befriades från dödsstraffet och hölls i fängsligt förvar till 1670. — De flesta anklagelsepunkterna var betydelselösa. P var egentligen skyldig till två förseelser, dels en oförsvarligt lättsinnig bokföring och kontroll, dels en viss kassabrist på grund av felräkningar och icke bokförda utgifter. Domen för försnillning har också bedömts som alltför hård (Brisman).

P:s och Sthlms bancos betydelse har värderats olika. Enligt en åsikt var bankens inverkan på penningväsendet av tämligen stort intresse från allmän och principiell ekonomisk synpunkt medan dess verksamhet som kreditinstitut svårligen kan tillmätas någon stor betydelse (Heckscher). Andra bedömningar har också framförts: Girorörelsen och checkbetalningen som P från början tänkt sig som huvuduppgift inom penningväsendet fick ingen stor betydelse. En allmän kassahållning i banken av affärsmän kom aldrig till stånd så att checken kunde användas som allmänt betalningsmedel. A andra sidan åstadkom kreditivsedlarna något helt nytt, men frånsett dessa kom bankens betydelse att helt ligga på kreditväsendets område genom att bringa lättnad åt folk som eljest var hänvisade till privata utlånare (Brisman). Man har också tryckt på att banken från början var en riksbank och att den som sådan blev den första sedelutgivande banken i Europa (Nygren).