Johannes Paulson

Paulson, Johannes, f 14 mars 1855 i Välluv, Malm, d 10 mars 1918 i Gbg, Domk. Föräldrar: rusthållaren Jöns Pålsson o Kjersti Nilsdtr. Studentex vid Lunds privata elementarskola 31 maj 77, inskr vid LU 3 sept 77, FK där 15 sept 80, v ordf i LU:s studentkår 84–85, ordf där 86, eo amanuens vid LUB 7 juni 84–22 sept 88, FL vid LU 29 nov 87, disp där 10 dec 87, lär vid Lunds privata elementarskola ht 87–vt 91, vid Lunds lärov för flickor vt 88–vt 89, doc i klassisk filologi vid LU 26 jan 88, FD där 31 maj 88, prof i klassiska språk vid GH 31 mars (k fullm 19 juni) 91–22 jan 13, rektor där 10 juli (tilltr 1 sept) 93–26 april 99, led av Gbg:s domkyrkoförs:s kyrkoråd 92–00. - LWS 92 (sekr 92-99). – Ogift.

P började skolan före fyllda fem år och lämnade den med avgångsbetyg vid tolv. Efter spridda ansatser till vidare skolgång nära hemmet intogs han 1874 i Lunds privata elementarskola. Den bild han i sin självbiografi ger av sig själv under denna tid är den av en bondestudent med enkla vanor, vars burgna hemförhållanden dock tillät honom en del därutöver. Han hade starka litterära intressen och skrev tidigt själv, mest poesi. Spår av hans beläsenhet framskymtar senare i den mognare P:s litterära alstring och i hans djupa förståelse för i synnerhet J L Runebergs arbeten. Den formella stränghet och konservatism som utmärker P:s språkliga stil torde stå i samband med hans favoritläsning.

P:s universitetsstudier karakteriserades enligt honom själv av "vild planlöshet", och han var efteråt missbelåten med att vägen till doktorsdisputationen blev så lång. En tredjedel av studietiden ägnades förtroendeuppdrag inom studentkåren. De administrativa erfarenheter han därigenom förvärvade kom dock till nytta vid hans senare verksamhet som professor och högskolerektor. P sympatiserade med och ledde de krafter inom studentkåren som ville motverka kotteribildning med disparat inriktning. Som ett led i dessa strävanden startade han den ganska kortlivade Stora diskussionsföreningen. Han var också skandinavist och kände djupt för skandinavismens alla yttringar. Därigenom kom han i nära beröring med danskt studentliv.

Efter disputation och erhållen docentur i klassisk filologi vid LU verkade P som lärare vid hemstadens skolor. 1891 kallades han till professuren i klassiska språk vid den nygrundade högskolan i Gbg sedan den först utnämnde O A Danielsson (bd 10) övergått till motsvarande befattning vid UU. I denna senare konkurrens hade P uppförts i tredje förslagsrummet. Under två treårsperioder var han rektor vid högskolan. Den hyste under sin första termin blott 21 studenter, men under P:s rektorat skedde en icke obetydlig expansion och vid sekelskiftet uppgick studentantalet till 70.

P:s vetenskapliga produktion blev knappast särskilt stor, bl a beroende på att hans krafter togs i anspråk för högskolans uppbyggnad. Den splittring av intressena som präglade studietiden kom således att under professorsåren upprepas i större skala. De vetenskapliga arbetena föll inom områden som handskriftskännedom, handskriftsbeskrivning, metrik och kulturhistoria. I sin forskning anknöt P till en äldre, snarare filologisk än lingvistisk språkvetenskaplig tradition. Under 1800-talets senare del skedde en nyorientering där språkets materiella sida, dess mekanik och förändringar, sattes i centrum. För detta junggrammatiska betraktelsesätt stod P främmande. Han verkade i en övergångstid men höll sig tydligt till de äldre idealen. De nya tänkesätten kom i stället att inom de klassiska disciplinerna företrädas av forskare som P Persson och Danielsson. Inom ramarna för den tradition P verkade i visade han emellertid ett högst betydande mått av både inträngande uppfattning och kritisk skärpa. En för sin tid mindre vanlig filologisk grundlighet präglade hans forskning.

P utgav också populärvetenskapliga arbeten, översättningar och tal. Särskilt uppmärksammade blev hans minnesteckningar över ledamöter i WS. Han gjorde tidigt uppteckningar av sin födelsesockens folkmål. P var utrustad med ett fabulöst minne och i sin stora otryckta självbiografi, avslutad 1912, redovisar han såväl en mängd etnologiska detaljer från uppväxtårens allmogemiljö som personliga minnen från bl a 1865 års representationsreform och dess återverkningar i bygden. I dessa anteckningar ger han också porträtt och karakteristiker av kända personer i sin samtids universitetsvärld. - Efter sekelskiftet tilltog P:s tidigt anade ohälsa alltmer, och slutligen tvingades han begära avsked från sin professur.