Otto Arnold Paykul, von

2 von Paykul, Otto Arnold, f omkr 1662 i Livland, d 4 febr 1707 i Sthlm. Föräldrar: möjl manngerichtsbesitzer Johan Friedrich P o Elisabet v Lode. Page vid sachsiska hovet 77, tjänstg vid sachsiska gardet 78, i fransk krigstjänst omkr 81, överste i sachsisk tjänst, avsked därifrån omkr 94, åter i sachsisk tjänst, generalmajor 99, generallöjtn trol juli 00–01, åter i sachsisk tjänst 04–05.

G 1686 i Sachsen m NN, levde 1707, dtr till generallöjtn Hans Rudolph (?) v Minckwitz.

P lämnade som 15-åring sin födelsebygd för att gå i sachsisk krigstjänst; en tid tjänade han i franska armén. Efter faderns död ärvde P dennes gods men även hans skulder. Ett ekonomiskt fördelaktigt gifte satte honom i stånd att reda ut sina affärer. 1692 sålde han sina livländska egendomar. Efter att ha lämnat krigstjänsten köpte han 1694 ett gods i Mark Brandenburg.

I början av 1698 mottog P som gäst på sitt gods J R v Patkul, med vars konspirationer mot det sv herraväldet i Baltikum han sympatiserade. Genom P sammanfördes Patkul med August II:s av Polen gunstling J H v Flemming och genom denne med August själv.

På Patkuls rekommendation anställdes P åter i sachsisk tjänst. Hösten 1699 var han, i Flemmings frånvaro, befälhavare över de sachsiska trupper som sammandragits inför det planerade anfallet mot Riga. Ett överrumplingsförsök i jan 1700 avbröts på grund av stark kyla. Sedan Flemming anlänt, inledde sachsarna kriget i februari. Riga erövrades dock ej, och den livländska adeln visade sig nästan genomgående svensktrogen. Mars–maj 1700 var P som högste närvarande officer åter truppernas befälhavare. I slaget vid Duna 9 juli 1701 ledde han sachsarnas två första anfall mot den sv landstigningsstyrkan. P sårades i slaget och tog därefter avsked.

Som född i en sv provins hotades P med dödsstraff för sitt deltagande i kriget på sachsisk sida. I april 1700 hade dock Karl XII i ett öppet brev lovat att se välvilligt på livländska undersåtar som var i fientlig tjänst, såvida de genast lämnade denna; i annat fall skulle de som landsförrädare dömas från livet. På kungens befallning åtalades inför Svea hovrätt de livländska officerare som kvarstod i polsk-sachsisk tjänst. 17 dec 1702 dömdes P i sin frånvaro att mista liv, ära och gods.

Under tiden sysselsatte sig P med alkemistiska och tekniska försök. Genom Patkul sökte han förmå August och tsar Peter att köpa klingor, kanoner och kartescher som han uppfunnit. 1704 gick han emellertid åter i fält, nu som chef för en kavallerikår. Vårvintern 1705 opererade han i södra Polen. Syftet var att bekämpa Augusts fiender bland magnaterna och att blockera förbindelserna mellan dessa och de ungrare som gjort uppror mot kejsaren. I maj anlände P som sachsiskt sändebud till Moskva, där han förhandlade med tsaren om samordningen av de ryska och sachsiska fälttågsplanerna.

Efter sin återkomst till Polen i juli beordrades P att med sitt rytteri överrumpla Warszawa för att upplösa det dit inkallade riksmötet och hindra kröningen av Karl XII:s protegé Stanislaw Leszczyński till polsk konung. Från sv sida avdelades C Nieroth (bd 26) med omkring 2 000 man för att skydda Warszawa. P med mellan 7500 och 10 000 sachsiska, polska och litauiska ryttare, mötte Nieroths styrka utanför Warszawa 21 juli 1705. Han förde själv befälet över centern, där det sachsiska kavalleriet grupperats. P lät sina flyglar utbreda sig för att omfatta svenskarna från båda sidor. Planen misslyckades emellertid, eftersom svenskarna ryckte fram mot övermakten och längs hela fronten slog motståndarna på flykten. P drogs med av sina flyende trupper, red omkull i ett dike och tillfångatogs.

P hade nu att vänta verkställandet av den tidigare utfärdade dödsdomen. Karl XII medgav dock att hans fall åter prövades inför rätta. I början av 1706 sändes P till Sthlm. Ställd inför Svea hovrätt framhöll han, att varken han eller hans far svurit sv kungen trohet, att han lämnat Livland vid unga år och att han långt före kriget varit i sachsisk tjänst. Dessutom hade han 1692 erlagt skatt på inkomsten av försäljningen av sitt livländska fädernegods, vilket var en pålaga som endast ålades utlänningar. Hovrätten överlämnade dessa omständigheter till kungens prövning. I dennes svarsbrev underkändes P:s argument; hovrätten klandrades för att inte ha dömt i saken och låtit verkställa domen. I det k brevets efterföljd avkunnades hovrättens dödsdom mot P 14 nov 1706.

Emellertid väckte P:s öde medlidande i inflytelserika kretsar. Änkedrottning Hedvig Eleonora samt kungens systrar Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora bad Karl XII skona P:s liv. Själv lät P genom H Hamilton (bd 18) tillkännage att han årligen skulle framställa en viss mängd guld för kronans räkning, om han skonades till livet. Han skulle också lära någon infödd svensk konsten att göra guld. Kungen lät sig emellertid inte övertyga och ansåg att domen "för exempel skull" måste verkställas (Konung Karl XII:s egenh bref, s 82). P halshöggs på den plats vid Norrtull som länge kom att kallas Paij-kulls backe. Till dem som trodde på P:s förmåga som guldmakare hörde U Hiärne (bd 19), som i en strax efter avrättningen spridd skrift intygade, att P verkligen kunnat göra guld.

P har på grund av namnlikheten ofta förväxlats med Patkul och är den näst honom mest uppmärksammade av de sv undersåtar som under stora nordiska kriget deltog i stridshandlingar på fientlig sida. Skeendet kring hans sista rättegång och avrättning belyser motsättningen mellan den absoluta statens ideologi, konsekvent hävdad av Karl XII, och en mer human rättsuppfattning, som också den hade företrädare inom samhällets högsta skikt.