Robert H Nobel

2 Nobel, Robert Hjalmar, son till N 1, f 4 aug 1829 i Sthlm, Maria, d 7 aug 1896 i Krokek, Ög. Elev vid Jakobs förs:s apologistskola i Sthlm vt 38–41, sjöman maj 41–juni 43, bosatt i S:t Petersburg 43–63, anställd vid fadern Immanuel N:s mek verkstad där 50–59, drev bl a ett tegelbruk på godset Fredriksberg utanför Hfors o (tills med en kompanjon) Aurora ab i Hfors, uppförde en fabrik för sprängämnestillverkn på Fredriksberg 65, disponent vid Nitroglycerinab i Sthlm 66–70, knöts till brodern (N 3) företag i S:t Petersburg 70, verksam i oljeindustrin i Baku, Ryssland, 74–80, deläg i Naftaproduktionsbolaget Bröderna Nobel från maj 79, led av styr där 79–81.

G 21 dec 1861 i Hfors m Paulina Sofia Karolina Lenngrén, f 28 febr 1840 i S:t Petersburg, S:ta Kat, d 2 jan 1918 i Sthlm, Jak, dtr till köpmannen Carl L o Eva Christina Lesch.

Robert N deltog i undervisningen vid Jakobs apologistskola i Sthlm i sju terminer. Som elvaåring anmäldes han "till näringarna vilja från läroverket avgå", och våren 1841 tog han hyra som extra kajutvakt på en skonert med destination Brasilien. Efter den resan fortsatte han som sjöman på andra fartyg som också seglade i "Västersjön". När N i juni 1843 mönstrade av för gott var modern och de yngre bröderna sedan mer än ett halvår förenade med fadern i S:t Petersburg. Dit begav sig också N. Tillsammans med bröderna fick han undervisning i hemmet av en sv informator och av ryska lärare. Privatundervisningen pågick för hans del, som relativt sent fått börja ta del av den, ända tills han fyllt 20 år.

Från 1850 och fram till konkursen tio år senare var N anställd i faderns och Ogarevs mekaniska verkstadsföretag. Han skötte "de yttre göromålen", vilket torde ha inneburit kontakter med kunder och leverantörer. N assisterade också fadern; han deltog t ex i mineringen av vattnen kring Kronstadt och Sveaborg under Krimkriget.

När föräldrarna 1859 flyttade tillbaka till Sverige stannade N och de övriga vuxna bröderna kvar i S:t Petersburg. N sysslade med olika affärer och projekt. En tid ägnade han sig åt tillverkning av eldfast tegel och terrakottaarbeten. Han lät färdigbygga en ångbåt som han hade för avsikt att driva trafik med. Projekten gav N bärgning men var inte särskilt lönande och övergavs. Bakom hans olika aktiviteter kan spår av faderns uppfinningsrikedom men också av dennes otålighet skönjas.

Fram till sitt giftermål bodde N tillsammans med den yngre brodern Alfred (N 4). N:s hustru var dotter till en välbeställd företagare i Hfors, god vän till N:s far och en av dem som tillskjutit kapital till dennes första mekaniska verkstad i S:t Petersburg. Ganska snart flyttade också de nygifta till Hfors. Förmodligen med svärfaderns hjälp drev N ett tegelbruk på Fredriksbergs egendom nära staden. Han blev också delägare i lamp- och lysoljemagasinet Aurora och började importera fotogen och fotogenlampor från Ryssland. De 12 000 rubel som var hans del i startkapitalet fick han låna av en doktor i Dorpat. Bolaget var det första i sitt slag i Hfors, men snart tillkom konkurrenter som pressade priserna, och vinsten uteblev. N bestämde sig då för att lära sig ölbryggning. Det var en industri på frammarsch i Sverige, och dit åkte N i okt 1862. Efter praktik på fyra olika bryggerier fick han från Sthlms Bryggeriab intyg på att han praktiserat vid tillverkning av bayerskt öl och att han också hade inhämtat teoretiska insikter nödvändiga för en kunnig bryggmästare. Dessa kunskaper kom han dock inte att få någon användning av.

Redan sommaren 1863 var N tillbaka i S:t Petersburg. Brodern Ludvig, som etablerat sig som fabriksägare, överlät åt N att utföra reparationsarbeten på Kazanska katedralen, som hans företag – liksom en gång faderns – fått beställning på. N fick lön av brodern och dessutom del i vinsten. Här stannade N två år.

Alfred N hade under tiden patenterat sin uppfinning, industriell tillverkning av sprängolja och dess detonering. N fick som gåva överta patentet för Finland. På Fredriksbergs egendom lät han uppföra en nitroglycerinfabrik och började tillverka "Nobels sprängolja". Året därpå, 1866, erbjöds N att bli disponent för det sv Nitroglycerinab med en för den tiden inte föraktlig lön på 6 000 kr om året, och han och familjen flyttade till Sthlm. Där arbetade N tillsammans med chefen för fabriken, som flyttats till Vinterviken, på att förbättra framställningsmetoderna för nitroglycerin. Tillsammans genomförde de en rad produktionstekniska förbättringar som sedan kom att användas vid liknande företag runt om i Europa. Säkerheten vid tillverkningen förbättrades, och slutprodukten fick en jämnare och högre kvalitet.

N anlitades också av brodern vid förhandlingar rörande grundandet av det norska nitroglycerinföretaget och vid försök att skaffa finansiärer för att starta bolag i andra länder. Över huvud taget arbetade de i nära samförstånd, och N ersatte Alfred i det tyska företaget då denne var på resor.

N trivdes på Vinterviken, men sommaren 1867 "kom dynamiten med de stora förhoppningarna, gräl och split och med den tycktes all sämja blivit förvisad", som han själv skriver. "Med ett lynne som mitt kan en oförrätt av några ord, förstöra mitt lugn för flera dagar, vilket i förening med alla andra obehag synes ha någon liten del i den sjukdom som nu förtär mig." Det var inte med brodern Alfred som N kommit i delo – denne hade helt lämnat det sv företaget – utan de övriga stora aktieägarna i Nitroglycerinaktiebolaget, som hade satsat större delen av startkapitalet.

N ansåg, förmodligen med rätta, att det var tack vare honom som det sv bolaget utvecklats så positivt. Trots tilltagande vantrivsel, till följd av vad N betecknade som ägarnas myndighetston och även svårigheten att få "nyktert och dugligt folk" som han kunde lita på med tanke på den stora explosionsrisken vid tillverkningen, stannade N kvar vid Vinterviken till slutet av 1870. Då sade han upp sin befattning och flyttade till S:t Petersburg. Brodern Ludvig hade övertalat N att en tid leda hans företag då han själv skulle göra en längre resa.

N trivdes inte med klimatet i S:t Petersburg, som han betecknade som ett sumpnäste, men kom ändå att stanna där i flera år. Nitroglycerinfabriken i Finland lät han riva för att slippa arrendet för tomtmarken; den hade inte gått särskilt bra. Sedan brodern återkommit från sin utlandsvistelse försökte N till en början på egen hand sin lycka. Han spekulerade i tackjärn och i uppköp av råglycerin, som var en av råvarorna vid dynamittillverkning. Han lade också in anbud på sprängning med dynamit vid tunnel- och kanalbyggen, men inget blev antaget.

Återigen fick N uppdrag av Ludvig. Denne hade tillsammans med en kompanjon arrenderat ett av arméns gevärsfaktorier. Planer uppkom på att försöka exploatera valnötsskogarna i Kaukasus och att där anlägga ett faktori för framtagning och torkning av virke till gevärskolvar. N fick uppdraget på entreprenad. Efter att först ha gjort en resa till Paris för att rådgöra med Alfred och sedan, förmodligen på dennes inrådan och med dennes rekommendationer, till S:t Etienne och Schweiz där han studerade fabrikation av gevärskolvar vid arsenalerna, reste N på våren 1873 till Kaukasus.

Någon möjlighet till rationell framställning av valnöt erbjöds inte i Kaukasus. Däremot kom N under sitt besök att bli vittne till den begynnande oljerushen i området och såg de möjligheter som den kunde erbjuda också honom. Vid återkomsten till S:t Petersburg utbad han sig 25 000 rubel av Ludvig N och dennes kompanjon. Med detta kapital återvände N 1874 till Baku. Huruvida det var avsett som försträckning eller som ersättning för det gjorda arbetet är inte helt klart.

Utvinningen av den mycket lättillgängliga oljan i områdena vid Kaspiska havet hade påbörjats på 1860-talet under synnerligen primitiva former. När N slog sig ned i Baku hade utvecklingen framskridit därhän att där fanns 23 producenter med egna raffinaderier och att olja nu också utvanns genom borrning. Ryska regeringen hade 1872 i form av parceller börjat försälja jorden i regionen. Vid N:s ankomst rådde överproduktion, och priserna på rånafta hade fallit mycket kraftigt; såväl lagrings- som transportkapaciteten var helt otillräckliga. I mitten av 1870-talet var det kris i området.

Efter ingående förhandlingar lyckades N 1875 köpa en destillationsfabrik av Tiflisbolaget, ägt av två holländare, och satte i gång med att förbättra denna. N var en kreativ och skicklig tekniker. Till sin hjälp anställde han tre landsmän, kemisten Erland Theel, ingenjören August Avelin, som blev fabrikens chef och verkmästare, och Martin Westvall, som hade haft en liten verkstad i Baku. Raffinaderiets kapacitet utökades, utvinningsgraden höjdes och kvaliteten på den färdiga produkten förbättrades. Hösten 1876 kunde de första faten fotogen levereras till S:t Petersburg.

N förlitade sig under de första åren på rånafta som inköptes från andra producenter. Han hade visserligen köpt några oljeförande parceller drygt tio km utanför Baku, men det första borrhålet upptogs inte förrän våren 1876, då brodern Ludvig tillsammans med äldste sonen Emanuel (N 5) gjorde ett besök där. Först två år senare började man använda den egna naftan sedan transporten från oljekällan till Baku hade ordnats via rörledningar.

N:s alla verksamheter i Baku krävde betydligt mer pengar än de 25 000 rubel han från början haft tillgång till, i all synnerhet som det dröjde innan affären gav några intäkter av betydelse. Ludvig N hade hela tiden tillskjutit kapital och material. Efter hans besök vid fabriken gick de båda bröderna tillsammans in för att utvidga och rationalisera driften. 1879 bildades ett aktiebolag för oljeframställning med ett kapital på 3 milj rubel, varav N stod för 100 000, Ludvig svarade för mer än hälften, dennes kompanjon P A Bilderling för närmare 1 milj och Alfred för 115000 rubel. Hela aktiekapitalet torde inte ha inbetalats utan delvis utgjort apport, i N.s fall huvudsakligen för projektering och utfört arbete, i Ludvigs fall för maskiner levererade från hans maskinfabrik.

Efter aktiebolagsbildningen kom de stora besluten att ligga hos styrelsen i S:t Petersburg, i vilken även N ingick. Detta upplevdes av honom som om ledningen över det företag som ursprungligen hade varit hans rycktes honom ur händerna. Det var han som rent praktiskt dragit det tyngsta lasset för att få företaget i gång, och han ansåg sig bäst känna till förhållanden och produktionsprocesser. Redan hösten 1879 lämnade han bolaget tillfälligt, våren 1880 för gott. Hans dåliga hälsa angavs som skäl.

N återvände till Sverige och inköpte Getå egendom vid Bråviken, där han hade sin fasta bostad till sin död. Han vistades långa tider utomlands, ofta på kurorter.