Anders Nohrborg

Nohrborg, Anders, f 9 maj 1725 i Norberg, Vm, d 30 nov 1767 i Folkärna, Kopp. Föräldrar: kh Olof N o Christina Barchæus. Elev vid Köpings skola 35–36, vid Västerås skola o gymn, inskr vid UU 15 okt 45, disp pro exercitio där 14 maj 48 o pro gradu 51, mag där löjuni 52, prästv i Västerås 21 sept 54, pastorsadjunkt i Finska förs i Sthlm 54, eo hovpredikant 3 dec 65. – Ogift.

Uppgifterna om N:s levnadslopp är magra. Till stor del bygger kunskapen om honom på överhovpredikanten Gabriel Roséns företal till den första utgåvan av hans postilla. Rosén kände N personligen och samlade också in upplysningar om honom från släktingar. Både på fädernet och mödernet hade N prästerligt påbrå. Efter ett års studier vid Köpings skola och fyra års undervisning i hemmet studerade han i Västerås skola i flera år. 1742 avled fadern men modern hade medel att hålla sonen i gymnasiet till dess han skrevs in vid UU. Under studieåren där verkade han också som informator. Hans två avhandlingar vid universitetet är framlagda under presidium av lärare, Nils Wallerius och Lars Dahlman (bd 9), som var starkt påverkade av den då dominerande wolffianska filosofin och teologin.

N prästvigdes i Västerås. I prästvigningsmatrikeln anges att han kallats av domkapitlet men utan angivande av förordnande, något som är ovanligt. Detta kan tyda på att uppgiften är korrekt att det var kyrkoherden i finska församlingen i Sthlm C G Wernander som låg bakom kallelsen. Under tiden N var pastorsadjunkt i Finska församlingen verkade han även som informator. På kallelse av riksrådet H H von Liewen (bd 22) utnämndes N till eo hovpredikant. Han hade då redan angripits av tuberkulos. I bevarade brev kan sjukdomsutvecklingen följas. Våren 1764 skrev N att han "hela tiden bortåt dragits med en mag- och bröstsjuka, för vilken allt hitintills medicinerat" (Iverus, s 67). Hösten 1767 växlade återkommande blodstörtningar med tillfälliga förbättringar. Till slut fick han begära tjänstledighet och vistades sista tiden hos sin syster och svåger i Folkärna prästgård, där han avled. Bouppteckningen efter N i dec s å visar att han hade ett stort och värdefullt bibliotek, som utgjorde närmare en fjärdedel av boets behållning.

Under sin sista sjukdomstid förberedde N utgivandet av en postilla. Breven till brodern Daniel N ger en intressant inblick i detta arbete. N upprättade också endast några dagar före sin död ett testamente, som i huvudsak rör hur hans anhöriga skulle förfara med manuskripten till postillan. 1771 utgav brodern N:s postilla under titeln Den fallna menniskans salighets-ordning, föreställd uti betraktelser öfver de årliga sön- och högtidsdagars evangelier. Den har hittills (1989) utkommit i mer än tjugo upplagor. Utöver postillan finns även några tryckta predikningar efter N.

Postillan är inte uppställd efter kyrkoårets texter utan systematiskt-teologiskt efter salighetsordningen. Enligt denna handlar Gud med människan på ett objektivt sätt. Samtidigt förenas med denna objektiva linje en subjektiv, då människan ställs i centrum. Själva salighetsbegreppet är nyckeln till förståelsen av postillan. Den kristna saligheten betyder inte blott gudsgemenskap utan innehåller även ett subjektivt drag, en känsla av lycka. "Den fallna människan" saknar denna lycka. Den förverkligas i den kristna salighetsordningen och når sin högsta höjd i unio mystica. Genom syndafallet har förbindelsen mellan människa och Gud blivit bruten, men genom kallelse och uppväckelse sker en empirisk förvandling av människan. Denna sker steg för steg enligt salighetens ordning genom omvändelse, pånyttfödelse och tro. I konsekvens härmed börjar framställningen med en avdelning om Kristus och hans verk varpå följer beskrivningar av människan och hennes vandring genom salighetens ordning. Med tanke på den popularitet postillan nådde är det intressant att notera att den i sin första kvartoupplaga omfattade drygt tusen sidor. Den psykologiskt själavårdande inriktningen är troligen den närmaste förklaringen till de många upplagorna.

N:s teologiska position är komplicerad och svår att närmare fixera. Den tyder på inflytande från Christian Scriver och J J Rambach men också från pietism och herrnhutism. Härtill kommer påverkan från Wolffs system, som delades av många under senare delen av århundradet. Det herrnhutiska inslaget kan antagligen förklaras med influenser N mottagit redan under studietiden i Västerås och bör ha kommit främst från väckelsepredikanten där Daniel Grau. De olika intrycken har N sammansmält i en "fördjupad lutherdom", ett uttryck för gammal sv tradition men påverkad av pietismens helgelsenit och herrnhutismens trosfrimodighet (Pleijel). Därigenom har N:s postilla kunnat accepteras och finna läsare inom olika fromhetsriktningar under drygt tvåhundra år.

N:s liv förflöt stilla och väckte ingen uppmärksamhet. Det är postillan som gjort hans namn känt. Hundra år efter hans död fälldes omdömet om honom att han "varit den osynliga församlingens huspredikant i Sverige, och han torde komma att fortfara vid detta ärofulla påstående, så länge sann kristendom finnes ibland oss" (Wieselgren).

Även N:s bror Daniel N (1739–1819) studerade i Uppsala. Han prästvigdes 1763 och kom genom N:s förmedling till Riddar-holms församling i Sthlm, där han var pastorsadjunkt och komminister 1766–84. Från 1782 (tilltr 1784) var han kyrkoherde i Irsta, Vm, och utnämndes 1800 till teol dr. Han ansågs av sin samtid vara en god förkunnare. Förutom som utgivare av sin brors postilla har han blivit känd som författare till bl a Bevis til själens odödelighet, grundade på förnuftet och Guds ord (1767) och till topografiska avhandlingar om Nora (1763) och Lindesberg (1760, utkom utökad och översatt från latinet året därpå). Daniel N deltog i riksdagarna 1778–79, 1809–10 och 1810 urt; vid de två sista mötena var han ledamot av bl a statsutskottet.