Johan Nordenankar

Nordenankar, Johan, före adl Corvin, dp 2 okt 1722 i Eksjö, d 3 sept 1804 i Fliseryd, Kalm. Föräldrar: kh mag Daniel C o Christina Lindevall. Inskr vid UU 13 sept 43, medelstyrman vid amiralitetet 30 dec 49, löjtn där 25 april 50, kaptenlöjtn 4 okt 55, adl av kungen 24 mars 56 (anmält i rådet 14 juni 63), lär i sjöväsendet för hertig Karl 60, kavaljer hos hertigen 60, kommendörkapten 19 dec 66, generaladjutant vid örlogsflottan 22 juli 67, konteramiral o tjänstg generaladjutant hos Gustav III 12 sept 72, chef för sjökarteverket 6 nov 72, för galärflottan i Sthlm 11 dec 72, för hovjaktvarvet 10 nov 73, v amiral o amiralitetsråd 16 dec 76, avsked vid amiralitetskolhs upplösande 30 juni (k beslut 5 maj) 91. – LPS 72, LVA 89. – Ogift.

Efter studier vid UU tog N värvning i flottan och befordrades 1750 till löjtnant. S å erhöll han tillstånd att gå i främmande tjänst för att vinna större sjömilitär erfarenhet. Han tjänstgjorde först i engelska marinen men övergick senare till maltesisk tjänst. 1752 bevistade N en batalj mellan maltesiska galärer och algeriska fartyg, en erfarenhet som N utnyttjade efter återkomsten till Sverige, som nyss byggt upp en egen galäreskader. Andra sv sjöofficerare hade kort dessförinnan studerat de olika medelhavsflottornas fartygstyper och rapporterat härom.

N avslutade sin utlandsvistelse med en rundresa till Frankrike, Italien, Portugal och Spanien. Efter hemkomsten utnämndes han till kaptenlöjtnant vid amiralitetet. Han anförtroddes även uppgiften att meddela undervisning i sjömilitära ämnen åt hertig Karl, som utnämnts till storamiral. Sin militära yrkeskarriär avslutade N som amiralitetsråd. I arbetet på den upprustning av flottan som med stöd av franska subsidier inleddes efter 1772 års revolution spelade N en väsentlig roll. I en genom Patriotiska sällskapet publicerad skrift utvecklade N skälen för att Sveriges försvar borde bygga på tillfredsställande sjöstridskrafter. 1772 utsågs han till chef för den galärflotta som ännu var förlagd till Sthlm.

N är främst känd för sina insatser för sjökortens förbättring. Arbetet på att framställa tillfredsställande sjökort hade avstannat efter de insatser som gjorts av Peter Gedda (bd 16), Nils Strömcrona och Jonas Hahn (bd 17, s 760). På rysk sida hade större resultat nåtts genom Nagajevs kartor, som delvis byggde på dennes egna mätningar under ockupationen av Finland 1742–43.

Efter Rysslands framträngande till Östersjön hade dess vatten fått ny betydelse. Finska viken hade blivit en sannolik krigsskådeplats, förbindelserna mellan denna och det sv kärnlandet måste gå över Ålands skärgård och angränsande öppna vatten. Därigenom hade sjömätningarna blivit allt. viktigare. Det kartmaterial som förelåg bestod av specialkort över mindre områden, främst hamnar och inlopp. Arbetet att sammanställa tillgängliga uppgifter till enhetliga kartverk återstod. Riksdagen hade visserligen 1756 krävt nya insatser men resultaten hade blivit begränsade. De geodetiska och hydrografiska mätningar som företagits hade ej blivit systematiskt genomförda, än mindre utnyttjade.

För att åstadkomma en enhetlig, sakkunnig ledning och kraftfullt kunna bedriva de olika arbetena förordnades N till direktör för sjökarteverket och 1782 till chef för sjökortsförbättringen i dess helhet. Avsaknaden av vägledande kartmaterial hade då länge varit besvärande. De sjöfarande hade hänvisats till sjömärken och lotsarnas kunskaper om farleder och djupförhållanden. Ännu under sjökriget 1788–90 saknades vanligen tillförlitliga kartor, även om N då hade börjat utge sina kartblad och några tillställts fartygscheferna. I fartygsjournalerna speglas sjöofficerarnas beroende av de lotsar som stod till förfogande och kampen om att få tag på dem. Ofta föranledde sådana svårigheter förseningar i krigsoperationerna och orsakade i en del fall grundstötningar och förluster.

Under 1770-talet fullföljdes de mätningar som skulle ligga till grund för det planerade kartverket. Länge förelåg dock skilda åsikter om verkets utförande. N hade 1780 anmält att det skulle omfatta nio s k passkartor samt tre generalkartor över Östersjön och över Bottniska viken, sammmanlagt tolv blad. N var av den meningen att några passkartor ej behövdes för Bottniska viken, då lotsväsendet där kunde tillfredsställa sjöfartens behov. Senare ålades han dock att utarbeta passkartor även för Bottniska viken, något som föranledde nya mätningar och avsevärt fördröjde arbetet. För att minska tidsutdräkten beslöt N att begränsa det totala antalet passkartor till nio vartill skulle komma två generalkartor. Det kartverk, som fick bära N:s namn, kom därför att omfatta elva blad och täckte Östersjön med Bottniska viken och Finska viken, Öresund, Kattegatt och Skagerak.

N:s kartverk åtnjöt länge stort anseende och markerade en vändpunkt i sjökortens historia. Med det som grund kunde Gustaf af Klint (bd 21) fortsätta arbetet på de sv sjökartornas utformning. Ett tidigt bevis på uppskattning för sina insatser och stora kunskaper i marina ämnen fick N då han förlänades adelskap.