Jacob Magnus Nordencreutz

3 Nordencreutz, Jacob Magnus, son till N 2, f 8 jan 1763 i Sthlm, Jak o Joh, d 21 maj 1834 i Uppsala. Vallmästare vid fortifikationen 12 dec 74, konduktör 13 mars 76, löjtn 12 nov 82, kapten 19 juli 88, major 19 juni 92–4 juni 11, allt vid fortifikationen, deltog i riksdagarna 89, 00, 09–10, 10, 15 (led av förstärkta utsk), 17–18, 23, 28–30 o 34, befalln:man på Uppsala slott 21 juni 92, riddarhusdir 00–10 o 13–15, överstelöjtn i armén 28 maj 01, tf fortifikationsbefälh i Landskrona 5 aug 05. – Led av Sv krigsmannasällsk 96.

G 19 aug 1809 i Sthlm (Inr tidn:ar), m Catharina Margareta Sendelin, f 24 dec 1789 i Gävle, d 20 aug 1850 i Uppsala, dtr till överstyrman Anders Eric S o Maja Christina Jagare.

Under sin första tid vid fortifikationen delade N sin tjänstgöring mellan fortifikationskontoret i Sthlm och åtskilliga uppdrag vid huvudstadens befästa avenyer, dvs infartslederna genom skärgården. Från 1780 tjänstgjorde han vid artilleriregementet under dess förläggning på Ladugårdsgärde och i Sthlms garnison. En tid undervisade han i ritningsframställning vid fortifikationskontoret. Aret därpå överfördes han till de pågående arbetena på Sveaborg med huvudsaklig tjänst vid ritkontoret. Därifrån kommenderades han via Vaxholm till Karlskrona, där han ledde olika arbeten under ett expansivt skede med stora byggnadsprogram för flottan. N var första tiden verksam vid Kungsholmens fort och senare i själva staden. Till de byggnader han uppförde efter egna ritningar hörde ett större magasin, en brygga och ett vakthus vid Kungshall.

1789 blev N under det pågående kriget med Ryssland kommenderad till Storamiralens regemente och fördes över till örlogsflottan. Höjdpunkten i hans marina karriär inträffade då han under sjöslaget vid Ölands södra udde 26 juli 1789 tjänstgjorde på C W Modées (bd 25) linjeskepp Hedvig Elisabet Charlotta. Sedan flottan åter anlöpt Karlskrona blev N för en tid kommendant på Drottningsskärs kastell. Följande sommar kommenderades N tillbaka till Finland, där han till fredsslutet arbetade med att anlägga batterier på Porkkalahalvön.

Efter återkomsten från Finland fick N för en längre tid sin verksamhet förlagd till Uppsala. För att ära C v Linné (bd 23) och stödja botaniken hade Gustav III 1787 beslutat skänka universitetet en ny botanisk trädgård. Till denna skulle höra en orangeribyggnad, för vilken N förordnades att leda byggnadsarbetena. Hans anknytning till universitetsstaden ökade, sedan han utnämnts till befallningsman på Uppsala slott. Arbetet blev långvarigt, ryska kriget kom emellan och det nya Linneanum invigdes först 1807. Under denna tid hade N också haft annan sysselsättning. Han hade rört sig i utkanterna av den politiska oron i landet efter Gustav III:s död. I sin misstro mot de gustavianska ambitionerna strävade Reuterholm efter att eliminera kretsen kring G M Armfelt. Till denna grupp hörde N:s ungdomsvän J A Ehrenström (bd 12) och N kom därigenom att på nära håll bevittna polisundersökningarna. Vänskapen med Ehrenström är dokumenterad i deras brevväxling.

I sin fars fotspår som lärare vid hovet gick N, när han fick i uppdrag att undervisa kronprins Gustav Adolf i fortifikationskonst. Utbildningen skedde under tre på varandra följande vinterhalvår, 1793–96. 1800 följde N med kungen till Norrköping för att ombesörja de omfattande byggnadsarbeten som skulle utföras inför riksdagen och kröningen där.

Sin sista större uppgift i fortifikationens tjänst utförde N i Landskrona. Befästningsarbetena i enlighet med 1747 års befästningsplan hade just avstannat i brist på medel. I motsättning till den föregående fortifikationsbefälhavaren hade Gustav IV Adolf beslutat att avbryta arbetena. Den mark som avdelats för befästningsverk kunde därmed utnyttjas fritt, och stora möjligheter öppnades för dem som var intresserade av stadens civila näringar. N:s stora uppgift blev att göra upp en helt ny stadsplan. I okt 1805 fastställdes den av kungen. Landskrona, som tidigare dominerats av befästningsanläggningarna, fick nu en mer borgerlig prägel. Trädgårdar och parker för allmänheten blev ett markant inslag.

Det sista arbete som N utförde blev hans största. 1813 hade hovarkitekten C F Sundvall fullbordat ritningarna till en ny byggnad för UU:s bibliotek. Efter diskussioner rörande estetiska frågor och markärenden fattades 1817 beslut om att inleda byggnadsarbetena. Till att leda verksamheten utsåg konsistoriet N, som under arbetet på Linneanum gjort sig känd som en dugande kraft. Efter några år utbröt en tvist mellan arkitekten och arbetsledaren. N drev sina åsikter med energi och drog sig inte för att ändra på arkitektens ritningar, när han ansåg detta vara nödvändigt. Konsistoriet ställde sig på N:s sida, och Sundvall avsade sig sina uppdrag. Arbetet fortskred långsammare än avsett. 1825 var taket rest, och 1827 kunde N meddela att huset var rappat. Bristen på medel var dock stor och arbetena fördröjdes. 2 juni 1834, några dagar efter N:s bortgång, höll Karl XIV Johan en galamiddag för att celebrera färdigställandet. Då återstod ännu inredningsarbeten.

Liksom många av sina kolleger inom fortifikationen utövade N sitt yrke inom såväl det militära som det civila området. Med samma självklarhet som han ledde befästningsarbeten kunde han gripa sig an verket att utföra en stadsplan eller uppföra offentliga byggnader.