Carl O C J Nordenfalk

2 Nordenfalk, Carl Olof Christian Johan, son till N 1, f 15 febr 1833 i Törnsfall, Kalm, d 12 juni 1909 där. Inskr vid UU 20 maj 51, ex till rättegångsverken där 25 jan 56, auskultant i Svea hovrätt 12 febr 56, eo notarie där 14 mars 56, eo kanslist i justitierevisionsexp 57, v häradsh 20 dec 59, deltog i riksdagarna 59–60, 62–63 o 65–66, led av FK 98–06 (led i förstärkta lagutsk 59–60 o 62–63, i bevilln:utsk 62–63, i särsk utsk 62–63, 99 o 03, i tillf utsk 01), sekr i komm ang kavalleriets beväpn jan 65–juni 69, led av styr för Holm & Graninge ab (Graningeverken från 73) 67–82, adjung led av Svea hovrätt 17 sept 67, exp: chef i sjöförsvarsdep:s kansliexp 31 mars 70–22 sept 82, assessor i Svea hovrätt 19 dec 73, led av dir för Veterinärinst i Sthlm 77–83, landsh i Hallands län o ståth på Halmstads slott 23 april 83–11 jan 02, ordf i Hallands läns hushålln:sällsk 1 juli 84, hedled 9 dec 02, insp för allm lärov i Halmstad 84–94, ordf i Hallands läns landsting 90–93. – HedLÖS 76.

G 15 nov 1880 i Kimstad, Ög, m grev Sofia Christina Augusta Emilia Piper, f 6 sept 1856 där, d 26 maj 1940 där, dtr till kammarherren Charles-Emil Adolf Gustaf P o grev Sofia Augusta Christina Piper.

Carl N valde i likhet med sin far och ursprungligen även farfar och farfars far den civila ämbetsmannabanan. Efter avlagd hovrättsexamen påbörjade han denna som eo notarie vid justitierevisionen för att sluta som landshövding i Hallands län, en utnämning som inte synes ha haft annan grund än förtjänst och skicklighet.

Som relativt nyutbildad jurist gav sig N in i det politiska livet och deltog i de tre sista ståndsriksdagarna som ledamot av adelsståndet. Hans tidiga riksdagsverksamhet bär tydliga moderatliberala förtecken. Detta gäller såväl grupptillhörighet vid voteringar som yttranden i t ex frågor rörande riksdagens hållande varje år, ogift kvinnas myndighet, arvsrätt för oäkta barn och dödsstraffets upphävande. Av inlägg i diskussioner i ärenden angående handels- och näringsfrihet framgår att N var övertygad frihandlare även om han senare i livet kunde uttala att förhållanden kunde tänkas då även han skulle kunna rösta för tullar.

Trots tämligen flitigt deltagande i debatterna fick N som minoritetsanhängare inte särskilt många riksdagsuppdrag. Under den sista ståndsriksdagen (1865/66) spelade han en roll som en av fem valda ledare för Suède-sällskapet, den moderatliberala kärngruppen på Riddarhuset, som verkade för det vilande representationsförslaget. Vid den avgörande debatten i frågan deltog han med ett långt välformulerat anförande. Hans riksdagsyttranden var sakliga och pregnanta, och han förefaller ha trivts i rollen som politisk talare. Ur denna aspekt var det sannolikt ovälkommet med det långa avbrott i riksdagsarbetet som representationsförslagets seger och tvåkammarriksdagens införande ledde till för hans del. Först i slutet av seklet återkom han som representant för sitt län Halland i FK. De politiska förhållandena var då i grund ändrade, och N:s åsikter hade genomgått en förskjutning åt höger, inte ovanlig för en man av hans generation och samhällsställning. I FK var såväl majoritet som minoritet av konservativt snitt. Minoriteten som N valde att sluta sig till var dock "moderat" och hade frihandelsvänlig anknytning.

N verkade för sitt län i riksdagen t ex genom sin motion – som rönte framgång – om statsbidrag till fiskehamnar och han engagerade sig också i skogs- och jordbruksfrågor. Nämnas kan vidare ett, visserligen misslyckat, försök att få ett regemente förlagt till Halland. Privat uttryckte N att ett regemente skulle vara välgörande för det "disciplinlösa" länet. Hallänningen skulle "under trycket av en sträng disciplin" kunna bli ett "utmärkt soldatämne". En motion om förbud mot utskänkning av vin och starkare maltdrycker vid militära övningar hade måhända även lokal bakgrund. Försvarspolitiskt uttalade N tidigt sin förkastelsedom över indelningsverket till förmån för en armé byggd på allmän värnplikt.

I egenskap av landshövding intervenerade N i början av 1890-talet i ett par arbetarkonflikter. Även om de följande förhandlingarna i båda fallen ledde till förbättrade förhållanden för de strejkande, tycks han personligen ha stått rätt främmande för denna typ av frågor. I ett brev till vännen A Lagerheim (bd 22) konstaterade han t ex med tillfredsställelse att tidningen Hallands "röda nyans något mattats" efter påstötning från "högre ort". I riksdagen förhöll han sig passiv då frågor om konfliktlagstiftning och arbetarskydd behandlades.

Erfarenhet av företagande hade N dock. Under en lång följd av år var han styrelseledamot i Holms & Graninge ab. Det gamla bruksbolaget, med tidigare anknytning till den N:ska familjen, sadlade i tid om från den alltmer olönsamma brukshanteringen till trävaruhandel och kunde därmed tillgodogöra sig de gynnsamma konjunkturerna i branschen.

Bl a denna erfarenhet låg till grund för N:s speciella intresse för skog och skogsvårdsfrågor. I Halland var han som landshövding nästan självskriven ordförande i länets hushållningssällskap. Då sällskapet 1898 inrättade en särskild skogskommitté, åtog sig N ordförandeskapet även där. Kommittén gjorde betydande insatser för nyplantering av skog i det på detta område svårt försummade länet. Verksamheten finansierades delvis med medel från landstinget (med början 1890).

N fungerade även som landstingets ordförande i Halland i början av 1890-talet. Denna maktkoncentration till N var ingalunda odiskutabel. Regeringens rätt att utnämna landstingsordförande hade kritiserats hårt. Bruket att använda posten till förmån för landshövdingar hade under en tid upphört men N:s utnämning inledde en tids återgång till traditionell rekryteringspolitik från en ny följd konservativa regeringar. N agiterade för övrigt själv i frågan, åtminstone indirekt. Han sökte hos regeringen misskreditera både sin föregångare, den välkände bondehövdingen Carl Ifvarsson (bd 19), till vilken han stod i ett kyligt förhållande, och efter dennes död sin närmaste konkurrent, v ordföranden I Lyttkens (bd 24). N var således mycket intresserad av inflytande i landstinget.

Sommaren 1901 antydde N för vännen C Burenstam (bd 6) att han ansåg sig ha tjänat kronan nog och ämnade lämna Halmstads slott för att få en "behövlig och efterlängtad frihet." Året därpå sattes beslutet i verket. N drog sig tillbaka till sin egendom Blekhem i födelselänet Kalmar, där han avled åtta år senare.