N Adolf Erik Nordenskiöld

4 Nordenskiöld, Nils Adolf Erik, brorsons son till N 1, N 2 o N 3, f 18 nov 1832 i Hfors, d 12 aug 1901 i Västerljung, Söd (kbf i Finska, Sthlm). Föräldrar: överintendenten o statsrådet FD Nils Gustaf N o Sophia Margareta v Haartman. Gymnasiestudier i Borgå 45–48, inskr vid univ i Hfors 10 dec 49, FK 16 maj 53, kurator vid matematisk-fysiska fak 54–dec 55, FL 4 april 55, allt vid Hfors univ, eo bergskonduktör vid bergskontoret i Finland 55, studerade i Berlin vintern 55–56, prom fil mag o fil dr i Hfors 29 maj 57, studerade o arbetade vid bl a VA o Naturhist riksmuseet i Sthlm 57–58, deltog i O M Torells exp:er till Spetsbergen maj–senhösten 58 o maj–sept 61, prof o intendent vid riksmuseets mineralog avd från 8 dec 58, sv medborgare 23 mars 60, lär i mineralogi o geognosi (geologi) vid Teknol inst 7 juni 60–ht 77, deltog i riksdagarna 62–63 o 65–66, lär i kemi vid krigshögsk i Marieberg 8 juli 63–76, ledare för arktiska exp:er till Spetsbergen juni–sept 64 o juli –okt 68, led av AK 70–72, 81–87 o 91–93 (led av tillf utsk 70–72 o 82, ordf i AK:s talmansdeput 83, led av KU 83, v ordf där 84-85, i särsk utsk 86 o 91), ledare för forskn:exp:er till Grönland juli–hösten 70, till Spetsbergen juli 72–juli 73, till Kariska havet o Ob-Jenisejs mynningsvikar 75, till Jenisejs mynning 76, för ångfartyget Vegas färd runt Asien o Europa juni 78–april 80 o för en exp till Grönland maj–sept 83, frih 9 april 80, led av bl a gradmätn:komm mars 98. – LVA 61 (preses 81–82), LVVS 68, KorrespLÖS 69, LFS 78, HedLVS 80, hedersled av Sv sällsk för antropologi o geografi 80, HedLVVS 80, HedLÖS 82, LSA 93, hedersdr vid uti univ, led o hedersled av ett stort antal uti akad:er o lärda sällsk.

G 1 juli 1863 i Villnäs, Åbo o Björneb, m grev Anna Maria Mannerheim, f 18 juni 1840 i Viborg, d 1 maj 1924 i Nyköping (kbf i Västerljung), dtr till hovrättspresidenten greve Carl Gustaf M o Eva Wilhelmina v Schantz.

Adolf Erik N växte upp på släktgodset Frugård i Mäntsälä nära Hfors. Där förvarade fadern sin stora och ständigt växande mineralsamling och sitt betydande bibliotek. Sonen togs ofta med på mineralsamlingsresor och utbildades till en framstående kännare av mineral.

Efter några års skolgång i Borgå, vilken N avbröt 1848 som protest mot gymnasierektorn J L Runeberg, inskrevs han vid universitetet i Hfors, där han studerade matematik, fysik, kemi, mineralogi och geologi. Frånsett kemin och matematiken hade universitetet föga att erbjuda honom; ingen av lärarna i mineralogi och geologi kunde mäta sig med hans far. Så N avlade fil kand-examen följde han fadern på en mineralogisk resa till Ural, varefter han fortsatte sina studier och disputerade på avhandlingen Om grafitens och chondroditens kristallformer. Hans viktigaste arbete från denna tid är det stora översiktsverket Beskrifning öfver de i Finland funna mineralier (1855).

Framför N låg nu en lysande karriär vid universitetet. Till sin politiska åskådning var han emellertid liberal och dolde inte sin sympati för radikala åsikter, vilket ledde till en konflikt med de ryska makthavarna, som under det pågående Krimkriget var särskilt på sin vakt. Den första förvecklingen föranleddes av en namnsdagsfest för yngre universitetsmän 30 nov 1855, där deltagarna gav fritt utlopp för sina västmaktssympatier. N förlorade sin post som eo bergskonduktör vid bergskontoret och förtroendeuppdraget som kurator för den matematiskfysiska studentfakulteten. Han reste till Berlin, där han under ett halvt år bedrev mineralogiska studier och gjorde bekantskap med både äldre och yngre forskare; av sin far hade han fått rekommendationsbrev till dennes vänner (G Mitscherlich; G Rose).

Efter hemkomsten sommaren 1856 fick N möjlighet att söka professorstjänsten i mineralogi och geologi, som hade inrättats 1852 men i brist på kompetenta sökande varit obesatt. Han ville dock först med hjälp av ett stort universitetsstipendium göra en omfattande studieresa till Sibirien.

I slutet av maj 1857 promoverades N till både primus magister och ultimus doktor. Vid ett samkväm för de sv universitetsrepresentanter som deltog i festligheterna höll N ett tal, som ledde till en allvarlig politisk konflikt. Han fråntogs sitt stipendium och avvisades från universitetet. N reste då till Sverige, besökte under sommaren flera av landets i mineralogiskt avseende mest intressanta fyndorter och arbetade vintern 1857– 58 i KT.s kemiska laboratorium och Naturhistoriska riksmuseets mineralsamlingar under C G Mosanders (bd 26) ledning. Under vistelsen i Sverige deltog han, genom förmedling av den sv polarforskningens pionjär S Lovén (bd 24), i den första arktiska expedition som gjordes under Otto Torells ledning till Svalbard (Spetsbergen). Sedan Mosander avlidit hösten 1858 kallades N till hans efterträdare som professor vid riksmuseet.

N hade inga svårigheter att etablera sig i Sverige, i synnerhet som hans far energiskt hjälpte honom via sina goda kontakter. Förutom Naturhistoriska riksmuseet önskade även universitetet i Uppsala 1859 kalla honom till professor; ledamot av VA blev han två år senare. N anpassade sig snabbt till det intellektuella livet i Sverige. Visserligen betraktades han som en politisk rabulist, vilket åstadkom många kontroverser. Men å andra sidan fann han meningsfränder inom den krets vetenskapsmän, författare och konstnärer som 1862 grundade Sällskapet Idun. N tycks ha bevarat sitt radikala sinnelag även under sina senare år: 1871 skall han ha träffat den senare revolutionären P A Kropotkin, som senare påstod att N var den mest radikala person han träffat (Pasetskij). Dessutom lär N ha känt även anarkisten M A Bakunin och varit påverkad av A I Herzen.

Som son till en adelsman, vilken fötts som sv undersåte, blev N utan svårigheter sv medborgare 1860 och fick rätt till säte och stämma på riddarhuset. Detta berättigade honom också att delta i de två sista ståndsriksdagarna. Senare och med avbrott för polarfärderna representerade han Sthlm i AK, dock inte som någon särdeles aktiv riksdagsman. Ett av hans initiativ var en motion 1872, som syftade till att Teknologiska institutet, där han undervisade i mineralogi och geognosi, skulle sammanslås med ett antal läroanstalter till en teknisk högskola. Motionen ledde till att riksdagen 1876 beslöt ombilda institutet till teknisk högskola.

N var fortfarande fäst vid Finland med många band, även om han inte fick besöka sitt hemland förrän sommaren 1862. Banden befästes ytterligare då han ingick äktenskap med Anna Mannerheim. Professuren i geologi och mineralogi i Hfors var fortfarande obesatt, och N var angelägen om att bli utnämnd. Helst ville han bli eo professor och samtidigt chef för Finlands geologiska undersökning, eftersom han ansåg sig vara en dålig lärare. Hans planer gick dock om intet i nov 1867 genom avslag från högsta ort. Nästa försök gjordes av universitetet 1874, men då hade N definitivt bestämt sig för att stanna i Sverige och fortsätta sina forskningsresor.

Trots konflikter med de ryska makthavarna upprätthöll N livet igenom nära och vänskapliga kontakter med ryska vetenskapsmän och var högt erkänd inom de lärda kretsarna i Ryssland. Han hade redan hemifrån vuxit in i denna atmosfär, som han 1880 själv uttryckte saken i ett tackbrev till VA i S:t Petersburg, efter det att han, i likhet med sin far, blivit kallad till akademins korresponderande ledamot.

N utnämndes till intendent för mineralogiska avdelningen vid Naturhistoriska riksmuseet vid 26 års ålder och stannade på denna tjänst ända till sin död. Under de drygt fyra decennier som han ledde avdelningen utvecklades samlingarna genom hans grundlighet och organisatoriska förmåga till något unikt i hela världen. Han var en samlare i stor skala. Han samlade själv och genom sina ombud, bytte mineraler med andra museer och köpte specimina från utländska mineralhandlare. Förutom det fullständigaste beståndet av skandinaviska mineraler var också samlingarna från polartrakterna de rikaste i världen. N byggde också upp två viktiga samlingar av växtfossil och meteoriter.

Torell företog 1861 en andra resa till Svalbard, där N deltog som hans närmaste man. Den första resan var kopplad till Torells studier av glacialfenomen, och avsikten var att klarlägga om den skandinaviska halvön liksom de nordliga polarområdena tidigare hade varit täckt av inlandsis. Torell var den som mest medverkat till glacialteoriens genombrott i Sverige. N visade stort intresse för teorin innan den ännu vunnit fotfäste men övergick till att motarbeta den, när den blivit allmänt accepterad! N:s far var en av de sista som i Finland motsatte sig glacialteorin.

En av avsikterna med resan 1861 var att utföra gradmätningar och därmed söka ett svar på frågan om jordklotets form. Samtidigt ville Torell och N korrigera kartorna över Svalbard. De hade också för avsikt att tränga så långt norrut som möjligt på havsisen. Företaget avbröts på grund av ishinder, men expeditionen blev trots det en framgång, och enligt N lades då den "första grunden till en verklig kännedom om polarländernas naturalhistoria".

Den Torellska expeditionen 1861 bildade mönster för alla senare företag på polarforskningens område och skapade den s k sv skolan. Resorna leddes alltid av en forskare, inte av sjömän eller officerare. Torell kan med rätta anses vara grundläggaren av den vetenskapliga polarforskningen, men utan N skulle denna "sv skola" inte ha blivit verklighet. N hade också på sina geografiskt inriktade färder alltid en mångsidig och väl utrustad vetenskaplig besättning med sig, och alla hans expeditioner gav rika resultat.

För att fortsätta gradmätningen på Svalbard utrustades 1864 en ny expedition. Den leddes av N men fick avbrytas sedan den räddat sjömännen från tre förlista fångstfartyg och måst återvända med dem till Tromsö. Förutom de naturvetenskapliga prov som samlades gjordes en kartskiss över Björnön, fram till 1898 den bästa kartan över området.

Expeditionen 1864 har betraktats som slutet på det första skedet av de sv polarexpeditionerna. Det föreföll som om utforskningen av polartrakterna skulle upphöra, då riksdagen inte mera ville understödja arktiska forskningsresor. N kämpade dock för att Sverige inte skulle skänka bort sitt försprång på området åt andra nationer, t ex England, Frankrike och Tyskland, som också förberedde expeditioner. Han lyckades få ekonomiskt stöd från privata donatorer – bl a av O Dickson (bd 11) från Gbg – och kunde 1868 företa en ny expedition.

Ett av färdens ursprungliga mål, förutom naturvetenskaplig forskning, var att tränga fram så långt norrut som möjligt. För första gången kunde N använda den mycket omtalade nya uppfinningen, ångbåten. Hans fartyg var dock fortfarande försett också med segel. I den vetenskapliga världen pågick en debatt om huruvida nordpolen omgavs av öppet hav eller om polarområdet var helt täckt av is. N nådde den nordligaste breddgrad ett fartyg någonsin hade nått, 81° 42'. Engelsmannen Edward Parry hade 1827 kommit till 82° 45' men med båt och släde. N fann att nordpolen inte kunde nås med båt; expeditionen måste övervintra på Svalbards nordligaste öar och därifrån under våren med släde avancera norrut.

En ny expedition till Spetsbergen började förberedas, men först ville N utreda om hundar eller renar var lämpligast som dragdjur. Under en kort resa till Grönland 1870 studerade han grönlandshundarnas användning samtidigt som renarnas lämplighet prövades i Lappland. Resultatet blev att renar ansågs vara bättre än hundar för arktiska förhållanden, där jakt ej var att påräkna. Dessutom insamlades en mängd växtfossil från kritperioden, bl a tropiska ormbunkar. Till expeditionens fynd hörde även tre stora järnblock från Ovifak på Discoön.

Försöket att övervintra på Spetsbergen gjordes 1872–73. Som dragdjur medfördes renar. Regeringen utrustade två fartyg för expeditionen, och övriga medel erhölls dels av Dickson, dels av regeringen. För transporten av renarna och den nödvändiga mängden renlav, ca 3 000 säckar, hyrde expeditionen ett tredje fartyg.

Expeditionen drabbades av motgångar. En av de första nätterna rymde renarna i en snöstorm, och det har ansetts att det största misstag N gjorde som polarforskare var att medföra renar i stället för hundar. Expeditionen råkade dessutom ut för den svåraste vintern på 30 år: fraktfartygen frös fast och kunde inte återvända som planerat. Provianten, som var avsedd för 22 man, måste räcka för 65. Trots allt utfördes hela tiden ett segt och systematiskt arbete, och vetenskapligt sett var den ambitiösa resan lyckad. Bl a gjorde N glaciologiska rön och var uppenbarligen den förste som upptäckte en årstidsskiktning i de polära inlandsisarna.

Svalbard hade nu utforskats grundligt, och N började intressera sig för Karahavet och Ob-Jenisej-flodernas mynning. Redan 1868 skall N ha sammanträffat med en rysk guldgruveägare, Mikael Sidorov, och börjat planera en Jenisejexpedition, som emellertid inte kunde förverkligas (Pasetskij). Målet var dels att utreda möjligheten till en sjöled mellan Skandinavien samt Ob och Jenisej, dels att utforska den förut okända delen av polarbassängen. Uppgifter i äldre litteratur och framför allt diskussioner med fiskare och valfångare övertygade N om Karahavets framkomlighet. Färden började vid midsommartiden 1875 i Tromsö, och expeditionen nådde Jenisejs mynning 15 aug. N upprepade färden följande år för att bemöta kritiken att seglingen till Jenisej hade lyckats endast tack vare en ovanligt varm sommar och gynnsamma isförhållanden. Han hade dessutom fått en ny privat finansiär, den för honom okände sibiriske gruvägaren Alexander Sibirjakoff, som av ekonomiska skäl var intresserad av expeditionerna.

N hade emellertid längre gående planer. Han uppges redan 1871 för Kropotkin ha nämnt sina planer att segla till Stilla havet genom Norra Ishavet (Pasetskij). N antog att de varma vattenmassorna från de sibiriska floderna på sensommaren smälte isen vid kusten och att det varma vattnet på grund av jordens rotation med all sannolikhet drevs ända fram till Berings sund. Den nordliga sjövägen till Kina hade hört till upptäcktsresandenas drömmar under århundraden. N:s eget intresse var ända från unga år riktat mot Sibirien, sedan han vid 21 års ålder hade följt med sin far till Ural.

N utarbetade en grundlig plan för expeditionen. Kostnaderna fördelades mellan kung Oscar II, Dickson och Sibirjakoff. Sälångaren Vega, med Louis Palander som befälhavare, utrustades för resan och åtföljdes av tre mindre fartyg till de sibiriska floderna. Fartygen lämnade Tromsö 21 juni 1878. 19 aug passerade Vega Eurasiens nordligaste utlöpare, det mycket fruktade Kap Tjeljusjkin, men en månad senare fastnade fartyget i isen vid Pitlekaj, två dagars färd från Berings sund. Om inte så mycken tid ägnats åt vetenskapliga arbeten hade expeditionen utan tvekan kunnat nå öppet vatten före vinterns ankomst. Övervintringen upplevdes som ett misslyckande, men för forskningen var den av avgörande betydelse och ökade allmänhetens intresse för företaget. Vega ankrade 2 sept 1879 i Yokohamas hamn och återkom hem till Sthlm 24 april följande år och mottogs med storartade hyllningar.

Expeditionens mål var inte enbart att segla genom nordostpassagen och att utröna dess möjligheter som framtida handelsled. N åtföljdes av sex forskare, och fartyget var försett med ett mångsidigt handbibliotek på drygt 1 000 band. Vetenskapliga observationer och mätningar gjordes under hela resan, och prover och annat material insamlades systematiskt från både havet och fastlandet. Även om materialet från Vegas färd inte i sin helhet blev bearbetat, publicerades 1882–87 en stor mängd forskningsrön i serien Vega-expeditionens vetenskapliga iakttagelser i fem band på närmare 3 000 sidor. Den rikliga information inom samtliga naturvetenskapens områden som samlades i de arktiska delarna av Asien var utan motsvarighet, tills Sovjetunionen på 1930-talet inledde en organiserad utforskning av dessa områden. N:s expeditioner väckte intresse för arktisk forskning även utanför Sverige, och Vega-expeditionen kom att utgöra grunden för den akademiska arktisforskningen.

Värdefullt etnologiskt material insamlades bland folken i norra Asien, bland samojeder, tjuktjer och bland eskimåerna i Alaska (samlingarna förvaras i Folkens museum – etnografiska museet i Sthlm). I Japan förvärvade N japansk litteratur, drygt 1 000 verk i 5 500 band; samlingen var på sin tid den största i sitt slag i Europa. (Böckerna donerades till KB, som 1980 utgav en ny katalog över dem; 1990 förvaras samlingen i Östasiatiska bibl i Sthlm.)

N utgav 1880–81 en populärt hållen resebeskrivning i två band, Vegas färd kring Asien och Europa, som översattes till tio språk och lade grunden till hans litterära världsberömmelse. Tidigare hade han inte publicerat utförligare redogörelser från sina resor utan begränsat sig till kortfattade meddelanden om det som han ansåg ha vetenskaplig betydelse. Desto mera överraskande är att N också framträdde som popularisator: 1866–67 skrev han under pseudonymen P. i Ny illustrerad tidning en svit på nio artiklar om den naturvetenskapliga forskningens nya landvinningar. N var en utmärkt stilist, och han invaldes 1893 i SA.

1883 reste N till Grönland för att vandra över inlandsisen till kontinentens inre och slutföra den undersökning som han hade påbörjat redan 1870, nämligen att ta reda på om isen täckte hela kontinenten eller om det fanns ett grönt område i dess inre. Expeditionen kunde inte påträffa annat än is. N samlade åter växtfossil, bl a blad och frukter av brödfruktträd samt valnötter, vilka vittnade om ett tidigare "paradisiskt" klimat i dessa trakter. N planerade ytterligare en expedition, till Antarktis, men av ekonomiska skäl blev resan aldrig av. Däremot deltog han som sakkunnig vid organiserandet av senare expeditioner och hade en central roll, när förberedelserna för en gemensam svensk-rysk expedition till Svalbard igångsattes 1897; den genomfördes 1899 och 1900.

N var framför allt mineralog, och som sådan koncentrerade han sig på den skandinaviska halvön. Hans geologiska undersökningar är däremot knutna till hans polarfärder. Framför allt utredde han Svalbards geologi och behandlade den i två sammanfattande publikationer (1865, 1875). N utvecklades till en specialist på i synnerhet växtfossil, och redan under sin första polarfärd 1858 till Spetsbergen gjorde han vid Bellsund viktiga fynd och samlade tertiära växtfossil. Han var väl insatt i fysik och kemi men lärde sig aldrig att behärska den nya mikroskopiska petrologin och skall ej heller ha haft förtroende för dess resultat (Sjögren). Däremot var han mångsidigt intresserad av metoder som kunde användas för observationer och insamling av naturvetenskapligt material. Av sin far, som redan på 1850-talet hade tagit initiativ till en meteorologisk väderlekstjänst, hade han lärt sig vikten av systematiska meteorologiska observationer. Han tillgodogjorde sig också snabbt den nya fotograferingskonsten.

N ägnade själv relativt litet tid åt att undersöka sitt material. Han saknade tålamod för minutiöst laboratoriearbete, och hans långa och grundligt förberedda resor gav inte heller tid för detaljforskning. I stället var han intresserad av jordklotets uppkomst och urhistoria samt av utvecklingen hos jordens klimat och vegetation. Redan vid mitten av 1860-talet inledde han ett nära samarbete med den schweiziske paleobotanikern Oswald Heer, som 1868–83 gav ut den stora serien Flora fossilis arctica och där behandlade N:s fynd av växtfossil. Detta samarbete skapade grunden för de första diskussionerna om jordklotets stora klimatologiska förändringar tiotals miljoner år före vår egen tid. N betraktade Spetsbergen och Grönland som storartade stenherbarier, som erbjöd ett färdigt material för forskning rörande urtidens vegetation.

N:s tioåriga ansträngningar ledde 1884 till att en avdelning för paleobotanik inrättades vid Naturhistoriska riksmuseet. Grunden till avdelningens samlingar var de växtfossil som han hade hopbragt. Till intendent kallades A Nathorst (bd 26), som N hade försökt få att fortsätta Heers arbete.

N fascinerades särskilt av meteoriter, och han byggde upp museets meteoritsamling. Hans intresse vaknade senast 1869, då ett meteorregn, det första kända i sitt slag i Sverige, inträffade i Hässle i Uppland och han undersökte det synnerligen noggrant. N publicerade också flera undersökningar om meteoriter, och han har genom sina exakta observationer ansenligt ökat kännedomen om detta naturfenomen. Han förenade sin uppfattning om meteoriterna med en egen teori om jordklotets uppkomst, utvecklad i uppsatsen Om den geologiska betydelsen af kosmiska ämnens nedfallande till jordytan särskildt med afseende på den Kant-Laplace'ska teorien (1883). Han framhöll där "att vårt jordklot från en obetydlig kärna på detta sätt utbildats till den storlek det för närvarande äger, och att det fortfarande ökas i nämnvärd mån genom aggregation av kosmiska partiklar". N:s vision om jordens urhistoria står på många sätt nära moderna uppfattningar, och hans kritik av den Laplaceska teorin var mera berättigad än vad hans samtida kunde inse. Hans bevisföring övertygade emellertid inte andra forskare, i synnerhet när han bl a envist höll fast vid sin uppfattning om de grönländska järnblockens kosmiska ursprung.

N intresserade sig tidigt för naturvetenskapernas historia och särskilt för C W Scheele och hans verk, även om han aldrig hade utbildats till historiker. Intresset för Scheele hade väckts av N:s far. Vid förberedelserna för sina expeditioner fördjupade sig N alltid grundligt i den tidigare forskningen och ägnade sig t o m under expeditionerna åt historiskt arbete. Men först i och med Vega-expeditionen kan hans vetenskapshistoriska forskargärning anses ha börjat, vilket klart framgår av hans resebeskrivning Vegas färd kring Asien och Europa.

N:s historiska studier vidgades under senare hälften av 1880-talet till att omfatta även kartografins historia, och han började systematiskt samla kartografisk litteratur. Skildringen av Vegas färd gav honom betydande inkomster, och han blev känd som en av Europas ivrigaste boksamlare, med ambitionen att skapa ett så fullständigt bibliotek som möjligt rörande den äldsta kartografin (N:s stora vetenskapliga bibliotek, som 1902 köptes av Hfors univ, omfattar drygt 8 000 band, bl a 123 inkunabeltitlar).

N:s privata bibliotek möjliggjorde jämförande forskning på ett sätt som hade varit otänkbart för tidigare forskare. Hans första kartografiska arbete utkom 1883, och därefter utgavs en ny publikation nästan varje år. Orsakerna till att han vid drygt 50 års ålder valde en helt ny inriktning för sitt vetenskapliga arbete har inte kunnat fastställas. Under de följande 20 åren gjorde han en enastående ny karriär som forskare i kartografins historia. 1889 publicerade han sitt viktigaste kartografiska verk, Facsimile-atlas, i både sv och engelsk utgåva. Källorna återgavs här i förstklassiga reproduktioner (165 till antalet), och N utredde den ptolemeiska traditionens utveckling. Med hjälp av en fullständig faksimileserie redovisade han vilka kartor som hade ritats enligt Ptolemeus' uppgifter, hur nya kartor hade tillfogats i takt med den växande geografiska kunskapen och hur en modern tradition med Abraham Ortelius och Gerhard Mercator hade brutit igenom under senare hälften av 1500-talet. Facsimile-atlas var det första försöket till en systematisk beskrivning av kartografins utveckling, och den är fortfarande (1990) en av de grundläggande handböckerna på sitt område (nytryck har utgivits 1961 och 1973).

Facsimile-atlas behandlade tryckta landkartor. I verket Periplus, som 1897 utkom i en sv och en engelsk utgåva, ägnade han sig åt de handritade land- och sjökartornas historia. Periplus med sina högklassiga reproduktioner (160 st) har ett bestående värde som källutgåva, även om N:s text inte når samma nivå som i Facsimile-atlas. I synnerhet har hans djärva hypoteser rönt kritik. N har dock i sin bevisföring räddat en stor mängd fakta om sjökartornas historia.

N var intresserad också av praktiska företag. 1872 grundades ab Isfjorden för att inleda gruvdrift i fosfatlagren på Spetsbergen, men försöket måste inställas redan s å. 1880 förde han som den förste fram idén om nationalparker. Tio år senare lyckades man efter flera provborrningar för första gången ta i bruk en borrad brunn, och Sv diamantbergborrningsbolaget, som verkade ända till 1950-talet, grundades. I Finland uppmuntrade N igångsättandet av gruvdrift på Jussarö, vilket skedde 1898, dock utan egentlig fortsatt verksamhet. I ekonomiska angelägenheter var N lika opraktisk som sin far. Bl a var han borgensman för F & G Beijers förlag, som gick i konkurs, varvid hans enastående bibliotek måste säljas för att täcka skulderna.

Även om N fick sin största berömmelse som polarfarare var han tidigt också en internationellt känd forskare. Han upprätthöll livliga kontakter med utländska vetenskapsmän, och redan hans första arbeten publicerades i översättningar, både på tyska, ryska och engelska. Intresset för N i Ryssland var stort, och många av hans arbeten utkom under N:s livstid på ryska. N och hans forskningar har blivit föremål för en stor mängd publikationer i Ryssland; enbart under perioden 1875–80 utgavs där ett 100-tal. Intresset för N vaknade på nytt efter 1917 års revolution och riktade sig då i synnerhet mot hans arktiska expeditioner; Vegas färd utkom 1936 i en ny rysk översättning.

N var en av de sista polyhistorerna inom naturvetenskapen. Hans styrka låg i hans skarpa iakttagelseförmåga, i hans enträgna iver att systematiskt samla in material och i förmågan att ställa helt nya frågor och bygga upp synteser, där han kunde se sammanhang mellan skenbart oberoende företeelser. Han var inte kammarlärd utan hade ända från sin barndom lärt sig att arbeta ute på fältet. N:s vetenskapliga grundsyn förefaller i mycket ha präglats av faderns inflytande. Hans skepsis mot de "akademiska dogmerna" fick honom emellanåt att alltför mycket lita på de enkla sjömännens och fiskarnas erfarenheter och inte på hävdvunna forskningsresultat.

N var hela sitt liv oppositionell, också inom vetenskapen, och många av sina våghalsiga idéer utvecklade han av ren motsägelselust, vilket gjorde honom blind för andras argument och skadade hans eget vetenskapliga arbete. Det fanns hos N också ett visst spekulativt drag, som kom fram redan under hans studieår och som var gemensamt för hela släkten. Han hyste ett livligt intresse för Swedenborg. Han hade också förmåga att välja begåvade medarbetare, t ex Nathorst. Som expeditionsledare var N omtyckt; hans expeditioner blev en utmärkt praktisk skola för ett stort antal yngre polarforskare.