Knut Nordenskjöld

8 Nordenskjöld, Knut, sonsons son till N 1, f 27 aug 1882 i Kristianstad, d 10 okt 1950 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: hovrättsaktuarien Otto Gustaf N o Nanna Theofila Munthe. Mogenhetsex vid h a l i Kristianstad 8 juni 01, elev vid KTH 13 sept 02, avgångsex från fackavd för arkitektur där 30 april 06, elev vid FrKA 27 sept 06-28 maj 09, underlär i byggnadsritn vid Tekn skolan, Sthlm, 06, prakt arkitekt där 04–12, ordf i Sthlms studentsångarförb 12–13, drev eget arkitektkontor i Sthlm från 12, arkitekt utom stat vid överintendents-ämb (från 18 byggn:styr) 5 sept 16–29, överlär i ornamentteckn vid Tekn skolan, Sthlm, 16–41, arkitekt vid arméförvaltn 12 dec 29–37, slottsarkitekt vid Strömsholm 31, arkitekt vid marinförvaltn 36–39.

G 11 juni 1910 i Sthlm, Engelbr, m Elsa Lovisa Amalia Beckman, f 24 sept 1883 där, Maria, d 20 juni 1968 där, Hedv El, dtr till notarien Carl Ludvig Herman B o Ida Amalia Ålund.

N växte upp i Skåne men var från 1902 bosatt i Sthlm. Under studieåren arbetade han under bl a E Lallerstedt, G Lindgren, S Cronstedt och E Josephson, genom vilken han redan 1905 fick kontakt med militära uppdragsgivare. 1912, tre år efter det att han avslutat sin utbildning, öppnade han eget arkitektkontor. N:s kompanjonskap med den konstnärligt befryndade arkitekten Gustaf Adolf Falk avbröts dock av dennes tidiga död (1925). Betydligt längre blev samarbetet med byggnadsingenjören och arkitekten Georg Rudner, som anställdes 1922. Vid N:s död fortsatte "K N:s kontor" under Rudners ledning. Denne övertog kontoret omkring 1960 och drev det ytterligare tio år i egen regi.

I likhet med flertalet arkitekter efter 1850 var N skolad att fullgöra skiftande uppgifter. Huvuddelen av hans verk utgörs av mer än 40 profanbyggnader i Sthlm, 14 kyrkor och kapell i landsorten, ett 50-tal kyrkorestaureringar och flera stora kaserner. Dessutom efterlämnade han villor och andra smärre hus samt dekorativa ting som gravstenar, butiksskyltar och emblem.

N:s byggnader i Sthlm utgörs nästan helt av hyresfastigheter av olika storlek och kvalitet. Hans första självständiga byggnad synes ha varit hörnhuset Östermalmsgatan 21 från 1909–12 (tills med byggmästare E R Alfheim). Det lätt jugendmässiga draget gav dock snart vika för en mera tidsenlig tegelarkitektur i nationalromantisk anda. Främst märks här Frans Schartaus handelsinstitut på Söder 1914–16, N:s genombrottsverk. Som många andra i Sverige under tegelepoken var han påtagligt influerad av M Nyrops rådhus i Khvn med dess expressiva tegelhistorism. Traditionella inslag som tegel slammat i mörkbrunt, tegeltak samt vita fönsterbågar och kopparbeklädnad samt, i det inre, kryss- och stjärnvalv med vegetativ dekor döljer moderna betongkonstruktioner för grund, bjälklag och det stora valvet i aulan. Med sin brutna silhuett utgör den ett gott exempel på den blockartade form som är utmärkande för tiotalet. Det samma gäller de fabriksbyggnader på Rosenlundsgatan 29–31 från 1910–17 av vilka ett par bevarats.

Genom I Tengboms framträdande med Enskilda Banken 1911–15 vreds dock utvecklingen från kraftmättad nationalromantik mot sval klassicism. Än en gång grep arkitekterna tillbaka på antikiserande förebilder i dekorativt hänseende, medan större delen av muren slätputsades. Både i samarbete med Falk och ensam producerade N en rad fastigheter, ombyggnader och inredningar som alla skulle komma att präglas av den sv tjugotalsklassicismens idiom. De uppdrag som Falk själv arbetat med vid sin död tog N över. Särskilt kan framhållas de stora hörnhusen Strandvägen 65–67 (1922–23) och Karlaplan 7 (1925–26; båda med Falk). Till de mera påkostade fastigheterna hör också Östermalmsgatan 27 (1927) och tvillinghuset Johannes Plan 5-Döbelnsgatan 1 med dess stora utbyggnad mot väster (1929–31). I huset Nybrogatan 37 (1931–32) bodde han själv; mellan Östermalmstorg och baksidan på Majorsgatan 4–6 sträckte sig det första Tempovaruhuset i gatuplanet. Till de större uppdragen hörde Carlton Hotell (1926–27), som från början planerades bli ett kontorshus. I huset intill, Kungsgatan 55, som N om- och tillbyggde, hade han sitt kontor.

Fastigheterna, av vilka de flesta ritats av N ensam, är spridda över hela staden. De ansluter till den omgivande arkitekturen och är aldrig påtagligt personligt utformade. Liksom flertalet fastigheter under tjugotalet utgör N:s hyreshus en prefunktionalism i lätt historiserande förklädnad. Nationalromantikens dekorativt genomarbetade fasader har fått ge vika för ett förenklat yttre, där endast rätvinkliga burspråk ibland bryter den släta putsmuren. Fönstren är regelbundet utplacerade, sällan sammanhängande. Den antikiserande dekoren används sparsamt främst i fasadernas nedre och övre partier. Reningsprocessen, som även framtvingades av ekonomiska skäl, förde i N:s fall till en nästan motivlös klassicism, där hans historiserande ideal bara anas i geometriska proportioner. När de antika dekorformerna användes gavs de närmast emblematisk karaktär i en arkitektur som inte fick bli funkis.

N:s främsta profana arbeten efter Schartaus institut blev om- och tillbyggnaden av Odd Fellows ordenshus på Västra Trädgårdsgatan 11 A (med Falk, 1924–26) samt Sthlms borgarskola (1929–31). Den senare får betraktas som N:s mästerstycke. Från att ha varit en kubisk konception med aulan i mittdelen 1925 lättades arkitekturen upp i de slutliga ritningarna. Anläggningen utgörs av en rektangulär huskropp utmed Rådmansgatan, förbunden med en separat hörsal genom en valvövergång. Huvudbyggnaden dröjer kvar i ett klassicistiskt tänkande men är liksom annan arkitektur omkring 1930 påverkad av den frambrytande funk-tionalismen. Uppdelningen av fasadernas strikta fönsterrader med ramar på listen i huvudvåningen, växlande med glasade portaler i byggnadens hela höjd vid trapphusen i norr och på gavlarna var ett sätt att bygga modernt utan att lämna de traditionella idealen.

Närmast funktionalismen kom N i fastigheten på De Geersgatan 10 (1934–35), som anslöt till övrig bebyggelse utmed Tessinparken. Till denna typ av förenklad arkitektur hör de kaserner som han ritade omkring 1940. Här märks främst nybyggnader för A 4 i Östersund, A 5 och Int 3 i Boden, T 1 i Linköping och T 3 i Sollefteå. I militärarkitekturen ingår även ombyggnader på bl a Strömsholms slott, Tyghuset i Kristianstad och bastion Vita munken vid Varbergs fästning liksom eleganta inredningar för arméförvaltningens hus i Sthlm (rivet).

N:s namn är emellertid främst förknippat med kyrkoarkitektur. Tillsammans med Falk tävlade han 1916–17 om en stadskyrka i Skellefteå: den invigdes 1927 efter slutliga ritningar av N. Till de större kyrkorna hör också Älmhults kyrka, ritad 1927 (invigd 1930), S:t Staffans kyrka i Gävle 1929 (invigd 1932) och Idre kyrka 1931 (invigd 1933); hit bör också räknas den radikala ombyggnaden av Åsele kyrka 1934 (invigd 1936), där endast murarna stod kvar efter brand. En rad större och mindre träkapell återfinns i Västsverige (Skavböke i Enslöv, ritat 1921, (Stora) Djurhult i Forshälla 1923, Nossebro i Essunga s å, Krokstrand i Skee 1930, Havsstensund i Tanum 1934, och Sydkosters kapell s å) och i Norrland (Norrfors i Nordmaling 1920, Kåge i Kågedalen 1924) samt Sibbhults kapell i Hjärsås, Krist, 1941. För sv kyrkan ritade N även ett 1700-talsinspirerat krematorium i Västanfors, Vm, 1934 (ombyggt) samt kyrkogårdsanläggningar, gravkapell, prästgårdar och församlingshus.

Av de många kyrkor som N restaurerat eller ritat ny inredning till är flertalet av den klassicerande typen, från 1600-talet till senare delen av 1800-talet. Till de kyrkor där N kommit att prägla interiörerna genom förändringar hör Hällesjö 1923, Hudene 1928–29, Särestad 1929, Umeå 1935-59, Luleå domkyrka 1936–38 (radikal omgestaltning av kyrkorummet med valvslagning), Söderhamn 1936–40, Ulricehamn 1936–42, Kville 1937, Uddevalla 1937–38, Sollefteå 1944-49, Överluleå i Boden 1945-49, Lycksele 1948–50 samt i Sthlm Adolf Fredrik 1927–44, Gustav Vasa 1933-50, Skeppsholmskyrkan 1942, Hedvig Eleonora 1942–44 och Finska kyrkan 1945–49. – Flera av dessa arbeten fullföljdes av Rudner, delvis efter N:s ritningar.

N:s kyrkoarkitektur är mycket enhetlig vad gäller både nybyggnader och restaureringar. Även här framträder ett personligt uppfattat formspråk i äkta eller föregivet klassicistisk anda. Grundplanen är genomgående densamma med ett rektangulärt församlingsrum. Kyrkorna och de större kapellen har ett separat, något smalare kor med rak korvägg. I de små kapellen utgör den östra kortväggen bakgrund till koret som alltså här ingår i själva kyrkorummet. Tornet är ofta sidoställt, långhuset därtill försett med mindre utbyggnader vilka bidrar till en skenbar asymmetri i den annars bundna planen. Stenkyrkorna, som är välvda, har dessutom rudimentära sidoskepp för gångar, i vilka också försträvningsmurar mot valven byggts in för att inte inkräkta på de släta yttermurarna. Typen går tillbaka på nittiotalets planideal så som det gestaltats i exempelvis Oscarskyrkan i Sthlm av G Hermansson (bd 18). N kommenterade själv i minnesskriften över Skellefteå kyrka sitt skapande som fritt och associativt. Med anknytning till "traditionens fasta mark" sökte han ge "något av vår svenska landskyrkas stämning och ro". Karaktäristiskt för N:s syntetiska stil är blandningen av medeltida drag med inslag från sv renässans, stormaktstid och senare klassicistiskt formgods samt egna påfund. Sättet att skapa ett snitt genom historien, inte en renodling av en s k huvudstil, var karaktäristiskt för den natio-nalromantiska riktningen, även i dess senare, klassicistiska skede. N:s kyrkoarkitektur, särskilt kapellen, uppvisar därtill vissa naivistiska drag från allmogekulturen, vilka står i effektfull kontrast till den officiösa klassicismen. Proportionerna, som ibland är otraditionella, utgör en viktig del av N:s manieristiska gestaltningar. Särskilt de barockmässigt fantasifulla tornhuvarna med sina dubbellanterniner, avslutade med klot, stjärnor eller en stor tupp, är medvetet överdimensionerade i förhållande till tornkroppen. Kapellen visar hans originella förmåga att leka med trätraditioner, när penningmedel saknades, och ändå skapa ändamålsenliga byggnader.

Som studentsångare och sällskapsbroder odlade N de förbindelser som är nödvändiga för en fri företagare. Från tjugotalet och framåt sysselsatte hans kontor sällan mindre än fyra man. Gamla uppdragsgivare kom ofta igen, vilket styrker intrycket av samarbetsförmåga och professionalism. Hans ritningar och bevarade skisser visar inte bara yrkeskunnande utan också ett artisteri som gör N till en av de främsta representanterna för den riktning där det antika formförrådet var den viktigaste inspirationskällan. Det pseudoantika maner han arbetade i fick den träffande beteckningen Swedish grace. N:s bundenhet av sin uppfattning om arkitekten som konstnär i en historisk kedja gjorde att han stannade i halvfunktionalismen utan att vilja ta steget fullt ut. Den funkisarkitektur som lämnade hans kontor får snarast tillskrivas hans medarbetare.

Att N aldrig tillerkänts en förstarangsplats kan förklaras med att han inte var i nivå med samtidens stora namn. Tvärtom gick han i kölvattnet på arkitekter som R Östberg och I Tengbom även vad gällde direkta lån. N var således eklektisk såväl i förhållande till det förflutna som till mera begåvade kolleger. Som en av de sista traditionalisterna glömdes N snart. Hans gedigna produktion, i vilken konstnärskapet aldrig fick stå tillbaka för teknik och ekonomi, gör dock N till en av de intressantare arkitekterna under nittonhundratalets förra hälft.