O Gustaf Nordenström

Nordenström, Olof Gustaf, f 18 sept 1835 i Åtvid, Ög, d 6 sept 1902 där. Föräldrar: bergsfogden Erik Salomon N o Anna Gustafva Norin. Elev vid gymn i Linköping, studentex vid UU 20 maj 54, inskr 22 maj 54, amanuens vid mineralanalytiska laboratoriet vt 59–vt 60, bergsex 11 dec 60, allt vid UU, auskultant vid kommerskoll 19 dec 60, ord elev vid bergsskolan i Falun 31 jan 61–15 dec 62, elev i gruvbrytn:konsten på jernkontorets stat 1 juli 63–1 juli 65, bitr gruvingenjör vid Åtvidabergs kopparverks gruvor jan 63–69, tf prof i gruvvetenskap vid Tekn inst 10 aug 69, led av komm ang tillgodogörandet av fosforsyrehaltiga mineralier o bergarter maj 72–april 73, red för JKA:s gruvvetensk avd från 74, prof i gruvvetenskap vid KTH 6 dec 78–18 sept 00, kommissarie vid 1883 års gruvutställn i Madrid 82, led av styr för Geolog fören i Sthlm. – LVA 84, JK:s stora GM 98.

G 19 april 1870 i Sthlm, Klara, m Margareta (Peggy) Charlotta Clason, f 11 febr 1848 där, ibid, d 22 aug 1918 där, Engelbr, dtr till dir Isaac Gustaf C (bd 8, s 559) o Maria Charlotta Lorichs.

Gustaf N:s far anställdes 1834 som juridiskt ombud för det av krigsrådet Johan Adelswärd (bd 1) inrättade Adelswärdska baroniet, som bl a omfattade Åtvidabergs kopparverk och gruvor. Faderns engagemang i bergshanteringen och den ledande ställning som Åtvidabergsgruvorna intog inom sv gruvdrift kan inte ha undgått att påverka N:s val av yrke. Sedan han avlagt bergsexamen och auskulterat vid kommerskollegium antogs han som ordinarie elev vid Falu bergsskola. Han blev där årskamrat med Richard Åkerman. De båda studiekamraterna blev så småningom svågrar genom giftermål med var sin dotter till I G Clason, och Åkerman slutade som professor. Vänskapen med Åkerman och släktkontakten med dennes inom bergshanteringen inflytelserika familj torde haft stor betydelse för N:s snabba frammarsch i livet.

Efter avslutade studier vid bergsskolan med goda betyg antogs N som elev på Jern-kontorets stat på en tid av två år och med ett årligt arvode på 500 rdr. Om eleverna kunde skaffa sig anställning i enskild tjänst understöddes detta, men de skulle utan hinder härav vara disponibla då deras tjänster på Jernkontoret så fordrade. N utnyttjade denna möjlighet och fick anställning som biträde åt geschwornern Carl Bratt vid Åtvidaberg, där han till en början utförde varje- hända gruvmätningar. Under 1863 besökte han även gruvfält i Värmland, Närke och Dalarna samt påbörjade en geognostisk udersökning av trakten kring Åtvidabergs gruvor, allt enligt den rapport han avgav till Jernkontoret. Följande år hade han under Bratts ledning tillsyn över de båda Åtvida-bergsägda gruvfälten Bersbo och Mormorsgruvan. I Bersbo hade en av de första tryckpumparna i landet insatts i stället för sugpump. Räls för malmtransport hade lagts ut över det ganska långa gruvfältet där. S å reste N via Jämtland till Trondheim, Röros och Kongsberg för att studera anrikningsverk. Han förberedde även försök med bergborrmaskiner, och sommaren 1865 hade prov med nitroglycerinsprängning gjorts i Bersbo. Under en studieresa i Europa besökte N världsutställningen i Paris 1867.

Gruvvetenskap hade inte någon fast lärostol i Falun; först i samband med överflyttningen av Falu bergsskola till Sthlm inrättades 1869 en professur i detta ämne vid Teknologiska institutet. Fem sökande, däribland N, hade vid anmälningstidens utgång anmält sig; efter en tid framstod den från Tyskland 1856 inflyttade fil dr F Stapff och N som huvudkonkurrenter.

Styrelsen – däribland Richard Åkermans far prof Joachim Å – förordade N till professuren, men även Stapff hade förespråkare, och han inlämnade en besvärsskrivelse till K M:t. Teknologiska institutet föreslog då ett förordnande tills vidare för N, eftersom det var svårt att förutse antalet elever i det nya ämnet och hur omfattande den nye professorns lärarverksamhet skulle bli. Detta blev också beslutet, och frågan om tillsättande av en ordinarie tjänst föll. Det är emellertid tveksamt om N var den formellt mest meriterade kandidaten. Strid uppstod också kring utnämningen som gav eko i pressen långt in på 1870-talet.

Brukssocieteten hade genom Jernkontoret i hög grad bidragit till Falu bergsskolas utveckling. Det ursprungliga syftet med bergsskolan var att tillföra personer med bergsexamen eller sådana filosofie doktorer som var berättigade till inträde på bergsstaten praktisk bergsmannakunskap. Bruksägarna fäste så stor vikt vid att praktisk verksamhet ingick i utbildningen att de vid bergsskolans inlemmande med Teknologiska institutet erbjöd sig att genom Jernkontoret bekosta denna. I enlighet härmed ställdes starka krav på att professorer inom bergshanteringens område utöver vetenskaplig kompetens även skulle ha gedigen praktisk erfarenhet. N motsvarade dessa krav.

Då N började sin verksamhet som gruvingenjör var gruvor för icke-järnmalmer i allmänhet välskötta, under det att järnmalmsgruvorna vanligtvis var i hög grad vanskötta. Han tog själv upp detta problem: "I det stora flertalet bland dessa tillgodogjordes malmen ofullständigt i det densamma icke efterföljdes i fält med nog ihärdighet eller icke ens med ordentliga fältorter, varjämte rådde viss obenägenhet för undersökningsarbeten i allmänhet. Vidare var även själva brytningen icke anordnad på sådant sätt, att vederbörlig effekt av det gjorda arbetet var möjlig erhålla, även sedan starkare sprängämnen införts".

I det längsta hade man på de flesta håll fortsatt att bryta gruvorna i dagbrott men så småningom tvingats att övergå till verklig underjordsbrytning bl a på grund av att väggarna rasade. Brytningen skedde sedan gammalt som s k pallbrytning, och till en början användes denna metod i öppna bergrum, vilket vid malmer med stor bredd skapade svårigheter, och stora malmkvantiteter måste kvarlämnas för att förhindra ras. Säkrare och effektivare var den sedan länge i utländska gruvor använda s k takbrytningen med igensättning som tillämpades vid de under utländsk ledning stående zinkgruvorna i Åmmeberg. N anlitades vid sidan av sin professorstjänst som rådgivare och tillfällig ledare av gruvdriften vid många gruvor. Det är också övervägande hans förtjänst att .igensättningsbrytningen kom till användning vid många sv järnmalmsgruvor. Den första gruva som övergick till denna brytningsmetod var Dalkarlsberg, och på N:s initiativ och under hans tekniska ledning började metoden tillämpas vid gruvfälten i Norberg från 1873.

Ett viktigt steg i utvecklingen på gruvområdet var tillkomsten av nitroglycerinhaltiga sprängämnen, sk sprängolja, som ersatte krutet. I Sverige användes de först i Bersbo gruva under N:s tid där. 1869 redogjorde N för försök med nitroglycerin i Ingeniörsföreningens förhandlingar. I oblandad flytande form hade ämnet visat sig orsaka explosioner och var farligt att transportera. Redan 1865 hade N invalts i en av Sv slöjdföreningen tillsatt kommitté för utredning "av nitroglycerinets rätta natur och beskaffenhet". I den 1880 utgivna sammanfattningen av kommitténs resultat stod N för de delar som behandlade nitroglycerinhaltiga sprängämnens förvaringssätt, användning och effekt.

Som elev på Jernkontorets stat hade N deltagit i försök med borrmaskiner i Persberg och engagerade sig senare med stor energi i utvecklingen även på detta område. 1874 anslog Jernkontoret på hans initiativ 100 000 kr till försök för att utröna om den vanliga handborrningen kunde ersättas av maskinborrning. På hösten s å företog N tillsammans med J E Cederblom (bd 7) en utlandsresa för att studera vilka resultat som uppnåtts med maskiner. Med ledning av dessa erfarenheter gjorde Cederblom och Bratt försök för att klarlägga olika tryckluftsmaskiners lämplighet för sv förhållanden. N samlade och offentliggjorde erhållna resultat vid de gruvor som efter hand införde dessa maskiner och publicerade utfallet av en mycket grundligt genomförd jämförelse mellan hand- och maskinborrning (JKA 1887). Övergången till maskiner gick sakta, trots att handborrningen försvårades av den allt vanligare takbrytningen. Orsaken torde ha legat i de stora anläggningskostnaderna för tryckluftför-sörjningen. N intresserade sig därför så tidigt som 1895 för möjligheten av att använda elkraftdrivna borrmaskiner. De visade sig emellertid inte lämpade för de hårda sv malmerna, och reparationerna blev både besvärliga och kostsamma.

Diamantbergborrning var ännu en av många nyheter inom gruvdriften under l800-talets senare årtionden. Förutom att den ger mycket djupa hål kan den genomföras i vilken riktning som helst. Djupborrningen blev ett viktigt hjälpmedel vid undersökning av de sv malmtillgångarna, då den kunde kombineras med geologiska och magnetiska analyser. Detta var något som i hög grad intresserade N; han bidrog kraftigt till att metoden infördes vid sv gruvor, och han beskrev metod, erfarenheter och resultat i uppsatser i JKA.

Sedan 1700-talets slut hade järnmalmer sökts med en gruvkompass bestående av en magnetnål upphängd så att den var rörlig i såväl horisontal- som vertikalplanet och under vanliga förhållanden fullt horisontell. Denna kompass gav emellertid ringa uppfattning om malmernas läge och utsträckning. N intresserade därför 1873 prof T Thalén, som bla sysslade med geomagnetiska frågor, för magnetiska anomalier vid järnmalmsfält och fick av honom en plan för ett nytt mätinstrument, den s k Thalénska magnetometern. Genom att denna på 1880-talet kombinerades med den av E Tiberg 1881 uppfunna inklinationsvågen erhölls ett instrument som medgav numeriska observationer av det magnetiska fältets samtliga element.

N sökte ständigt att få geologiska undersökningar till stånd vid de gruvor där han var rådgivare och ivrade för att geologiska förhållanden skulle anges på gruvkartorna. I 1884 års gruvstadga bestämdes att fullständiga markscheiderkartor skulle upprättas över gruvor som inte i sin helhet var synliga i dagen. N erhöll av kommerskollegium uppdrag att utforma en normalkarta att användas som förebild vid upprättande och komplettering av sådana kartor. Han tillsåg då att den geologiska situationen noga angavs på såväl plan- som profilkartor. De sv kartor som upprättats i enlighet med dessa anvisningar utmärker sig för stor tydlighet och ger i allmänhet en klar bild av såväl topografiska som geologiska förhållanden. I detta sammanhang lade N även ner mycket arbete på att låta bygga gruvmodeller som utvisade malmförekomster och brytningsmetoder. Många bevarade modeller av äldre gruvor är uppgjorda efter hans förslag och under hans ledning.

N hade en omfattande korrespondens med utländska fackmän och lämnade i franska och engelska tidskrifter redogörelser för den sv gruvhanteringen. Direkt kontakt med många kolleger fick han under utlandsresor, bl a 1867 till världsutställningen i Paris, 1874 till Schweiz för studium av arbetena i S:t Gotthardstunneln, 1882 och 1883 till Spanien som kommissarie vid gruvutställningen i Madrid, 1889 till världsutställningen i Paris och 1895 till Ungern för att studera elektriska borrmaskiner.

Utöver ledamotskapet i VA var N bl a styrelsemedlem i Geologiska föreningen i 11 år och två gånger dess ordförande. Inom Sv teknologföreningen var han en av stiftarna av fackavdelningen för kemi och bergsvetenskap, och 1888, 1889 och 1894 fungerade han som ordförande där.

N kom att bli vårt lands internationellt mest kända vetenskapsman på sitt område och bidrog i hög grad till gruvhanteringens modernisering. Då N erhöll Jernkontorets stora guldmedalj framhöll fullmäktige hans gagnerika lärarverksamhet, hans ledarskap av malmbrytningen vid många gruvor och hans värdefulla avhandlingar men framför allt hans insatser i samband med gruvutställningen 1897. Geologin var emellertid N:s huvudintresse; en minnestecknare kallade honom montangeologiens främste målsman i Sverige och underströk hans oavlåtliga och framgångsrika strävan att ge gruvingenjörer och bergsmän geologisk bildning (Svenonius). Han var en skicklig och uppskattad lärare: "Bergsskolans mest omtyckte lärare, ... utmärkt föreläsare, vänlig, glad och ofantligt kunnig i sitt ämne. Humorist!" (Odelstierna).