J Conrad Nordqvist

Nordqvist, se även Nordquist.

Nordqvist, Johan Conrad, f 11 april 1840 i Vänersborg, d 16 april 1920 i Snårestad, Malm (kbf i Hedv El, Sthlm). Föräldrar: oboisten Olof N o Carolina Lindquist. Elev vid Västgöta-Dals reg:s musikkår 48, oboist där 55, elev vid MA 56, förste violinist vid Ladugårdslandsteatern 56, altviolinist i K hovkapellet 1 juli 59, musikanförare vid K teaterns balett 62, musikdir vid Jönköpings reg 65–74, violinist i K hovkapellet 66, organist-, dirigent- o musiklär:ex vid MA 31 mars 66, musiklär vid Klara lägre elementarlärov, Sthlm, 69, vid Nya elementarskolan där 69–74, vid Högre elementarlärov där 69–74, andre premiärviolinist i K hovkapellet 70, lär i harmonilära vid Musik-konservatorium vt 70–vt 72 o ht 80–vt 00, förste violinist i K hovkapellet 70, organist i Storkyrkan 73 (tjänstl från 15), vik kormästare o tredje kapellmästare vid K teatern 1 nov 75, ord 1 juli 76, andre kapellmästare 1 juli 81, förste kapellmästare o hovkapellmästare 1 juli 85–1 sept 92, entreprenör av K operan 1 juli 88, direktör 1 juli 90–1 sept 92, förste hovkapellmästare 92, led av komm ang musiken till sv mässan nov 94–april 97, av 1897 års teaterkomm sept 97–mars 98, av komm ang nytt reglemente för K teatern mars–nov 98, lär i ensemble-o orkesterspeln samt orkesteranförare vid Musikkonservatorium vt 10–ht 16. – LMA 70, Litt et art 82.

G 6 dec 1862 i Sthlm, Hedv El, m Charlotta Elisabet (Betty) Ekberg, f 18 aug 1839 där, Kungsh, d 21 febr 1898, där, Kat, dtr till trädgårdsmästaren Johan Fredrik E o Constance Marie Elise Martin.

Redan från barnsben stod Conrad N i intensiv kontakt med musiken genom faderns anställning som harmonist/oboist vid Västgöta-Dals regementes musikkår. Denne uppmärksammade tidigt sonens musikalitet och kom också att stå för den första musikaliska utbildningen. Endast åtta år gammal antogs N som elev vid regementets musikkår för att kort därpå som trumslagarpojke följa regementet ut i dansk-tyska kriget. Pojkens erfarenheter av kriget blev emellertid ej av det allvarligare slaget – den sv truppen var kommenderad till Fyn för bevakning, varifrån man endast på avstånd kunde iaktta striderna på fastlandet.

Återkomsten till Vänersborg innebar fortsatta studier. Den ovanligt omfattande musikverksamheten vid Västgöta-Dals regemente möjliggjorde för en ung begåvning som N att lära sig spela såväl blås- som stränginstrument – för N:s del främst altfiol. Hans framsteg resulterade också snart i en utnämning till "hautboist" (oboist), vid denna tid en beteckning för musikunderofficer. Han kom senare att bli musikdirektör vid såväl Marinregementet som Jönköpings regemente, där han ombildade musikkåren.

16 år gammal antogs N som elev vid MA i Sthlm. När han tio år senare utexaminerades ingick poäng som organist, musiklärare och militär musikdirektör i hans ovanligt omfattande examen. Redan under elevtiden började N aktivt delta i Sthlms musikliv. Han verkade som alltmer känd kvartettspelare, violinist vid Ladugårdslandsteatern och altviolinist i K hovkapellet. N gav vid upprepade tillfällen prov på sina färdigheter på flertalet av orkesterns blås- och stränginstrument. Ofta återgiven är hovkapellkollegernas förvåning då N under en föreställning av Meyerbeers Afrikanskan gjorde ett inhopp för en insjuknad klarinettist.

Snart tog N även sina första steg på den bana som med tiden skulle komma att bli den för honom dominerande – dirigentens. Det skedde 1862 på Ludvig Normans rekommendation då koreografen August Bournonville (bd 5) var intendent och regissör. N erhöll det musikaliska ansvaret som "anförare av balettmusiken".

Jämsides med arbetet som utövande musiker hade N:s intresse för komposition alltmer gett sig till känna. Han utvecklade detta vidare under studier för Norman och Franz Berwald (bd 4). Studierna kom dock att hastigt avbrytas p g a Berwalds död. Med undantag för en kortare studieresa med statligt understöd till Dresden och Berlin kom N inte heller att ägna mer tid åt studier i ämnet. Under sin långa verksamhet vid K teatern fick han dock ofta tillfälle att i olika sammanhang arbeta som kompositör. Ett stort antal stycken eller inlägg av N i pjäser, baletter och operor, hans hjälp med instrumenteringen av Ivar Hallströms (bd 18) baletter och operor samt självständigt komponerade delar i baletterna En dröm och Ett äfventyr i Skottland antyder en mångsidig talang. Av N:s övriga kompositioner anses Sorgmarsch till Karl XV:s begravning (1872) vara mest betydelsefull. Dessutom brukar kompositioner av mer tillfällig karaktär framhävas, t ex en festmarsch vid kungajubileet 1897 och en kantat vid Oscar II:s och Sofias guldbröllop 1907.

Vid sidan av lärartjänster och befattningen som organist i Storkyrkan, vilken N innehade under mer än fyrtio år, var det i egenskap av dirigent vid K teatern som han gjorde sina främsta insatser. Under nära ett halvt sekel kom han att bekläda de flesta för en dirigent aktuella posterna: musikanförare vid baletten, kormästare (efter August Söderman), andre kapellmästare osv. N:s påfallande helgjutna karriär kröntes med utnämningen till förste hovkapellmästare, en titel som tidigare blott Norman innehaft. Med breda allmänmusikaliska kunskaper och erfarenhet som orkestermusiker stod N på stabil grund i sina ambitioner att höja såväl disciplinen i orkestern som musikernas status i förhållande till andra personalgrupper i operahuset.

Det var naturligt att N:s repertoar kom att omfatta de flesta stilar från den äldre repertoaren, t ex Mozart, till den nyare populära franska operacomiquen, bl a Auber. Dessutom gjorde N omfattande insatser som introduktör av såväl nyare fransk musik – Dukas, Charpentier och Berlioz – som Wagners musikdramer: Mästersångarna i Nürnberg framfördes 1887. Tillfälle till detta gavs mestadels vid K teaterns symfonikonserter och vid Musikföreningens i Sthlm konserter. Som ledare för de sistnämnda berömdes N för att den "förnäma konservatismen blev borta" och för att "symfonikonserternas program blev mångsidigare och liberalare" (Vikingen 1888). N:s stil som dirigent karakteriserades av "lätta eleganta rörelser, inget överdrivet utmålande av klangfigurerna, utan yttre patos eller tunga aksenter, ofta blott antydande, en fjädrad rytmisk balans, som lyfte orkestern" (MA, minnestal).

Åren 1888–92 kom N:s verksamhet på K teatern att på ett dramatiskt sätt intensifieras. Den skuldtyngda institutionen drabbades av indraget statsanslag och teater- och operaverksamheten separerades. N övertog den senare på entreprenad. Av ett brev till Siegfried Saloman framgår att han gick in för sin nya uppgift med entusiasm: "nog skola vi bjuda till och spela, sjunga och dansa för dem, så gott som vår förmåga medger" (LO 112:2, KB). Initiativet togs väl upp av publiken och även den förut så negativt inställda huvudstadspressen förhöll sig positiv. Till detta bidrog säkert N:s återengagemang av bl a tenoren och publikgunstlingen Arvid Ödmann samt de populära introduktionerna av Hoffmanns äventyr (1889), Otello och På Sicilien (båda 1890).

Operan råkade i ekonomiska svårigheter i samband med den nödtvungna flyttningen till Sv teatern under byggandet av det nya operahuset. Detta tillsammans med tilltagande interna misshälligheter minskade efterhand publikens nyfikenhet och intresse. Omfördelningar av ansvaret medförde slutligen att N avböjde chefskapet; han hade dock stöd av orkestern, vars förste hovkapellmästare han blev just i samband med avgången.

Meningarna går isär beträffande N:s insatser under dessa för K teatern kritiska säsonger: antingen åstadkom han "en obotlig skada genom att föra den på spekulationens väg" (Lundqvist, s 211) eller också "räddade N vår k opera" (Sv musiktidn 1900).

Med undantag för ett par demonstrativt bejublade konsertframträdanden dröjde det sedan till 1897 innan N åter dirigerade operaföreställningar. Även under sin sista period på Operan upprätthöll han, rik på utmärkelser och kunglig gunst, sitt intresse för de nyare musikströmningarna och dirigerade sverigepremiärerna på t ex Puccinis La Bohéme och Saint-Saëns' Simson och Delila. Insatser för sv musik, främst Berwald men även t ex Stenhammar och Alfvén, gjorde han i samband med utländska gästspel, bl a i Paris 1900.

N fortsatte sin verksamhet även efter avskedet från K teatern 1908. Som lärare i orkester- och ensemblespelning byggde han på Musikkonservatoriet upp en elevorkester av format. Det egna musicerandet på altviolin – under flera år var han en uppskattad kammarmusiker – skedde dock alltmer i en intimare krets av musiker och vänner.

I återkommande intervjuer utvecklade N som privatman en närmast radikal attityd i sin syn på musiklivet. Gentemot "miljonslukande grannlåtsteatrar" anförde han att de inte "motsvarade den demokratiska tidsandan". För N var konsten inte "en lyx utan ett behov" (DN 1910). Publikens musikkunskaper värderade han, trots sina egna framgångar, inte särskilt högt: "Det kan inte förnekas att vi ha en ovanligt omusikalisk befolkning i Stockholm" (DN 1904). Ett nytt konserthus var för N ett viktigt erkännande av instrumentalmusikens plats i kulturlivet. Under återkommande resor på kontinenten upprätthöll N kontakten med de nya musikströmningarna. I brev till vänner och bekanta omtalar han entusiastiskt t ex Richard Strauss' operor och Arnold Schönbergs omdiskuterade tonsättningar.

De sista åren av sitt liv vistades N ofta i Ystad, bl a för ett antal publika kammarmusiksoaréer i apotekaren Salomon Smiths regi. Det var på godset Charlottenlund utanför Ystad som N kort efter 80-årsdagens hyllningar avled i sviterna av en lunginflammation.