N Johan Nordström

Nordström, Nils Johan, f 18 maj 1891 i Piteå, Nb, d 16 juli 1967 i Uppsala, Helga Tref. Föräldrar: komministern Nils Anton N o Hanna Maria Sundström. Mogenhetsex vid Luleå h a l 8 juni 09, inskr vid UU 9 sept 09, FK 15 dec 11, FL där 5 febr 16, red:sekr vid tidskr Forum 17–19, disp vid UU 13 dec 24, doc i litt:hist med poetik 19 dec 24, FD 30 maj 25, innehavare av Emilia o Gustaf Carlbergs professur i idé- o lärdomshist 30 dec 32–30 juni 57, allt vid UU, initiativtagare till Lärdomshist samf i Uppsala maj 34, sekr där från 12 maj 35, red för samf:s årsb Lychnos 12 maj 35–26 maj 50, initiativtagare o red för ser Lychnos-bibl från 36. – Erhöll VA:s Warburgska pris 27 o SA:s k pris 59, LHVU 30, LSkS 34, LHVAA 44, LVS 45, LVA 50.

G 1) 24 okt 1914(–23) i Uppsala (enl vb för Sundsvall) m Vera Marta Nordling, f 22 jan 1893 i Alnö, Vnl, d 15 dec 1966 i Sthlm, Maria, dtr till sjökaptenen Johan Peter N o Erika Maria Dahlén samt senare g m Georg Gustaf Emanuel Fredrik Gregorius Ekelund o läroverksadjunkten o skalden Bengt Engelbrekt Nyström; 2) 12 april 1933 i Haderslev, Danmark, m Estrid Hansen, f 4 jan 1903 i i Ebeltoft, Danmark, dtr till mejeridirektören Jørgen H o Ane Kathrine Madsen.

Efter sin fil kand-examen, med ämnena nordiska språk, teoretisk filosofi och tyska, kom Johan N över till litteraturhistorien och prof Henrik Schück. Här blev han mycket snart fascinerad av det sv 1600-talets lärda värld, ett intresse som blev bestående under hela hans liv. Tidigt var han klar med sitt vetenskapliga förstlingsarbete, uppsatsen Hvem har skrifvit Bröllopps Beswärs IhogKommelsze? (Saml 1914). N hävdade att denna bröllopsdikt, som länge tillskrivits Georg Stiernhielm, var författad av Johannes Rudhelius. Två år senare utgav han en analys av de olika textförhållandena av Stiernhielms Hercules-dikt, De olika Hercules-versionerna (Saml 1916). Under de följande åren publicerade N en rad studier över ämnen från stormaktstidens litteratur-och lärdomshistoria, bl a en uppsats om pseudonymen Skogekär Bärgbo (Saml 1917); i denna argumenterade han för att bakom signaturen inte dolde sig Gustaf Rosenhane, vilket man allmänt ansett, utan dennes bror Schering. Flera av de resultat N framlade i dessa tidiga arbeten har ifrågasatts av senare forskning, men de röjer författarens förmåga att skarpsinnigt analysera komplicerade tvistefrågor.

Trots idoga forskningar och studier ägnade sig N också åt annan verksamhet under dessa år; svårigheten att försörja sig torde ha varit en av orsakerna. En period bodde han i Sthlm och verkade som redaktionssekreterare för den radikala kulturtidskriften Forum. Han umgicks också i vänstersinnade studentkretsar och var under några år ordförande i studentföreningen Verdandi.

Huvuduppgiften förblev dock under denna tid Stiernhielms filosofiska fragment, ämnet för N:s doktorsavhandling. Arbetet drog ut på tiden, beroende inte bara på de många bisysslorna utan också på såväl ämnets svårighetsgrad som författarens tilltagande noggrannhet. I dec 1924 var emellertid avhandlingen färdig för disputation; den utkom i två volymer under titeln Georg Stiernhielm, Filosofiska fragment, med inledning och kommentar. Andra delen bestod av de på latin skrivna filosofiska fragmenten, ordnade och ederade. Första delen, som utgjorde den egentliga avhandlingen, upptogs av en gigantisk inledning på 361 s, med genomgående romersk paginering. Disputationen tycks, av bevarade tidningsurklipp att döma, ha betraktats som en kulturhändelse och blev uppenbarligen en stor framgång för respondenten. Betyget blev två laudatur, för avhandlingen resp försvaret, vilket var ovanligt för tiden.

N:s inledning i avhandlingens första volym utgör ett klassiskt lärdomshistoriskt arbete. Det formar sig till en rundmålning av den intellektuella diskussionen i Europa under 1600-talets första hälft, en tid för vilken översikter av detta slag ännu inte existerade. N var således tvungen att utifrån rena källtexter, mestadels på latin, själv dra upp huvudlinjerna i de vetenskapliga och filosofiska diskussioner som pågick under den aktuella tiden. Om detta arbete utgivits på ett världsspråk, hade det utan tvivel blivit en internationell klassiker. Särskilt gäller detta de tre stora översiktskapitel i vilka N tecknar det europeiska idélivet under Stiernhielms ungdomsår. Här skildras den aristoteliska skolastik som vid början av 1600-talet gick en ny vår till mötes, här beskrivs lutherdomens pessimistiska människouppfattning och Melanchthons roll i diskussionen, och här omtalas den platonska mystikens nya landvinningar. Den aristoteliska naturlärans sista härolder, i Collegium Conimbricense och i Paduaprofessorn Zabarella, bestås en utförlig skildring; Zabarellas skrifter lär ha tillhört N:s favoritlektyr. Stiernhielms filosofi analyseras mot bakgrunden av dessa olika europeiska strömningar. Därigenom har också N gjort denne förste sv filosof till en i högsta grad europeisk filosof.

Som docent i litteraturhistoria och poetik koncentrerade sig N på två teman: renässansen och den götiska historieromantiken. Under flera terminer, med början vårterminen 1926, föreläste han om renässansen. Föreläsningarna sammanfattade han sedan i en stor översikt, som under titeln Medeltid och renässans ingick i Norstedts Världshistoria, 6 (1929). Denna framställning formade sig till en uppgörelse med Jacob Burckhardts Die Kultur der Renaissance in Italien (1860). N hävdade att de drag som Burckhardt tillskrev den nya renässansmänniskan i Italien, individualitet och frihetskänsla lik- som fritänkeri och fri kärlek, fanns fullt utbildade i 1100-talets Frankrike. Det Petrarca och den italienska renässansen representerade ifråga om litteratur och konst under 1300- och 1400-talen utgjorde i själva verket bara en fortsättning på den franska medeltidskulturen. N:s bok blev omstridd men kom att spela en roll i den internationella diskussionen sedan den översatts till franska 1933. I den senare debatten kan skönjas en balans mellan Burckhardt och N; frigörelsetendenserna fanns onekligen i franskt 1100-tal, men de blommade ut med ny styrka i renässansens Italien.

Den sv göticismen låg N varmt om hjärtat. I en seminarieserie under fyra terminer, från våren 1929 till hösten 1930, utlade han ämnet. Några resultat av denna verksamhet utgavs av trycket. I ett band Rudbecksstudier publicerade han en stor uppsats om De yverbornes ö, som jämte tre andra studier även ingick i en samlingsvolym med samma namn (1934). De yverbornes ö är en klassisk studie, som följer ett bestämt motiv från antikens idéer om de lycksaliga hyperboréerna längst uppe i norr till 1600-talets föreställningar om det gamla götiska riket som kulturens vagga. I uppsatsen Lejonet från Norden visade N hur Gustav II Adolf i Tyskland uppfattades enligt den bibliska profetian, när han inträdde i det trettioåriga kriget.

N åtnjöt tidigt rykte för stor lärdom, men den akademiska karriären var för den skull inte säkrad. Han framstod som en av de främsta i den humanistiska forskningstraditionen, men det fanns inga högre tjänster att tillgå. Genom bibliotekarien Jonas Samzelius, en av N:s nära vänner, ordnades en donation av industrimannen Gustaf Carlberg till en professur i idé- och lärdomshistoria. N utnämndes i dec 1932 till professor på den nyinrättade lärostolen, men tillkännagivandet kom redan vid Gustav Adolfs-jubiléet i nov så, då N uppträdde som högtidstalare.

En grundidé bakom tillkomsten av det nya ämnet var övertygelsen att de mänskliga framstegen utgjorde kärnan i den historiska utvecklingen, och att därför den intellektuella historien var viktigare än den politiska. N anknöt till såväl Auguste Comte och Henry Thomas Buckle som till Wilhelm Dilthey, Paul Tannery och George Sarton. Historiesynen var positivistisk i så måtto att den betonade vetenskapens och det intellektuella framstegets betydelse; hos Dilthey tog han fasta på metoden, dvs att historikern skall leva sig in i en annan tid; "verstehen" blev följaktligen också "erklären". N var således medvetet eklektisk, men han kom ändå att ge ämnet en specifikt sv profil. Med beteckningen idé- och lärdomshistoria ville han anknyta både till det gamla sv universitetsämnet historia litteraria och till Sartons nya ämne history of science. N betonade att han i första hand ville främja "en allmän vetenskapshistoria", inte de enskilda vetenskapernas historia skriven för fackmän. Härvid skilde sig N från samtida utländska kolleger. Han ville anlägga ett brett idéhistoriskt perspektiv. Även naturvetenskapen skulle ses som en del av den mänskliga kulturens historia: "Därmed är också uppgiften bestämd för den allmänna vetenskapshistorien, som till skillnad från den speciella vill skildra det vetenskapliga livet i dess totalitet och inre sammanhang, tar sikte på utvecklingens väsentliga drag, de grundläggande åskådningarna, de framträngande nya idéerna, de stora revolutionerande upptäckterna och söker fastställa dessas betydelse som omdanande faktorer i kulturprocessen" (Sv kal 1936). – N var en föregångare med sitt medvetna forskningsprogram, eftersom det idéhistoriska sättet att närma sig vetenskapshistorien började slå igenom i den anglo-amerikanska världen först på 1970-talet.

I sin undervisning samlade N redan från början en liten men trogen skara på ett 15-tal studenter. Framför allt koncentrerade han sig på seminarier, där han utlade egna ämnen och ventilerade uppsatser och avhandlingskapitel. Elever har vittnat om den intellektuella spänning och förtätade stämning som N spred omkring sig. Källtexterna togs fram och granskades, latinska texter översattes vid seminariebordet, noter granskades i varje detalj. En och annan blev väl avskräckt, men de som stannade kvar var fascinerade av ämnet. Den första gruppen av licentiander och doktorander samlade N kring 1600-talets lärdomshistoria, inte minst de mystiska strömningar som fick betydelse för vetenskapens och universitetens historia. Jämsides med seminarierna initierade N en annan, mera utåtriktad verksamhet: han grundade Lärdomshistoriska samfundet och dess årsskrift Lychnos, som utkom första gången 1936. N skickade personligen ut tusentals brev för att värva anhängare, och han fick synnerligen god anslutning. Redan 1937 passerade antalet medlemmar 3 000, och enligt Sarton var samfundet fortfarande 1950 det största i världen inom sitt område. Första volymen av Lychnos omfattade 543 s och innehöll en rad uppsatser från skiftande områden. De flesta var självfallet på svenska, men här fanns också artiklar på engelska, tyska och franska. Recensionerna upptog mer än 200 s. Antalet författare och ämnen som behandlades var imponerande, och detta blev ingen engångsföreteelse. Den andra volymen innehöll 689 s och hade samma bredd i ämnesval. Trots kriget lyckades N fortsätta med lika omfattande volymer varje år. Först 1945 utkom en dubbelvolym för 1944–45. Samtidigt med Lychnos började N utge en serie för publicering av studier och källskrifter, Lychnos-biblio-tek; här trycktes bl a elevernas avhandlingar. Utgivningsarbetet tog det mesta av N:s tid under många år, men han gjorde därigenom en enastående insats för sv humanistisk forskning.

Att N åsidosatte sin egen forskning hade också en personlig orsak. 1937 anklagades N för att i sin renässansöversikt i Norstedts Världshistoria ha plagierat Charles Haskins' The Renaissance of the 12th century, 1927 (Elovson). Det var en hård anklagelse, och eftersom N aldrig svarade på kritiken ansågs han i mångas ögon skyldig. Händelsen hade uppenbarligen en förödande effekt på hans framtida verksamhet och påverkade hans melankoliska läggning, med svåra depressioner och ett långt drivet detaljarbete som följd. Själva sakfrågan har senare utretts (Frängsmyr 1983) och därvid fått andra proportioner. Ser man till helheten i de båda framställningarna och jämför N:s översikt med hans anteckningar och koncept från de 55 föreläsningar över renässansen han höll under tre terminer från våren 1926, alltså innan Haskins' bok kom ut, är det klart att varje tal om plagiat är uteslutet. På sin höjd rör det sig om småslarv i referatet av en bok. Omständigheterna gjorde att N inte samlade sig till något enskilt större arbete efter 1934, men han arbetade flitigt och idogt i det lilla formatet. Han ederade och redigerade med stor noggrannhet, han gjorde fynd i utländska arkiv, utgav brevväxlingar och studerade porträtt. Som redaktör för Lychnos kunde han själv gå in i materialet och skriva till så mycket, att han fick ange sig själv som medförfattare. På detta sätt utgav han tillsammans med N V E Nordenmark två stora uppsatser om Klingenstier-nas betydelse för konstruktionen av den nya akromatiska och aplanatiska linsen (Lychnos 1938 och 1939). Tidskrävande arbeten var t ex utgivandet av Sigfridus Aronus Forsius Physica (1952) och Polhems efterlämnade skrifter (4 vol, 1947–54). I uppsatsform behandlade N så skilda personer och ämnen som Linné och Gronovius, Swammerdam, Borrichius, Magliabecchi och Steno. I fråga om porträtt avslöjade han felattribueringar och utredde Cartesius' ikonografi (Lychnos 1957/58).

N:s verksamhet präglades av hans internationella utblick. I allt han företog sig var han internationell; han upptäckte brev av Newton och Leibniz vid utländska arkivstudier, och när han behandlade det sv 1600-talet skedde det mot den europeiska bakgrunden. Den sv lärdomshistorien var på ett självklart sätt en del av den internationella. Eftersom N såg vetenskapens utveckling i ett idéhistoriskt perspektiv, var han medveten om hur idéer och teorier vandrat mellan länder och universitet. Lärdomshistoriens stora expansion i Sverige kom först efter N:s död, men det är ingen tvekan om att N lade grunden till denna disciplin.