Tillbaka

Erik S Norin

Start

Erik S Norin

Geolog, Mineralog

Norin, Erik Stephan, f 15 mars 1895 i Karlshamn, d 16 jan 1982 i Uppsala, Domk. Föräldrar: sjökaptenen Emil Fredrik N o Emilie Wendla Ericsson. Studentex vid Karlskrona h a l 2 juni 13, inskr vid StH 9 sept 13, FK 29 maj 16, amanuens vid laboratoriet för kvantitativ kemisk analys ht 17–vt 19, FL 15 dec 23, allt vid StH, företog geol o kvartärgeol undersökn:ar i Centralasien 20–22 o 24–25, chefsgeolog i Sven Hedins (bd 18) exp dit 27–35, inskr vid LU 18 jan 37, disp 28 maj 37, FD 31 maj 37, doc i geologi o mineralogi 19 juni 37, allt vid LU, prof i geologi, särsk petrografi o mineralogi vid UU 12 jan 45–1 juli 61. – LFS 42, LVS 47, LVA 48.

G 1) 22 jan 1927(-35) i Sthlm, S:t Göran, m Ebba Ingeborg Thorén, f 22 jan 1897 i Åby, Kalm, d 11 maj 1971 i Sthlm, Gust Vasa, dtr till trädgårdsmästaren Karl August T o Karolina Sofia Nyländer; 2) 24 mars 1936 i Lund m Anna Göthilda Ambolt, f 28 aug 1898 där, d 22 april 1987 i Uppsala, Domk, dtr till civilingenjören Anders A o Ingrid Göthilda Johnsson.

Som forskare är Erik N bäst känd för sina geologisk-geografiska studier och karteringar i Centralasien. På inbjudan av Shansi-universitetet i Nordkina började han 1920 ett tvåårigt utforskande av vissa eruptiv-bergarter och en serie kolförande senpaleozoiska sedimentbergarter som förekommer i Shansi-provinsen. Under flera vistelser i provinserna Kashmir och Ladakh i nordvästra Himalaya i mitten av 1920-talet studerade N den kvartära nedisningen med syftet att jämföra de glaciala sedimenten i Asien med liknande förekomster i Sverige. Fältobservationerna i Shansi-provinsen och i Himalaya gav material till ett flertal intressanta skrifter, bl a Preliminary notes on the late Quaternary glaciation of the north-western Himalaya (Geogr annaler 1925) och Late glacial clay varves in Himalaya connected with the Swedish time-scale (ibid 1927).

Vistelserna och de vetenskapliga studierna i Kina och Himalaya gjorde N till en framträdande kännare av Centralasiens geologi, vilket föranledde att han erbjöds att medverka som chefsgeolog i Sven Hedins centralasiatiska expedition. Det blev nio arbetsamma år, då forskningarna ofta skedde under primitiva förhållanden, men det var också en mycket fruktbar tid, under vilken N förvärvade allsidig geologisk erfarenhet och insamlade värdefullt mät- och provmaterial, som blev basmaterial för bearbetning, tolkning och publicering under resten av hans liv. Under expeditionen utförde N geografiska uppmätningar och geologiska karteringar med provinsamlingar i stora områden i Tien Shan och Tibet. Expeditionens sista år tillbragte han som medarbetare i National Geological Survey of China då han reviderade New Atlas of China (publ 1948).

Efter hemkomsten till Sverige 1935 påbörjade N bearbetningen av det kolossala observations- och provmaterial som han hade samlat under expeditionen. En del kom att utgöra bas för doktorsavhandlingen, som försvarades vid Lunds universitet 1937. De geologisk-geografiska expeditionsresultaten presenterades också i en rad andra vetenskapliga avhandlingar och föredrag, bl a vid den internationella geologiska kongressen i London 1948. Hans forskarinsatser i Centralasien belönades 1936 med Hedinmedaljen i guld.

Under bearbetningen av det insamlade Asienmaterialet fokuserades N:s intresse på vissa paleozoiska sediment som förekommer i Himalaya, Tibet och Karakorum. Via studiet av dessa kom hans forskning även att omfatta moderna oceaniska sediment, och han undersökte bl a marina sedimentprov, insamlade under den sv djuphavsexpeditionen – Albatrossexpeditionen – 1947–48. Hans publicerade resultat från dessa forskningsinsatser belönades med UU:s högsta utmärkelse, det Björkénska priset, 1958. N:s tolkning av de paleozoiska-mesozoiska sedimenten i Centralasien fick senare förnyat intresse i samband med lanserandet av teorin om kontinentaldrift, som bl a innebär att den indiska halvön har rört sig norrut och pressat ihop Himalaya.

För att ge yngre forskare av geodynamik – inklusive kontinentaldrift – möjlighet att ta del av N.s detaljerade kunskaper om Centralasiens geologi blev han 1977 inbjuden att vara huvudtalare vid en internationell Penrosekonferens arrangerad av Geological Society of America. Denna konferens har blivit känd under namnet "Erik Norin's Penrose Conference on Tibet".

Under professorstiden i Uppsala var N upptagen med undervisning, planering av ny institutionsbyggnad och administration. Det blev liten tid till vetenskaplig verksamhet. Desto intensivare blev hans forskningsaktivitet efter pensioneringen, då hans outtröttliga arbete och levande intresse för geologin var ett föredöme för institutionens unga forskare. Som pensionär koncentrerade sig N på bearbetning och publicering av resultaten från de tidigare fältarbetena i Asien. Det är symptomatiskt för hans arbetssätt att de geografiska mätningar som utfördes under mycket svåra förhållanden på 1920- och 30-talen förvånansvärt bra överensstämmer med moderna satellitfotografier. Ännu kort före sin bortgång publicerade N ett flertal skrifter rörande forskningen i Centralasien. Korrekturet till sitt sista tryckta arbete läste han i sjuksängen dagen innan han avled.

Hans Ramberg


Svenskt biografiskt lexikon