Georg Norman

Norman, Georg, d vid årsskiftet 1552–53 i Sthlm. Föräldrar: underfogden på Rügen Henrik N o hans hustru, f v Bohlen. Inskr vid univ i Rostock 25 april 24, lär vid pedagogiet i Greifswald senast 28, inskr vid univ i Wittenberg 21 jan 29, lär vid stadsskolan (från 39 univ) i Greifswald 34–37, mag i Wittenberg senast 39, kom till Sverige som lär till prins Erik juni eller juli (tilltr 12 sept) 39, förordn att som superintendent ha ledn o kontroll över sv kyrkan 8 dec 39, riksråd senast 4 jan 40, anlitad i beskickn:ar till livländske ordensmästaren aug–nov 40, till Frankrike febr–dec 42, till Danmark o Lybeck jan–juli 43, till Danmark ånyo mars–juni 48 o till kejsar Karl V mars–juli 50 o okt 50–maj 51, kanslichef o en av Gustav I:s främsta rådgivare från 43.

G 1551 efter 20 okt på Sthlms slott m Anna Klasdtr (Uggla), d tidigast 1559, dtr till väpnaren Klas Hansson (Uggla) o Kristina Arvidsdtr (sparre över stjärna) samt tidigare g m Kristofer Nilsson (Vinge) o senare g m häradsh Erik Tönnesson (Tott) (ÄSF).

Efter skolgång i Stralsund och universitetsstudier i Rostock tjänstgjorde N som lärare i Greifswald, där han kom att ingå i en krets som nära nog predestinerade honom till hans framtida verksamhet. Bland kollegerna hade han sin landsman Johan Bugenhagen, Luthers vän och genom sina kyrkoordningar blivande organisatör i Lybeck, Pommern och Danmark, Hermann Bonnus och Johannes Aepinus, Lybecks respektive Hamburgs superintendenter, och Petrus Swave, som kallades till lärare åt den danske prinsen Hans och blev rektor för Khvns universitet. Det är därför ej förvånande att i denna livaktiga krets även N skulle nås av liknande uppdrag och hörsamma kallelsen från Sverige att bli prins Eriks lärare. Försedd med Luthers och Melanchthons rekommendationer och önskan om att han skulle reorganisera den högre undervisningen i Uppsala anlände han till sitt nya hemland sommaren 1539 tillsammans med Michael Agricola (bd 1), Finlands blivande reformator.

Från N:s verksamhet som furstelärare är endast bevarad en uppfostringsplan som följer tidens allmänna humanistiska principer. N torde ha spelat en övervakande roll; prins Eriks främste lärare blev snart fransmannen Dionysius Beurraeus (bd 4).

Vid N:s ankomst till Sverige dominerades det politiska livet av den rättslärde fd kejserlige ämbetsmannen, Gustav I:s kansler Conrad v Pyhy, som sökte införa kontinentens förvaltningsprinciper och den tyska fursteabsolutismens idé. N inordnades som ledande man i den nya kyrkoorganisationen genom en k förordning i dec 1539 och erhöll anställningsbrev, "Bestallung", som kungens superintendent. Han blev sålunda ej en man inom kyrkan; han var "kyrkominister" med plats i rådet medan biskoparna ställdes utanför. Den till kungen knutne superintendenten fick till- och avsättningsmakten över prästerskapet, rätten att i visitationer kontrollera dess ämbetsutövning och uppgiften att utarbeta den nya evangeliska kyrkoordningen. Reformationen påbjöds men ej under de sv reformatorernas ledning.

N och hans medhjälpare västeråsbiskopen Henricus Johannis (bd 18), som fri-kopplades från sitt ämbete och direkt anställdes i k tjänst, verkställde under somma- ren 1540 visitation i Väster- och Östergötland, varvid kyrkornas "överflödiga" silver konfiskerades, den påbjudna värnskatten uppbars – N hade fullmakt att bestämma prästerskapets andel – och en ny stiftsorganisation infördes, där – utan att det gamla episkopatet avskaffades – två seniorer övertog stiftschefens kyrkliga åligganden och en konservator hans jurisdiktion. Som högsta lagstiftande myndighet ställdes ett för hela riket gemensamt koncilium, ett religionsråd, bestående av landets konservatorer under N:s ledning. Detta ingick i den stora omgestaltningen efter tysk-österrikiskt mönster, som lade rättskipningen under regementsrådet, finansförvaltningen under kammarrådet och krigsväsendet under krigsrådet.

1541 blev för N såväl höjdpunkten som vändpunkten i hans kyrkliga verksamhet. Förordningarna från 1539 –40 sammanförde N i en redogörelse för den vidtagna nyorganisationen och för visiteringen av de båda götalandskapen. Här intog han också sin kyrkoordning, den första sammanfattningen av den evangeliska läran på sv språk – dock utan att plädera för en viss bekännelseskrift; den Heliga skrift var "den rätta reglan". Allt är bevarat främst i senare avskrifter i Visitatio Gustaviana och i Articuli ordinantiae. Redogörelsen har daterats till 1540 (Ahnfelt, Andersson o Kjöllerström 1931). Till bevisen att den sammanställts för rådsmötet i Sthlm 7 jan 1541 (Svalenius) kan läggas att Visitatios aktreferat i kungatiteln alltid har tillägget "... Wendes konung", vilket i statliga brev och akter finns först kring årsskiftet 1540–41.

N:s intresse för den nya sv bibeln framgår av att han lånade böcker till översättarna. Mellan reformatorerna och kanslern förelåg en ovanligt hätsk konflikt och v Pyhy krävde att översättarna – arbetet var fördelat på olika stift – skulle med ed förbinda sig att ärligt följa texten. Tydligen genom N:s ingripande kom det att räcka med ärkebiskopens edliga förpliktelse.

Att den stora N:ska kyrkoorganisationen rann ut i sanden berodde till en del på att N sommaren 1541 fick sin verksamhet förlagd till det utrikespolitiska området. Ävenså medverkade att kanslern miste en del av sitt inflytande, att de sv reformatorerna kunde återuppta sitt arbete och att den utrikespolitiska spänningen lättade genom att landet anknöt till Danmark och de evangeliska grannarna i söder, ett steg som N förordade.

Redan sensommaren 1540 togs N i anspråk för ett utrikespolitiskt uppdrag då han ingick i en beskickning till ordensmästaren i Livland i samband med Sveriges tillfälliga anknytning till det kejserliga lägret. I febr 1542 kom den stora beskickningsresan till Frankrike, ledd av kanslern och kungens svåger Sten Eriksson (Leijonhufvud; bd 22). Den handels- och förbundstraktat som legationen avslöt med Frans I gav stora löften men skulle underställas den sv kungen för ratifikation, och N hemsändes med urkunden. I dec 1542 var han tillbaka i Sthlm, varifrån han genast utsändes till Danmark och Nordtyskland för att hos den danske kungen be om hjälp mot Dacke och förhöra sig om kanslerns fortsatta förhandlingar med Frankrike, försäkra sig om Lybecks neutralitet och hålla möjligheterna öppna för värvning av tyska landsknektar.

Sin meddelegat Kristoffer Andersson (bd 21), N:s konkurrent om ledningen av kansliet, som tillhörde oppositionen mot den tyska regimen men medsänts därför att han var väl anskriven i Danmark, lyckades N helt avkoppla; sitt återstående liv tillbragte denne i landsflykt, bl a sysselsatt med att misstänkliggöra N.

Hårdare blev den latenta motsättningen mellan N och v Pyhy, som återkommit till Nordtyskland. I förhandlingarna med Lybeck sköt kanslern ostentativt N åt sidan och beklagade sig i brev till kungen öppet över dennes inaktivitet och försök att sabotera värvningarna. N nära nog flydde till Pommern, där han hos sin broder, landsfogden på hemön Rügen, i mer än två månader avvaktade krisens utgång.

Medan v Pyhy energiskt upplånade pengar och värvade krigsfolk, som han satte in i strid mot det kejsarvänliga Mecklenburg, och manade Gustav I att ingripa med flottan, fick N enträgna tillsägelser av sin broder att ej engagera sig i någon kejsarfientlig politik. Från Sverige nåddes han av maningar att återvända; även Sten Eriksson som i det längsta stödde kanslern, önskade efter sin hemkomst N tillbaka till Sverige "för höga orsakers skull som jag ej kan skriva om". I juli 1543 var N åter i Sverige.

Maktkampen slutade med kanslerns fall och livslångt fängelsestraff; trots kungens misstänksamhet mot sina övriga tyska tjänare bevarade N sin ställning. Kanslerstiteln ville kungen ej begagna och N blev sålunda ej formellt v Pyhys efterträdare, men under de följande åren var han den främste kungatjänaren, chef för kansliet, ett slags premiärminister. De tyska förvaltningsreformerna dog bort, därmed också den N:ska kyrkostyrelsen; i kyrkoledningen återkom biskoparna, av kungen dock kallade "ordinarier", av dem själva stundom "stympade bispar".

Utrikespolitiskt dominerade under de följande åren förhållandet till kejsaren. Tvekampen mellan Karl V och Frans av Frankrike slutade 1544, och Danmark fick fred med burgunderna. Däri inbegreps också Sverige om det ratificerade inom sex månader. Med det kejsarstödda Lybeck hade Sverige endast stillestånd, och på trosfränderna i Tyskland, det Schmalkaldiska förbundet, trodde sig Gustav I ej kunna lita; han rentav befarade fientligheter. Kejsarens seger över dem 1547 mottog han därför med lättnad. Nu blev emellertid en direkt uppgörelse med den habsburgska makten nödvändig, och genom tvenne beskickningar 1550 och 1551, där N var den ledande, erhölls kejsarens godkännande av den ursprungliga fredstraktaten, trots att fristen för länge sedan utgått. Därmed minskade hotet från Lybeck och de nordtyska furstarna.

Dessa beskickningsuppdrag blev N:s sista stora insats. Kungen visade sin uppskattning genom att bekosta hans bröllop på Sthlms slott i slutet av 1551 och som bröllopsgåva skänka ett stenhus nära Stortorget. Fru Anna synes dock högst motvilligt ha fogat sig i den arrangerade alliansen; Sten Eriksson skrev till sin syster drottning Margareta: "så mycket jag av hennes sinne märkt och förstått haver, då fruktar jag att där föga vänskap vill växa dem emellan i längden" (Leijonhufvudska saml). Äktenskapet varade emellertid blott ett år; N avled vid årsskiftet 1552–53, måhända offer för pesten.

N var lärd, väl bevandrad i den tyska kyrkolagstiftningen och i den kanoniska och romerska rätten samt förtrogen med såväl antikens auktorer som medeltidens kyrkofäder. Han kan ej frånkännas en imponerande retorisk talang – särskilt framträdande i hans latinska försvarsmanifest 1547 – även om en pedantisk noggrannhet och tröttande omständlighet ofta spåras. Som teolog var N mera Melanchthons än Luthers man, mera besinningsfull kyrkoadministratör och bildningsivrande humanist än lidelsefull förkunnare lik Olaus Petri. Hans statsekonomiska intresse spåras i manifestet rörande dyrtiden 1546 och i ett ej förverkligat förslag till ett stort riksomfattande handelskompani 1549; det var för övrigt alltid N som förde räkenskaperna under beskickningsresorna. N har utformat de flesta av tidens statsakter – under sina sista år skrev han stundom också på svenska; främst genom honom torde termerna "ständer" och "riksdag" ha introducerats i riket. Genom sin långa rådgivartjänst blev N betydelsefull som förespråkare för statskyrkans och arvkungadömets idé.